Själv har jag ojjat mig över mina sittmuskler kringa mage-rumba-lår av någon konstigt anledning (väldefinierat i ett ord: stress) pöst ut sedan vi kom hem från Chile* igen. Det är ju inte roligt då kläder börjar spänna. Vem som helst blir ju på dåligt humör av sånt. Och visst, jag erkänner, när jag var som smalast älskade jag känslan av att kunna pröva vilka kläder som helst i en butik och allt satt bra och såg bra ut! Kläderna är ju för f*n designade för trådsmala kvinnor utan former. Inte konstigt att vi börjar hata oss själva då fast fashion bara levererar standard kläder som skavar! Det ger skavsår i själen.
Men på något sätt försöker jag ändå komma förbi den här eviga striden. Istället för att bli ledsen och utöva illvilliga tankar mot mig själv tänker jag på allt det där andra i mitt liv. Det är just nu som livet ska levas, i sin helhet. Att gå omkring och utöva hattankar om sig själv och mot sig själv handlar inte om att leva. För det mesta då jag tittar tillabaka på bilder från tidigare år brukar jag slås av att jag ju ändå sett helt ok och rätt så smal ut, och hur ung jag varit på varje bild. Så har det inte känts i nuet, då när bilden togs. Att bli sur på hur jag känner och ser ut just nu betyder ju att jag inte uppskattar min alldra mest yngsta och bästa potentential just nu. Yngre och bättre än så här blir jag inte, just nu. Live with it!
Så den här sommaren lever jag enligt budskapet i denna bild:
*Det är ändå konstigt att varje gång vi åker till Chile så försvinner några storlekar helt av sig själv.Jag tror att det har att göra med biffstorleken där. Och salladerna. Och vinet... :-)
Jag kommer ihåg då jag såg en av de tusen sy-designprogram som finns. En av domarna rynkade på pannan och sa att applikationerna är fel placerade efter som de är vid brösten och höften, eftersom ingen kvinna vill dra uppmärrksamhet dit. Det var väldigt främmande tankar för mig som är lite rundare...
SvaraRadera