Jag hade först den brilljanta idén att odla rädisor på öppet land i år. Eller ja i odlingslådor täckta med plast i början av våren, sedan utan när det blev för varmt. Det svärmade av vita små kryp där i början av juni. Jag hade så mycket annat för mig just då att jag inte hann med. Sen lärde jag mig att det var något som heter kålmal. Sen åt malen upp ruccolan också.
Jag hade också den brilljanta idén att täckodla med gräsklipp. Det skulle ge fukt åt odlingen och kväve som gödsling till plantorna. Lat som jag är tyckte jag det lät som en vettig kombo, där slapp jag vattnandet och gödslandet i ett! Never again people, never again. Nu har jag världens värsta snigelinvasion. Överallt där gräset låg.... Bläh! Har plockat småsniglar hela midsommarnatten. Gissa hur roligt det var. Stod där i midsommarkjolen och plockade och plockade.
Märkte inte hur myggorna hade midsommarfest på mina ben. Minst 100 bett per ben. Verkligen vackert alltså.
Fortsatte hela kvällen igår - då fattade jag att skydda mig med ett par gamla trädgårdsbyxor. Och idag stod jag där igen, iklädd jeanskjol. Att hon aldrig lär sig alltså! Myggor och sniglar, precis överallt.
Nu är det inte mördarsniglar eller dessa vedervärdiga hussniglar. Hussniglarna har jag gott om också, men de har hittills hållits mest i blomrabatten. Googlade och tror att det jag har i grönsaksodlingarna handlar om åkersniglar. Men de är mini mini (ännu...). Jag har nu plockat bort så mycket täckgräs som jag kom åt. Slängde allt i en stor soppåse och in i roskisen. Ska ännu plocka i jordgubbslandet imorgon. Sen blir det att strö aska över allt så att de försvinner. Hoppas det inte blir regn nu på några dagar.
Kålen är värst utsatt. De gillar tygligen kål, speciellt då den ligger under en fiberduk (ja för utan fiberduk så kommer ju kålmalen och lägger ägg....) så det blir varm och fuktigt och de kan äta ostört hela dagarna där. Kålrabbi är en favorit. Och Grönkål. Men visst lät de sig smaka på fänkålsplantorna också. Och salladen, och de har ätit upp massor av bönplantor.
Det som stör mig mest är att jag var och strödde ut gräsklipp ovanpå täckodlingen som jag experimenterar med asp-flis på. Alltså va-f*n tänkte jag med? Ingenting givetvis, min hjärna satt fast i forskningen som vanligt... Nu då jag var och grävde bort gräset hittade jag sniglar under flisen som var i storlek av en tumme, svartvita var de. Vet inte om de är en större variant av ängsniglarna, för de fanns det också av. Hittade inget då jag googlade dessa. Har inga bilder heller för jag är så förkrossad över förstörelsen just nu att jag inte ens kommit på tanken att dokumentera med bildbevis.
Jag som varit så lycklig över att vi inte har äckelpäckel mördarsniglar som de har på Åland. Snäcksniglarna har jag kunna leva med och plocka bort lite åt gången av. Men dessa små jäklar, alltså nääeeej! De äter allt och de äter snabbt. Inget för en halvstressad småbarnsmamma som har hjärnan instoppad i forskningsprojekt och matlagning hela tiden.... Hinner inte med.
Nu är jag ju rädd att sniglarna är här för att stanna. Jagblir knappast av med dem så lätt när de nu tagit över. Plötsligt känns det som om kålmalen inte var så värst farlig...den försvinner ju om man bara låter bli att odla kål... men dessa sniglar!! Vik hädan! Ni är inte välkomna hos oss!
28.6.16
22.6.16
Idésprutan spacear ut.
Det är mycket nu. Igen. Suck.
Tänk igår satt jag och talade i telefon med en vän och partner-in-ideas om hur tufft det är att balansera rätt. Det går så himla lätt att trilla dit. Att ta på sig för mycket, att känna att man har något att ge och bara dyka in i nya intressanta grejer, om och om igen. Men tiden räcker ju inte till. Och inte orken heller.
