29.4.15

Förberedelesr inför kostomställningen

Haloj, hänger ni med nu då nästa vecka?

Här kommer lite förberedelse:



1. Recept på ghee (mjölkfritt smör, så att man slipper ta till margarin...):

Ghee eller klarnat smör
Ghee kommer från det ayurvediska (Indien) köket. Det är smör som kokats upp så att kaseinet (mjölkproteinet) separerats från själva fettet. Som namnet säger är slutresultatet en klar genomskinlig olja som när den kylnat blir lite fastare och grynigare. Ghee går att förvara i rumstemperatur.
Ingredienser:
Osaltat smör (saltat smör går också men kan sprätta vid uppvärmningen)
Instruktioner

Smält smöret i en kastrull (metall, inte mörk för då ser man inte när allt kasein kokat bort), låt koka på lägsta möjliga värme. Skumma av det vita skummet (kaseinet) när det stiger till ytan. Låt det sista kaseinet falla till bottnen och bli brunt. Gheen är färdig när fettet är helt klargult och man ser bottnen på kastrullen. Sila genom en duk eller kaffefilter i en glasburk så att allt kasein blir kvar i filtret.  Viktigt att göra det här medan gheen är het, senare stelnar den och då går det inte längre att sila bort kaseinet.

2. Recept på majonnäs: http://www.paleoskafferiet.se/enkel-majonnas/


3. Fröknäcke 

Fröknäcke
(från bloggen www.sandt.nu)
2 dl bovetemjöl eller fullkornsrismjöl
1 dl pumpafrön
1 dl solrosfrön
1 dl Sesamfrön
0,5 dl hela linfrön
1 tsk salt
0,5 dl kallpressad olivolja
2,5 dl kokande vatten

Sätt ugnen på 150g. Rör ihop bovetemjöl, pumpafrön, solrosfrön, sesamfrön och linfrön. Tillsätt olivolja och vatten. Lägg bakplåtspapper på två plåtar, fördela degen över plåtarna och platta ut så tunt det går. Sätt in i ugnen i 60 minuter.



Inga nödvändigheter men kan vara bra att ha som alternativ färdigt i skafferiet då vi drar i gång.

25.4.15

Kostomställningsutmaning

Jag behöver komma igång igen och tänker skärpa mig och äta rent och gott, utan tillsatser. Noll tillsatser. Noll gluten. Noll mjölkprodukter. Noll socker. Lever ganska ok men har fallit dit på smöret, jogurten och mörkchokladen. Plus att jag äter för mycket glutenfritt bröd och potatis (och kaffe) och för lite grönt just nu.

Tänker göra det så lätt för mig som möjligt.  Och undrar nu, finns det någon där ute som vill haka på? Vill delta i utmaningen?

Jag kan tänka mig lägga upp veckoplan, recept, och tips som hjälpmedel och motivation för mig själv. Försöker få in ett 20- 30 minuters träningspass varje dag också.

4 veckor, start 4.5.

Vem är med i denna kollektiva självutmaning?

22.4.15

Äppelkanelmuffins

5 ägg
1,5 dl osockrad äppelmos eller 3-4 hela äppel (även nedfrysta går bra)
1 dl kokosmjöl
2-3 msk kanel
1 tsk matsoda
2 tsk vaniljpulver / tredjedels vaniljstånd
2/3 dl kokosolja
(2 msk honung)

Kör alla indredienser i matberedare. Häll i muffinsformer. Grädda i 180 g 15-20 minuter.

19.4.15

Morotssoppa med nässelknäckis

Vi botar sjukdomar i vårt hus just nu. Jag gjorde följande soppa till lunch, full med nödvändigheter. Till soppan åt vi nygräddat fröknäcke med nässelpulver. Var ute och kollade mina nässelställen och såg att nytt är på kommande så nu gäller det att äta upp allt det gamla. Jippii!

