Vi tillbringade denna vackra söndag ute bland en del av mina rötter. Barnen fick pröva att åka motorkälke och sparka spark. Vi fick alla njuta av ljuvligt god hemlagad mat, bland annat älgkött. Lugnet ute på landet är bara så rogivande. Att dessutom gå omkring på snöskaren och komma ihåg barndomen, de där härliga smultronställena som gömmer sig där under snön...vinbärsbuskarna, äppelträden, jordgubbarna... allt det där vackra från barndomen. Och man inser hur lyckligt lottad man varit, utan att haft den minsta aning om det vid den tidpunkten. Och sedan att titta på de egna barnen, hur de njuter av att springa omkring där i snön, utforska stenmuren från sekelskiftet (det förra, inte millenniumet), klättra på stenar, kolla in verktygen inne i förråden... och jag kan inte låta bli att tänka att det krävdes nästan 20 år av flängandes runt jorden för att inse hur vacker den här platsen verkligen är. När snön smultit ska vi pröva på att odla potäter på någon passlig plätt. Och kanske lite jordgubbar...och morötter...och...och...och...nynnar till Idas sommarvisa och önskar hon skulle ta och sätta fart på våren nu redan!
pssst... jag är nog egentligen riktigt glad över vintern ännu. Jag har inte alls fått nog. Tycker att vi inte alls har hunnit göra alla de där vintersakerna ännu: som att gå ut och gå på isen, skida i skidspåret, pröva på fler pulkabackor än den nere vid stranden, lära lillpojken att ta några skridskosteg på egen hand i skridskorinken... Nej vi har mycket att stå i ännu, och jag måste nog hinna låna en och annan trädgårdsbok innan våren är här.. och så lite frön i plastkrukor för att få fart på groddarna innan det är för sent... så Ida, ids int' sjunga in våren ännu, vi behöver lite mera tid ännu...
SvaraRaderaVisst är det en härlig känsla när man mitt i allt inser att man har den bästa av världar ...
SvaraRaderaInre frid, det är vad det ger!
Radera