Medan vi talade kom det in ett mess på messenger från en annan idésprutare/förverkligare och ett email från en tredje. Alla, precis alla, talade samma språk: vi måste hitta tillbaka till lugnet, denna hektiska livsstil funkar inte, naturen, vännerna, livet - allt det där måste vi hinna med också.
Det är farligt att vara idéspruta och idéförverkligare. Det kan bränna till riktigt ordentligt. Det gäller att se upp och sätta gränser gentemot sig själv. För även idésprutare behöver ladda batterier.
Hos oss har vi den här sommaren en trotsande två-åring. Hon är ju bara så himla charmig med sitt underbara leende och sina guldlockar men ack så lik sin mor hon är då det gäller att bestämma själv och att gå sin egen väg. Det blir en del kraschar där. Som tur har vi genomlevt detta redan två gånger och vi vet att det är övergående. De två andra charmtrollen har ju också haft sina strider men se hur de artat sig med tiden. Men just nu då jag känner att jag behöver tagga ner vet jag inte riktigt hur jag ska orka med trotset. På något sätt hoppas jag att det löser sig bara jag själv kommer ur ekorrhjulet nu. För jag tror ju faktiskt att trots inte kommer ensamt. Istället är det en trogen vän med vuxenstressen. En indikator. En röd flagga. Orkar man inte med sina egna barn så är det ju något som inte funkar som det ska. Och det är inte barnen, det är ett som är säkert. Så bara att ta spegeln i vacker hand och titta på sanningen i vitögat...
Jag loggar ut snart. Släpper taget om cyberspacet. Spacear ut. Helt ut. Ingen facebook, ingen email, ingenting som är uppkopplat. Ska bara iväg på en konferens först. Och fixa lite annat viktigt före det...och...och.. och... ja ni vet. Men snart. Lovar.
Tänk igår satt jag och talade i telefon med en vän och partner-in-ideas om hur tufft det är att balansera rätt. Det går så himla lätt att trilla dit. Att ta på sig för mycket, att känna att man har något att ge och bara dyka in i nya intressanta grejer, om och om igen. Men tiden räcker ju inte till. Och inte orken heller.
Medan vi talade kom det in ett mess på messenger från en annan idésprutare/förverkligare och ett email från en tredje. Alla, precis alla, talade samma språk: vi måste hitta tillbaka till lugnet, denna hektiska livsstil funkar inte, naturen, vännerna, livet - allt det där måste vi hinna med också.
Det är farligt att vara idéspruta och idéförverkligare. Det kan bränna till riktigt ordentligt. Det gäller att se upp och sätta gränser gentemot sig själv. För även idésprutare behöver ladda batterier.
Hos oss har vi den här sommaren en trotsande två-åring. Hon är ju bara så himla charmig med sitt underbara leende och sina guldlockar men ack så lik sin mor hon är då det gäller att bestämma själv och att gå sin egen väg. Det blir en del kraschar där. Som tur har vi genomlevt detta redan två gånger och vi vet att det är övergående. De två andra charmtrollen har ju också haft sina strider men se hur de artat sig med tiden. Men just nu då jag känner att jag behöver tagga ner vet jag inte riktigt hur jag ska orka med trotset. På något sätt hoppas jag att det löser sig bara jag själv kommer ur ekorrhjulet nu. För jag tror ju faktiskt att trots inte kommer ensamt. Istället är det en trogen vän med vuxenstressen. En indikator. En röd flagga. Orkar man inte med sina egna barn så är det ju något som inte funkar som det ska. Och det är inte barnen, det är ett som är säkert. Så bara att ta spegeln i vacker hand och titta på sanningen i vitögat...
Jag loggar ut snart. Släpper taget om cyberspacet. Spacear ut. Helt ut. Ingen facebook, ingen email, ingenting som är uppkopplat. Ska bara iväg på en konferens först. Och fixa lite annat viktigt före det...och...och.. och... ja ni vet. Men snart. Lovar.
2.6.16
Företagande som flyter med livets cirklar
Jag vaknade i morse med känslan av en tvångströja hårt snärjd runt min kropp. Det är de senaste dagarnas händelser och möten som fått mig att tänka in nya termer. Med så mycket fokus på marknadsföring och försäljning de senaste dagarna har jag hamnat i en deadlock position. Jag skrev redan om hur jag tycker att det är synd att vår kreativitet ska paketeras in i välfungerande säljbara koncept som kan ge oss ett framgångsrikt företag.