Morotssoppa

5-6 morötter
200 g butternut pumpa
1 lök
Olivolja
1 gurkmejarot ( eller 3 tsk pulver)
Hönsbuljong ( jag har sånt i frysen från tidigare, kom ihåg, jag är ingen vän av buljongtärningar)
Salt
Eko-apelsinskal
1 burk kokosmjölk
1 dl solrosfrön

Koka morötter och gurkmeja (skalad) i bitar i buljong, salt och vatten. Tillsätt pumpabitar efter 10 minuter. Stek lätt lök i olivolja på låg värme. Tillsätt brynt lök, apelsinskal och kokosmjölk. Kolla att allt är mjukt, kör med stavmixer slätt. Bryn solrosfröna i stekpanna utan olja. Strö på fröna på soppan när serverad.

Nässelknäckis

2,5 dl bovetemjöl
1 dl solrosfrön
1 dl pumpafrön
1 dl sesamfrön
0,75 dl linfrön
2-3 msk nässelpulver
3 tsk salt
0,5 dl olivolja
3-4 dl hett vatten

Blanda alla torra ingredienser. Tillsätt olja. Koka upp vattnet och tillsätt. Dela i två bitar, kavla ut mellan två bakplåtspapper (två plåtar). Om smeten är lös kan du bara breda ut på bakplåtspapper med slickepott. Grädda i 200 grader, 15-20 min i ugn tills

17.4.15

Glutenfri och mjölkfri lasagne

Här kommer ett recept på lasagne som även fick godkänt av vår lasagne-expert, italienska au pairen. Jag gjorde två formar så vi skulle ha hela veckoslutet då jag har inbokat ännu en bakningskurs imorgon och på söndag planerar jag stå med huvudet uppochner i trädgården. Nåväl, man ska aldrig grädda lasagne på förhand med min man i närheten...eller resten av familjen. Åtminstone finns hälften kvar ännu. Lås på kylskåpet ikväll...

lasagne, mf, gf,

Glutenfria lasagneplattor
250 g maletkött
1 lök
500 g tomatsås
4 vitlökaklyftor
300 g butternutpumpa
1 burk kokosmjölk
Olivolja
Salt
Oregano

Beredning

Koka upp pumpabitarna (skalad). Häll bort vattnet. Tillsätt kokosmjölk och salt. Kör slätt med stavmixer. Hacka löken och bryn lätt i olivolja. Bryn köttet. Tillsätt tomatsås, pressad vitlök, salt och oregano. Rada lasagneplattorna i form. Lägg köttsås och pumpasås ovan på. Fortsätt tills formen är full. Hyvla några skivor ost på om du tål mjölk, annars en skvätt olivolja. Grädda i ugn i 40 minuter på 200 grader.

16.4.15

Chocken

Den som läst Naomi Kleins bok Chockdoktrinen har kanske fått en insikt i hur man kan avreglera alla sorters sociala stödfunktioner i ett samhälle och bygga upp ett system där enbart rå kapitalism utan humanism styr. Klein beskriver i sin bok hur Chile fungerade som ett laboratorium för den neoliberalistiska samhällsmodellen (hon är inte den enda som talar om det chilenska labbet, det är allmänt känt nuförtiden). I Chile avvecklades alla mekanismer för social trygghet i snabbt takt efter militärkuppen 1973, med Pinochet som enväldig diktator. Många liv offrades, ännu fler fick fly landet.

Bakom den chilenska ekonomiska modellen, som alltså baserade sig på att det är alltid den fria marknaden som styr hur samhället är organiserat, plus lite statsstöd i sådana sektorer som staten själv anser vara viktiga, typ insutriutveckling på bekostnad av miljö, skogsindustrin typexempel. Finns det mänskliga behov så finns det också en marknad, och då kan nya företag uppkomma, arbetsplatser och välstånd. Ungefär så. Arbetarna binds till sina skulder för de mänskliga behov som de har, och således garanterar också systemet att det alltid finns (förmånlig) arbetskraft tillgänglig för företagen som kan dra nytta av de elementära mänskliga behov som finns.

