Barnfritt leverne

Igår lyssnade jag på programmet Familjeliv på radion. Det handlade om par som frivilligt valt att inte ha barn. Det var ett par i 30-års åldern som tydligen funderat mycket på saken. De hade en hel del argument varför de inte ville ha barn. Jag har stor respekt för de som vågar välja annorlunda och gå emot normen. Normen är inte alltid det rätta. Därför funderade jag mycket på vad de hade sagt efteråt.

Ett av argumenten lät: alla som skaffar barn förändras och börjar konsumera mer, skaffar bil, blir alltför bekväma och tär således mer på miljön än vad de som inte skaffar barn gör. Jag undrar jag. Lever jag i en bubbla? I min vänkrets har jag nämligen sett det motsatta. Jag har sett många gå från att leva ett sorgelöst liv som storkonsumenter av både det ena och det andra, till att genom sitt föräldrarskap inse att livet inte handlar om konsumtion. Jag har många vänner i min omgivning med ett eller två barn som inte har någon bil överhuvudtaget och inte har den minsta tanke på att skaffa en heller. Jag har inte sett att de skulle ha blivit storkonsumenter av varken det ena eller det andra utan snarare blivit allt ivrigare att söka second-hand alternativ då det gäller kläder och prylar. Lånebanken på babyprylar är trots allt minst sagt imponerande.

Ett annat av argumenten var att man inte vill skaffa barn till den här världen, för tänk om alla de där domedagsprofeterna från 70-talet ändå hade rätt. Tänk om jorden går under, tänk vad hemskt det blir för deras barn i så fall! Eftersom jag själv genomgått en inre kris gällande det här så kan jag definitivt förstå den här punkten, men på samma gång är jag så otroligt glad och lycklig över att jag redan hade mina två barn när jag började tänka sådana tankar. För det är barnen som gör livet värt att leva, det är barnen som räddar mig från mina svarta tankar, det är barnen som får mig att inse att det finns en värld bortom det onda. Vi måste leva här och nu, inte oroa oss för framtiden, för det är något så abstrakt att vi aldrig kommer att kuna greppa det förrän det är dags, och tills dess kan man lika bra leva livet på bästa sätt - med eller utan barn. Jag valde barn och det gläder mig och min man just nu. Allt annat tar vi sen.

Tredje argumentet som jag hade problem att förstå handlade om att man inte vill tillföra fler barn till denna överbefolkade värld. De erkände att det här argumentet kan vara lite ihåligt för oss här uppe i Norden, där det är gläst mellan husen så att säga, men att det ändå är en orsak till att de inte vill ha barn. Kan även förstå det här argumentet, det är ett rationellt argument. Men kan man faktiskt rädda världen genom att vara rationell? Om alla de som har en sann övertygelse om att världen borde förändras, om alla de skulle få barn som de lyckas uppfostra enligt denna övertygelse, finns det inte i så fall en lite större chans att vi går mot en ljusare framtid? Tänk om det bara är de som inte orkar bry sig som fortsätter att fortplanta sig? Är inte risken större då att också deras barn kommer att ge blanka f*n i att ens försöka förbättra vår värld? För de här föräldrarna och barnen kommer inte att ha tid för sådant, eftersom de kommer att vara alltför upptagna med att konsumera?

I en kurs om miljöetik för någon tid sedan kommer jag ihåg att vi filosoferade runt detta med att skaffa barn, om det var miljöetiskt rätt eller inte. Det fanns t.o.m. en vetenskaplig artikel som bas för diskussionen. Både artikeln och professorn var av den åsikten att sterilisera världbefolkningen inte var en lösning, eftersom detta med fortplantning ju är en del av livets mening och också dess stora gåta. Att gå och beröva folk på den biten var då alltså moraliskt förkastligt. Kan tilläggas att sådant ändå har hänt, såg en gång ett program om hur peruanska kvinnor blivit steriliserade utan att veta om det under en "fortplantningsrestriktionsplan" designad av några genier i US-Aid...

Men för de som har privilegiet att välja så är det fritt fram att göra det. Inget kan vara värre än kombinationen oönskat barn och bittra föräldrar som känner sig snuvade på livets verkliga mening. Men jag skulle ändå önska att man var lite försiktigare med att generalisera livstilen bland de som valt att bli föräldrar. Kanske urvalet är snävt? Kanske det finns kärringar mot strömmen bland småbarnsföräldrar också. Kanske de inte simmar motströms länge till. Kanske vi snart är den stora majoriteten. Vem vet. Den som lever får se.