Varför har jag så svårt att acceptera det mest självklara som finns? Flera forskningscentra satsar hårt på att ta fram modeller för hur man ska lyckas nå ut. Hur ska du bli en framgångsrik företagare? Det är en het potatis i dagens värld då lyckan tycks vara gömd i enmansföretagarens backficka. Vill du förverkliga dig själv? Bli företagare. Det är där du kommer att hitta vägen till framgång.
Men då kreativitet och resan genom livet handlar om så mycket mer än så. Lycka går inte att definiera genom en säljspitch. Eller en företagardröm. Lycka och liv är nära sammankopplade och livet i sig går inte att kommersialisera.
Liv ska levas. Det ska cirkulera. Liv är sammanflätade i nätverka av andra livsformer, av livgivande krafter som vatten, luft och materia. Liv kan inte paketeras i fina säljbara produkter. Liv ska levas i cirklar. Det är där kreativiteten föds. Men ändå insisterar vi att vi kan och att vi måste paketera in oss själva i försäljningsstrategier och målgrupper, tänka ur kundens perspektiv för kunden är kung. Liv funkar inte så. Liv flyter samman, inte genom enträgna och arbetsamma försök att uppnå framgång utan genom flytet, livets flyt. Jag vill vara kung över mitt eget liv. På något sätt tycker jag att andra (även kunder) kan se värde i att jag vill ha det så - om det jag gör ger även dem värde så borde de väl rimligtvis vara riktigt nöjda med att låta mig själv vara kung över mig själv? Eller?
Jag kan inte tänka mig ett liv med strategiska målgrupper, strategier och välutvalda nyckelord på en blogg som gör min kreativitet och mitt liv till en försäljningsbar produkt. Det funkar inte så i min värld. Det är flytet som för mig framåt och bakåt i livet. Att jag har en blogg handlar om att ge flytet en chans att frodas.
Jag tänker att företagande kanske eventuellt kan vara en bra grej. Jag är ju trotsallt på en handelhögskola så det måste jag väl ändå våga tro på. Men det finns många olika sätt att ta sig an företagandet. Jag tror på företagande som flyter med livet strömmar, inte emot. Och enda sättat att det fungerar är att företagsidén passar in i livets cirklar.
Hur vet man att det passar in i livets cirklar? För att företagandet i sig är en del av livets vävnad, sammanlänkad med individer och platser, var och herre/kvinna över sin täppa men tillsammans en levande välfungerande helhet. Flytet handlar om att söka efter ömsesidighet och samarbete över gränserna framom konkurrens och gränsdragningar. Det gäller att hitta den där ådran av flyt, helt enkelt. Så enkelt är det! Och ack så svårt ändå....
Varför har jag så svårt att acceptera det mest självklara som finns? Flera forskningscentra satsar hårt på att ta fram modeller för hur man ska lyckas nå ut. Hur ska du bli en framgångsrik företagare? Det är en het potatis i dagens värld då lyckan tycks vara gömd i enmansföretagarens backficka. Vill du förverkliga dig själv? Bli företagare. Det är där du kommer att hitta vägen till framgång.
Men då kreativitet och resan genom livet handlar om så mycket mer än så. Lycka går inte att definiera genom en säljspitch. Eller en företagardröm. Lycka och liv är nära sammankopplade och livet i sig går inte att kommersialisera.
Liv ska levas. Det ska cirkulera. Liv är sammanflätade i nätverka av andra livsformer, av livgivande krafter som vatten, luft och materia. Liv kan inte paketeras i fina säljbara produkter. Liv ska levas i cirklar. Det är där kreativiteten föds. Men ändå insisterar vi att vi kan och att vi måste paketera in oss själva i försäljningsstrategier och målgrupper, tänka ur kundens perspektiv för kunden är kung. Liv funkar inte så. Liv flyter samman, inte genom enträgna och arbetsamma försök att uppnå framgång utan genom flytet, livets flyt. Jag vill vara kung över mitt eget liv. På något sätt tycker jag att andra (även kunder) kan se värde i att jag vill ha det så - om det jag gör ger även dem värde så borde de väl rimligtvis vara riktigt nöjda med att låta mig själv vara kung över mig själv? Eller?