Med tiden har också det chilenska systemet visat vad som händer i verkligheten: folk skuldsätts upp till öronen då de utbildar sig - vilket de gör för att de ska ha en chans att leva under lite mindre slavliknande omständigheter än om de lät bli att utbilda sig. Men slavar blir de ju ändå för universitetslånen ska ju också betalas tillbaka. Den som kommer ihåg att Chile figurerade i media pga studentprotester för några år sedan, så handlade de protesterna om just precis detta. Ett annat problem är att de som insjuknar i en allvarlig sjukdom, och kanske mister sitt jobb, också skuldsätter sig och sin familj uppöver öronen. Det är inte bara en gång jag fått förfrågan av bekantas bekanta att hjälpa till ekonomiskt så att någon familjemedlem kan få den vård de behöver för en akut sjukdom. Sjukhusen är visserligen i toppskick, skinande vita och den senaste teknologin, labben ser till att du kan få alla tänkbara prover tagna utan skymten av långa köer... men men, detta sker alltså på beskostnad av befolkningens frihet (friheten att leva utan skuld, och den som nu säger att skulden ju ändå finns men hos staten i vårt system har alldeles rätt och jag är inte för att vi fortsätter som förr helle, men det chilenska systemet är otroligt bra på att "skapa sjukdomar" och dålig på att förebygga dem - förvisso också ett drag av sånt finns nog inom vårt nuvarande system). Ett annat stort problem är miljöförstöringen som systemet tillfört landet, eftersom det mesta är avreglerat och det enda som styr är marknadskrafterna så har också stora vattendrag har förorenats, urskog har kalhuggits, laxindustrin har föstört det lokala fisket i söder, stora industrianläggningar har förstört luftkvaliteten på olika håll etc. Industrin har förkörsrätt i alla lägen eftersom det är den som ska se till att folk har råd att betala för sina elementära behov, genom att skapa arbetsplatser. Men arbetsplatser som förstör möjligheterna att leva, eller överleva på lokal mat och naturen. I.o.m. detta har detta system en stor skuld som sin börda, en skuld till alla de människor och djur som lider av miljökonsekvenserna, och det är en skuld som inte går att betala tillbaka i monetära termer. Kaputt, gone forever.

Naomi Kleins bok berättar efter att ha beskrivit testlaboratoriet Chile hur den här modellen senare genomförts i England och i USA i vad som kallas demokratier. Detta har hänt genom att använda sig av (självprovocerade, naturliga eller av andra provocerade) katastrofer som sedan legitimerat att vissa beslut tagits i parlamenten. I England var det Tatcher och kriget i Falklandsöarna. I USA nämns 11 september och orkanen Katrina i New Orleans som tillfällen då vissa beslut bankats snabbt igenom i kongressen utan mycket motstånd.

Jag känner stor sorg att ha läst den boken och se de sammanhang som Klein beskriver. Jag känner en obeskrivlig sorg över hur förslavat Chile blivit under detta system, ett system som fortfarande existerar fast landet nu har demokrati och trots att det under de senaste fem åren skapats mycket medvetenhet om omständigheterna och de negativa konsekvenserna för befolkningen. Jag känner stor sorg då jag tänker på Grekland, och hur denna chockdoktrin även försökts tillämpas i det landet. Och jag känner en avgrundsdjup sorg då jag inser att mitt eget land är på väg in i precis samma fälla och då jag hör vår nuvarande statsminister upprepa exakt samma mantra som jag hört tusentals gånger yttras av chilenska politiker. Jag vill inte leva i en sådan värld. En av orsakerna att vi flyttade tillbaka till Finland var ju just detta. Jag älskar verkligen Chile, den värme som finns där bland befolkningen, den natur som fortfarande är orörd, maten, havet, hur man bemöter barn, hur man lever tillsammans, ja mycket älskar jag i Chile. Men jag kunde inte ändå tänka mig att mina barn skulle växa upp i ett system som förslavar.

