Om klumpen och lycka

Jag hamnade in på det här blogginlägget: Det svåra med att ha ett jamstallt forhallande-ett inlagg om en klump i halsen och tänkte svara i kommentarerna men det blev så långt att jag bestämde mig för att ta det här istället.

Enligt statistiken lever vi i vår familj fullständigt ojämställt då det gäller hushållssysslor, men det bryr jag mig inte om längre, så länge det finns balans i livet, och var och en gör det som den är bäst på i hemmet och trivs bäst med så är allt ok. Att fokusera  på statistiken skapar ännu ett till stressmoment hos massor av kvinnor som känner sig  än en gång mindervärdiga för att de inte lyckats uppnå ett jämställt förhållande som normen förväntar sig. Plötsligt är vi inte bara mindervärdiga i arbetslivet, utan också där hemma för att 1+1 inte blir 2 hemma hos oss. Det är inte oss det är fel på, det är normen. Som jag skrev tidigare, om samhället skulle mäta lycka och status i hur välmående barn vi lyckas sätta till världen, skulle vår värld se diametralt annorlunda ut. Kan jag få tillägga att jag gärna skulle se mig själv leva i en sådan värld.

För att jag ska kunna leva ett lyckligt liv intalar jag mig själv att hela jämställdhetsidealet är en bluff och att det finns vackrare vägar mot en lyckligare värld. Jag vill vara lycklig, och då kan jag inte gå omkring och ha mindervärdes komplex för att samhället förväntar sig att jag borde göra både det ena och det andra. Sedan är det ju värt att påminna oss själva om i en hur utsatt situation vi befinner oss i. Förr, på våra föräldrars tid, bodde mormor eller farmor i huset bredvid (oftast pensionerad eller sysselsatt i hemmet), och jag vågar påstå att i en sådan konstellation uppstår inte klumpen i magen. Problemet med insjuknande barn är inte att pappan inte kan bli hemma, utan att man inte har den där reserven av personer som kan hoppa in. Det fokuseras alldeles för mycket på föräldrarna, men det är en omöjlig konstruktion att tro att två föräldrar ska kunna ensamma ro i land med jämställda spikrakt uppåt pekande karriärer utan någon som helst hjälp utifrån (och här talar jag inte om dagis för dit kan vi inte föra dem när de är sjuka och sjuka blir de om de ska in på dagis, ett faktum). Livet kan aldrig bli jämlikt, ibland har man lyckan att ha stödtrupper, ibland inte.

Huvudsaken för mig har varit att analyserar mitt liv utgående från här och nu: vad är möjligt just nu? hur kan vi fixa de värsta småbarnsåren så att vi också hinner njuta av det utan att tjata oss igenom vareviga dag? Hur känner vi oss lyckliga som föräldrar till världens mest underbara barn utan att känna mindervärdes komplex för att vi inte kan ro i land med allt på en gång? Det finns en massa olika svar på de frågorna och t.ex. kan jag känna en otrolig tillfredsställelse när jag står och hänger upp veckobyket nere i tvättstugan. Brukar tänka; haha än en vecka där vi sparat åtminstone TVÅ tvättmaskiner värda av arbetstid. För jag har insett att barnen kan riktigt bra gå i samma kläder flera gånger i veckan till dagis, och jag kan själv återanvända många av mina blusar utan att dra dem igenom tvättmaskinen emellan. Ni fattar inte hur mycket mindre tvätt vi har idag! ... Och mindre gnat om vems tur det är att tvätta den femtielfte omgången av tvätt.

Men visst har jag också kännt av klumpen, mindre nu då vi flyttat och gjort vissa förändringar i vårt vardagspussel. Men visst spökar den där klumpen i halsen fortfarande. Alla måsten och borden, alla viljor som ska förverkligas, alla konferenser som lockar... men faktiskt, jag är stolt över mig själv att jag insåg att konferensen i Los Angeles inte blir av för min del. Det skulle ha varit en fin upplevelse, konferenspappret är färdigt. Jag var taggad att träffa alla toppforskare inom mitt eget ämne. Jag ville så gärna. Men nej, det var inte värt att stressa sig över halva jordklotet för att sedan stressa sig hem igen till den stundande flytten. Och vet ni vad som hände? Klumpen försvann den dag jag fattade beslutet att jag inte åker. Vilken underbar känsla.

Jag vill ännu påminna mig själv och alla hårt kämpande kvinnor om det här inlägget som jag skrev för någon månad sedan: Feminism och lycka. Där länkade jag till en filmsnutt där en kvinnan sade så här:

I want to urge women to understand that of course they can't have it all. Because no human being can have it all. Women of my generation, and generations younger have their expectations raised so high, that they are only setting themselves up for failure."




Så otroligt befriande att få höra det där. Women, you can't have it all!

Ha det gott!