Jag kan inte tänka mig ett liv med strategiska målgrupper, strategier och välutvalda nyckelord på en blogg som gör min kreativitet och mitt liv till en försäljningsbar produkt. Det funkar inte så i min värld. Det är flytet som för mig framåt och bakåt i livet. Att jag har en blogg handlar om att ge flytet en chans att frodas.
Jag tänker att företagande kanske eventuellt kan vara en bra grej. Jag är ju trotsallt på en handelhögskola så det måste jag väl ändå våga tro på. Men det finns många olika sätt att ta sig an företagandet. Jag tror på företagande som flyter med livet strömmar, inte emot. Och enda sättat att det fungerar är att företagsidén passar in i livets cirklar.
Hur vet man att det passar in i livets cirklar? För att företagandet i sig är en del av livets vävnad, sammanlänkad med individer och platser, var och herre/kvinna över sin täppa men tillsammans en levande välfungerande helhet. Flytet handlar om att söka efter ömsesidighet och samarbete över gränserna framom konkurrens och gränsdragningar. Det gäller att hitta den där ådran av flyt, helt enkelt. Så enkelt är det! Och ack så svårt ändå....
31.5.16
Företagande kvinnor som vill något mer och om gåvans makt
Av någon konstig anledning har jag kommit att bli del av nätverk av kvinnliga startup-företag här i trakten. Igår var jag med på en träff igen, senast vi sågs var det minus 20 där ute, igår minst 40 grader varmare. Det är spännande att få ta del av våra träffar och se vad kvinnorna lyckats åstadkomma sedan vi senast såg. Det är mycket drive i mina medsystrar. De har en glöd inom sig och vill något mer av livet än bara stämpla sig igenom ett 8-4-jobb. Det är fascinerande och jag kommer obönhörligen att tänka på forskarkollegan Ingrid Bieses doktorsavhandling om kvinnor som optar ut ur en vanlig karriär och väljer medvetet en annorlunda resa genom livet. Mina medsystrar personifierar det Ingrid brukar skriva om på sin blogg i mångt och mycket.
På samma gång har jag det svårt att hitta mitt eget förhållningssätt till den värld som mina medsystrar kämpar om att få ett fotfäste i. Företagarvärlden. För jag kan tycka att det där att vilja något mer än 9-5-femjobb (eller 8-4-jobb för den morgonpigga) inte borde begränsas av lönsamhetskalkyler och en evig jakt på nya kunder. Det borde inte handla om bokföring och webdesign, pensionsförsäkringar och momsförpliktelser. Det kan vara att jag sitter på en knepig sits då jag säger det här, mitt huvudämne är trots allt beläget inom marknadsföring på en Handelshögskola och då borde jag vara den första som ser skönheten i lönsamma företag.
Tolka mig inte fel nu, i den samhällsstruktur vi lever i idag är detta en nödvändighet. Utan lönsamhet, eller åtminstone utan att täcka dina rörliga kostnader finns det ingen som helst logisk eller rationell orsak för dig att fortsätta sysselsätta dig som företagare. Utan lönsamhet bränner du bara någon annans pengar och din egen värdefulla tid. Lönsamhet är A och O för ett företag. Men min fråga är om vårt behov av att vilja något mer begränsas av företagens grundläggande behov att skapa en vinst. Kan allt vi* vill göra och som vi tycker att är värdefullt faktiskt skrivas om i form av företagsplaner och lönsamhetskalkyler?
Det där 'vill-något-mer' är väl ett tecken på att någonting skaver i själen, lite som mina feldesignade jeans. Vi är inte nöjda. Vi vill mer än att bara stämpla in och ut i någon annans löneregister. Vi söker vår egen frihet och kreativitet men båda begränsas av strukturer som inte är gynnsamma för en småföretagare, än mindre kvinnlig sådan. Vi är mer än dessa fyrkantiga begränsningar som rollen som företagare ger oss.
Hur uppnår man frihet och kreativitet i en fyrkantig värld? Svårt. Väldans svårt. Men kanske ett första steg är just det vi gjorde igår: byggde nätverk med utrymme för reflektion. Där olika världar möts föds nya storyn, nya tankar och nya idéer.