Inombrods skriker jag: vad kan lilla jag göra?  Hur ska det gå att stoppa detta monster? När ska detta ta slut? Tror verkligen alla de som är anhängare av det som de ledande politikerna i vårt land säger, oberoende av parti, att det som de utlovar på riktigt ska skapa en bättre värld? Hur kan man vara så blind? Varför tittar man inte omkring sig, på tidigare erfarenheter? Eller litar man bara på att man själv kommer att vara på vinnarsidan? Men ingen är ju vinnare i ett sådant system, alla är ju i slutändan förlorare, för i slutändan finns det inget kvar. I slutändan finns det bara en massa stora industrianläggningar, förstörda odlingsmarker och tusen sjöar fulla med giftigt gruvavfall. Och en stor fet skuld hos banken.

Mitt hjärta blöder då jag läser dessa nyheter: Finland after the boom: 'Not as bad as Greece, yet, but it's only matter of time'

Mitt hjärta blöder då jag tänker på att det är val om bara några dagar och vi inte alls verkar vara det minsta bekymrade, eller intresserade av att på  riktigt förstå Greklands öde och varför man röstade som man gjorde i Greklands senast val.

Vi behöver mera medvetande i detta land. Och vi behöver det snabbt. Vi behöver också mera alternativ som minskar skuldsättningen. Vi behöver nya sätt att leva, nya sätt att ta hand om oss själva och vår natur så att det aldrig sker med hjälp av olika sorters skulder (varesig monetära eller i form av fotavtryck i naturen). Vi behöver allt detta nu snabbt innan chocken kommer. För utan medvetande så kommer chocken som ett brev på posten. Och utan alternativ kan vi inte göra något åt det vi redan vet. Det var därför så härligt att delta i seminariet om "transition towns" eller "omställningen" för några dagar sedan här i stan. Där lades först korten på bordet: så här ser situationen ut idag, inget förskönande av fakta utan helt klart en väldigt medvetandegörande presentation. Sedan diskuterades alternativen, fortfarande blygsamma, men bara processen kommer i gång så kan vi kanske snart uppnå en explosionsartad förökning av just sådana idéer som behövs just nu. Aldrig förlora hoppet. Alltid tro att allt kommer att ordna sig. Let's just do it!



15.4.15

Måste alla barn ha en hobby?

Är det verkligen så att för att barn ska må bra så måste de ha en hobby? Är det vår uppgift som föräldrar att hjälpa och sporra våra barn att hitta en verksamhet som de kan förkovra sig i på sin fritid, vare sig det är att bli ett ishockeyproffs eller en inbiten bokmal? Det här är frågor som väcktes hos mig efter att ha lyssnat på förra programmet av Familjeliv på Radio Vega. Jag är inte så säker på att svaret på den frågan behöver vara ja i alla lägen.

Jag kan förstå att en hobby som man brinner för är bra att ha, inte för att man har den, utan för att man hittat sin inre passion, kanske sitt livs mening. En hobby är bra för den som verkligen lyckas hitta den gren som bejakar den begåvning som man kanske annars hade upptäckt allt för sent i livet. Vidare kan en hobby hjälpa dem som känner sig malplacerade i den sociala gemenskapen i skolan att hitta en känsla av samhörighet, vilket är nödvändigt för mänskligt välmående. Men för alla de andra då? Ska de faktiskt behöva bli tvingade till att utstå känslan av att aldrig riktigt vara tillräckligt bra, inte ens på fritiden? Ska de tvingas att alltid kämpa mot något avlägset mål, som kanske inte ens är möjligt att uppnå utan en massa uppoffringar? Om ens då? Ska de tvingas att försöka anpassa sig till ännu en social grupp med vilken de känner inte känner samhörighet, på grund av sin egen "udda" karaktär? Eller ska de uppmuntras till andra aktiviteter  även om de själv inte tycker att det här så hemskt inspirerande. Nej, jag förstår faktiskt inte varför alla barn måste ha en hobby.