Själv blir jag allt mer övertygad om att kreativitetens frihet finns gömd i gåvans makt. Gåvans makt, enligt ursprungsbefolkningars världssyn (Kuokkanen 2008) handlar om att se sin egen värld som ett nätverk av ömsesidigt beroende relationer. Livet i sig är ett nätverk av relationer som är ömsesidigt beroende av varann. Vår kreativitet får den frihet den behöver när vi kan stöda varandra i våra olikheter. En är bra på webdesign, en annan har koll på bokföring och en tredje vet hur olika sorter försäljningskanaler fungerar. Trots sin fyrkantighet har vårt nätverk en inneboende styrka som ger oss den frihet vi behöver för att vara kreativa. Om vi bara förstår att utnyttja den styrkan. Gör vi det, kära medsystrar? Förstår vi oss på gåvans makt?
*Nu använder jag 'vi' här i syftet att ansluta mig till mina medsystrars kamp om frihet, min egen jakt på lönsamhet och kunder har lyckligtvis tillsvidare inte varit en livsnödvändigheten, medan jag kunnat författa forskningsplaner som levererat finansiering för vetenskaplig forskning. Jag säger tillsvidare för dagens universitetsvärld ger mig inga garantier om att detta är ett tillstånd som varar för evigt.
Ref:
Kuokkanen, Rauna (2008) Reshaping the University: Responsibility, Indigenous Epist4emes, and the Logic of the Gift. Vancouver and Toronto: UBC Press, 222 pages.
På samma gång har jag det svårt att hitta mitt eget förhållningssätt till den värld som mina medsystrar kämpar om att få ett fotfäste i. Företagarvärlden. För jag kan tycka att det där att vilja något mer än 9-5-femjobb (eller 8-4-jobb för den morgonpigga) inte borde begränsas av lönsamhetskalkyler och en evig jakt på nya kunder. Det borde inte handla om bokföring och webdesign, pensionsförsäkringar och momsförpliktelser. Det kan vara att jag sitter på en knepig sits då jag säger det här, mitt huvudämne är trots allt beläget inom marknadsföring på en Handelshögskola och då borde jag vara den första som ser skönheten i lönsamma företag.
Tolka mig inte fel nu, i den samhällsstruktur vi lever i idag är detta en nödvändighet. Utan lönsamhet, eller åtminstone utan att täcka dina rörliga kostnader finns det ingen som helst logisk eller rationell orsak för dig att fortsätta sysselsätta dig som företagare. Utan lönsamhet bränner du bara någon annans pengar och din egen värdefulla tid. Lönsamhet är A och O för ett företag. Men min fråga är om vårt behov av att vilja något mer begränsas av företagens grundläggande behov att skapa en vinst. Kan allt vi* vill göra och som vi tycker att är värdefullt faktiskt skrivas om i form av företagsplaner och lönsamhetskalkyler?
Det där 'vill-något-mer' är väl ett tecken på att någonting skaver i själen, lite som mina feldesignade jeans. Vi är inte nöjda. Vi vill mer än att bara stämpla in och ut i någon annans löneregister. Vi söker vår egen frihet och kreativitet men båda begränsas av strukturer som inte är gynnsamma för en småföretagare, än mindre kvinnlig sådan. Vi är mer än dessa fyrkantiga begränsningar som rollen som företagare ger oss.
Hur uppnår man frihet och kreativitet i en fyrkantig värld? Svårt. Väldans svårt. Men kanske ett första steg är just det vi gjorde igår: byggde nätverk med utrymme för reflektion. Där olika världar möts föds nya storyn, nya tankar och nya idéer.
Själv blir jag allt mer övertygad om att kreativitetens frihet finns gömd i gåvans makt. Gåvans makt, enligt ursprungsbefolkningars världssyn (Kuokkanen 2008) handlar om att se sin egen värld som ett nätverk av ömsesidigt beroende relationer. Livet i sig är ett nätverk av relationer som är ömsesidigt beroende av varann. Vår kreativitet får den frihet den behöver när vi kan stöda varandra i våra olikheter. En är bra på webdesign, en annan har koll på bokföring och en tredje vet hur olika sorter försäljningskanaler fungerar. Trots sin fyrkantighet har vårt nätverk en inneboende styrka som ger oss den frihet vi behöver för att vara kreativa. Om vi bara förstår att utnyttja den styrkan. Gör vi det, kära medsystrar? Förstår vi oss på gåvans makt?
*Nu använder jag 'vi' här i syftet att ansluta mig till mina medsystrars kamp om frihet, min egen jakt på lönsamhet och kunder har lyckligtvis tillsvidare inte varit en livsnödvändigheten, medan jag kunnat författa forskningsplaner som levererat finansiering för vetenskaplig forskning. Jag säger tillsvidare för dagens universitetsvärld ger mig inga garantier om att detta är ett tillstånd som varar för evigt.
Ref:
Kuokkanen, Rauna (2008) Reshaping the University: Responsibility, Indigenous Epist4emes, and the Logic of the Gift. Vancouver and Toronto: UBC Press, 222 pages.
30.5.16
När man har flyt...
Om någon skulle kunna ta och förklara för mig varför det är så hopplöst svårt för mig att skriva en artikel eller ett konferenspapper om något helt straightforwards (som typ om orsakerna till producenternas val att delta i REKO) och sedan när jag skriver om saker som medvetna lokalsamhällen och hur de uppstår så verkar det hur enkelt som helst att få ner ord på papper.
Jag känner mig just nu som John Nash i filmen ' A beautiful mind' :
Eller Maximillian Cohen i filmen 'Pi':
Shit, alltså. Båda två med svåra mentala hallucinationer. Det blir nog bra det här ska ni se... Alice in Wonderland strikes again!
Jag känner mig just nu som John Nash i filmen ' A beautiful mind' :
Eller Maximillian Cohen i filmen 'Pi':
Shit, alltså. Båda två med svåra mentala hallucinationer. Det blir nog bra det här ska ni se... Alice in Wonderland strikes again!
27.5.16
Om att sluta fred med sin kropp - tankar om bikinihets och beach bodies
Bikinihets har tydligen varit ett tema på de finlandssvenska bloggarna nu i maj. Jag måste säga att jag har inte riktigt hunnit med i svängarna. Men jag kan tyckat att någonting är så absurt konstigt då sådana teman blossar upp och blir till en stor tsunami i blogosfären. Vi har fått kroppar att leva med, inte att hata. Hur kan det gå så fel? Vet inte. Men läs gärna en insiktsfull artikel om Rosa Meriläinens tillnyktringsprocess då hon skrev sin senaste bok Osteri här: Jotain on pielessa kun uskomattoman kauniit nuoret naiset vihaavat ruumistaan
Själv har jag ojjat mig över mina sittmuskler kringa mage-rumba-lår av någon konstigt anledning (väldefinierat i ett ord: stress) pöst ut sedan vi kom hem från Chile* igen. Det är ju inte roligt då kläder börjar spänna. Vem som helst blir ju på dåligt humör av sånt. Och visst, jag erkänner, när jag var som smalast älskade jag känslan av att kunna pröva vilka kläder som helst i en butik och allt satt bra och såg bra ut! Kläderna är ju för f*n designade för trådsmala kvinnor utan former. Inte konstigt att vi börjar hata oss själva då fast fashion bara levererar standard kläder som skavar! Det ger skavsår i själen.
Men på något sätt försöker jag ändå komma förbi den här eviga striden. Istället för att bli ledsen och utöva illvilliga tankar mot mig själv tänker jag på allt det där andra i mitt liv. Det är just nu som livet ska levas, i sin helhet. Att gå omkring och utöva hattankar om sig själv och mot sig själv handlar inte om att leva. För det mesta då jag tittar tillabaka på bilder från tidigare år brukar jag slås av att jag ju ändå sett helt ok och rätt så smal ut, och hur ung jag varit på varje bild. Så har det inte känts i nuet, då när bilden togs. Att bli sur på hur jag känner och ser ut just nu betyder ju att jag inte uppskattar min alldra mest yngsta och bästa potentential just nu. Yngre och bättre än så här blir jag inte, just nu. Live with it!