Kanske det inte är en hobby alla barn behöver, utan ett sammanhang där de känner sig delaktiga och som de själva tillför något till. I den värld vi lever i idag har barnen inte längre en naturlig uppgift att tillföra familjen. Vår moderna livsstil har gjort det möjligt för både oss själva och våra barn att frigöra tid från många av livets absoluta måsten (mat, kläder, värme). Det har gett oss vuxna en möjlighet att satsa på våra barn. I och med detta har det skapats en massa hobbyn som barnen antingen vill, eller inte vill delta i. Om de inte vill, är det enligt Familjelivs föräldrapanels utsago föräldrarnas eller någon annan vuxens uppgift att sporra dem till att prestera. Och jag undrar då om detta är vettigt. Räcker det inte med skolplikten? Ska vi nu också införa en hobbyplikt? Jag kan tycka att det är lite sorgligt att vår samhällsutveckling drivits så långt att vi, för för att finna mening med vårt liv, behöver fylla ut vår lediga tid med ännu mer organiserad verksamhet. Som om våra liv inte också utan dessa hobbyn skulle vara tillräckligt fyllda med en massa konstgjorda måsten och ohanterlig stress.

Min åsikt är att om barnen inte pressades in i en miljö präglad av tävling och prestation skulle de kanske istället ha tid över för en annan sorts aktivitet, nämligen eftertanke och reflektion. Med tanke på hur vår värld ser ut idag, och hur krass vår framtid ser ut att bli om vi fortsätter leva på det sätt vi gör just nu, är sådan "slapphet" inte alls av ondo. Tvärtom är jag övertygad om att ju mindre stress och krav som ställs på barnen, desto bättre chanser har de att axla det ansvar som vi genom vårt sätt att leva tvingar dem till att ta i framtiden. Reflektion och eftertanke kan leda till nya samhällsidéer, nya vägriktningar, nya revolutioner. Ja, att alla har en hobby är viktigt om det är meningen att vi ska fortsätta reproducera den värld vi har idag. Men om vi vill ha en helt ny värld, skulle det inte vara bättre att vi låg lite lågt med att tvinga in barnen i gamla strukturer?

Kunde vi skapa en bättre värld med lite mindre fokus på individualism, tävling och prestation och istället sätta mer fokus på livsglädje? Den där livsglädjen som varje nyfött barn har men som vi sedan berövar dem på när de ska uppfostras till att bli som vi, lika individualistiska, lika stressade, lika jagade av det där eviga självförverkligandet. Tänk om våra barn kunde hjälpa oss styra in vår värld på ett hållbarare stråk om vi gav dem den möjligheten! Men för att göra det behöver vi vuxna också ändra fokus. Vi måste lära oss bejaka barnet i oss själva. Våga släppa tanken om att alla barn måste ha en hobby. Istället för att packa fotbollsväskan en lördagsmorgon kunde vi packa picknickfilten och gå ut på en sommaräng, lukta på blommorna, lyssna på fåglarna. Lägga oss ner i gräset och känna hur härligt det är att vara en del av den här världen, utan krav och utan stress, utan visselpipor och utan välbetalda NHL-jobb. Världen är fin som den är, och det är vi enskilda individer också, med eller utan hobbyer.


Kanske vi kunde vara mer som tjuren Ferdinand och sätta oss under en korkek och lukta på blommorna... Med tanke på hur det skulle ha gått för Ferdinand om han gjort precis som 'alla dom andra tjurarna' som hans mor föreslog i flera omgångar, så tycker jag faktiskt att det här med att lukta på blommorna inte alls är någon dum idé.