Så den här sommaren lever jag enligt budskapet i denna bild:
*Det är ändå konstigt att varje gång vi åker till Chile så försvinner några storlekar helt av sig själv.Jag tror att det har att göra med biffstorleken där. Och salladerna. Och vinet... :-)
Själv har jag ojjat mig över mina sittmuskler kringa mage-rumba-lår av någon konstigt anledning (väldefinierat i ett ord: stress) pöst ut sedan vi kom hem från Chile* igen. Det är ju inte roligt då kläder börjar spänna. Vem som helst blir ju på dåligt humör av sånt. Och visst, jag erkänner, när jag var som smalast älskade jag känslan av att kunna pröva vilka kläder som helst i en butik och allt satt bra och såg bra ut! Kläderna är ju för f*n designade för trådsmala kvinnor utan former. Inte konstigt att vi börjar hata oss själva då fast fashion bara levererar standard kläder som skavar! Det ger skavsår i själen.
Men på något sätt försöker jag ändå komma förbi den här eviga striden. Istället för att bli ledsen och utöva illvilliga tankar mot mig själv tänker jag på allt det där andra i mitt liv. Det är just nu som livet ska levas, i sin helhet. Att gå omkring och utöva hattankar om sig själv och mot sig själv handlar inte om att leva. För det mesta då jag tittar tillabaka på bilder från tidigare år brukar jag slås av att jag ju ändå sett helt ok och rätt så smal ut, och hur ung jag varit på varje bild. Så har det inte känts i nuet, då när bilden togs. Att bli sur på hur jag känner och ser ut just nu betyder ju att jag inte uppskattar min alldra mest yngsta och bästa potentential just nu. Yngre och bättre än så här blir jag inte, just nu. Live with it!
Så den här sommaren lever jag enligt budskapet i denna bild:
*Det är ändå konstigt att varje gång vi åker till Chile så försvinner några storlekar helt av sig själv.Jag tror att det har att göra med biffstorleken där. Och salladerna. Och vinet... :-)
25.5.16
Om att våga tala sitt eget språk
Bra grej om finlandsvenskheten: När en finne undrade när jag flyttade till Finlan.
Hon skriver:
"Var ska vi börja om vi vill ha lika betjäning på båda språken? Hur svårt har det varit att få finsk kundbetjäning i det här landet de senaste tvåhundra åren? Hur ska svenska ha en chans att vara jämställt om jag inte ifrågasätter när någon behandlar finska som ”ojämställt”. Hur ska svenskan någonsin få samma rättigheter om jag hälsar på finska?"
Min man, invandraren, brukade reta upp folk i Helsinfors med att insistera med svenska med spansk brytning. Han brukade vara arg på vår mesighet att våga visa vem vi är och och stå på oss, vi finlandssvenskar i Helsingfors. Jag brukade säga att han skulle vara försiktig, en dag kommer han att få på käften.... Till sist tröttnade även jag och en av orsakerna till flytten upp till Österbotten var att jag inte ville att mina barn skulle växa upp och känna att det är fel att tala sitt eget modersmål. Det kan aldrig vara fel att få vara helt sig själv, på sitt eget modersmål, som råkar i det här fallet vara svenska, och spanska.
Många gånger blev jag tillfrågad varför vi satt våra barn på svenskspråkigt dagis, när det var tänkt att de skulle lära sig finska (underförstått - ni måste se till att de lär sig finska snabbt).
Jag tänker som så att det kan aldrig vara fel med modersmål, eller vilket språk som helst. Om det känns 'fel' så är det inte ditt fel, utan någon annans fel att de har attitydproblem. Och så tänker jag att vi inte borde svälja alla de där små subtila reaktionerna av majoritetsbefolkningen utan våga tala mer svenska även i situationer som kan bli obekväma, som min man då.... (och han har inte ännu fått på käften...).
Mina barn talar idag friskt finska med svensk brytning - det har de lärt sig helt naturligt av grannar utan attitydproblem. Svårare är det att lära sig ett språk när den som har det som sitt modersmål även har attitydproblem. Sån var min egen uppväxt, jag blev helt avtrubbad att lära mig finska för de första finskspråkiga flickorna jag stötte på i mitt liv muckade alltid gräl med oss 'hurrin'. Noll intresse efter det. Dessutom hade jag lyckan att växa upp i ett så pass starkt tvåspråkigt område att jag hade råd att välja och få växa upp utan att bli tvungen mesa mig ur svåra situationer. Måste iväg till Jyväskylä för att hitta motivationen att våga tala. Helknasigt, eller hur? Har sedemera lärt mig tala fem andra språk i deras naturliga miljö, och aldrig aldrig behövt känna mig mindervärdig bara för att språket inte varit perfekt.
Idag talar jag finska med stark brytning. Det tog länge för mig att komma över det. Kunde ibland tänka på de där flickorna på gården som retades med oss och fundera på hur min finska idag kunde ha varit annorlunda om de istället för att hota med att slå oss på käften hade frågat om vi ville hoppa hopprep med dem. Tror att min finska skulle ha mått bättre av det idag. Men vet ni, i något skede slöt jag fred med min knaggliga finska. Nu är jag stolt över den för den visar att jag i min ungdom fick leva ett liv starkt förankrat i mina egna språkliga rötter. Det är inte alla i en minoritetsbefolkning som får det. Inte ens här i Finland.
Ha det gott!
Hon skriver:
"Var ska vi börja om vi vill ha lika betjäning på båda språken? Hur svårt har det varit att få finsk kundbetjäning i det här landet de senaste tvåhundra åren? Hur ska svenska ha en chans att vara jämställt om jag inte ifrågasätter när någon behandlar finska som ”ojämställt”. Hur ska svenskan någonsin få samma rättigheter om jag hälsar på finska?"
Min man, invandraren, brukade reta upp folk i Helsinfors med att insistera med svenska med spansk brytning. Han brukade vara arg på vår mesighet att våga visa vem vi är och och stå på oss, vi finlandssvenskar i Helsingfors. Jag brukade säga att han skulle vara försiktig, en dag kommer han att få på käften.... Till sist tröttnade även jag och en av orsakerna till flytten upp till Österbotten var att jag inte ville att mina barn skulle växa upp och känna att det är fel att tala sitt eget modersmål. Det kan aldrig vara fel att få vara helt sig själv, på sitt eget modersmål, som råkar i det här fallet vara svenska, och spanska.
Många gånger blev jag tillfrågad varför vi satt våra barn på svenskspråkigt dagis, när det var tänkt att de skulle lära sig finska (underförstått - ni måste se till att de lär sig finska snabbt).
Jag tänker som så att det kan aldrig vara fel med modersmål, eller vilket språk som helst. Om det känns 'fel' så är det inte ditt fel, utan någon annans fel att de har attitydproblem. Och så tänker jag att vi inte borde svälja alla de där små subtila reaktionerna av majoritetsbefolkningen utan våga tala mer svenska även i situationer som kan bli obekväma, som min man då.... (och han har inte ännu fått på käften...).
Mina barn talar idag friskt finska med svensk brytning - det har de lärt sig helt naturligt av grannar utan attitydproblem. Svårare är det att lära sig ett språk när den som har det som sitt modersmål även har attitydproblem. Sån var min egen uppväxt, jag blev helt avtrubbad att lära mig finska för de första finskspråkiga flickorna jag stötte på i mitt liv muckade alltid gräl med oss 'hurrin'. Noll intresse efter det. Dessutom hade jag lyckan att växa upp i ett så pass starkt tvåspråkigt område att jag hade råd att välja och få växa upp utan att bli tvungen mesa mig ur svåra situationer. Måste iväg till Jyväskylä för att hitta motivationen att våga tala. Helknasigt, eller hur? Har sedemera lärt mig tala fem andra språk i deras naturliga miljö, och aldrig aldrig behövt känna mig mindervärdig bara för att språket inte varit perfekt.
Idag talar jag finska med stark brytning. Det tog länge för mig att komma över det. Kunde ibland tänka på de där flickorna på gården som retades med oss och fundera på hur min finska idag kunde ha varit annorlunda om de istället för att hota med att slå oss på käften hade frågat om vi ville hoppa hopprep med dem. Tror att min finska skulle ha mått bättre av det idag. Men vet ni, i något skede slöt jag fred med min knaggliga finska. Nu är jag stolt över den för den visar att jag i min ungdom fick leva ett liv starkt förankrat i mina egna språkliga rötter. Det är inte alla i en minoritetsbefolkning som får det. Inte ens här i Finland.
Ha det gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
