Den som läst Naomi Kleins bok C
hockdoktrinen har kanske fått en insikt i hur man kan avreglera alla sorters sociala stödfunktioner i ett samhälle och bygga upp ett system där enbart rå kapitalism utan humanism styr. Klein beskriver i sin bok hur Chile fungerade som ett laboratorium för den neoliberalistiska samhällsmodellen (hon är inte den enda som talar om det chilenska labbet, det är allmänt känt nuförtiden). I Chile avvecklades alla mekanismer för social trygghet i snabbt takt efter militärkuppen 1973, med Pinochet som enväldig diktator. Många liv offrades, ännu fler fick fly landet.
Bakom den chilenska ekonomiska modellen, som alltså baserade sig på att det är alltid den fria marknaden som styr hur samhället är organiserat, plus lite statsstöd i sådana sektorer som staten själv anser vara viktiga, typ insutriutveckling på bekostnad av miljö, skogsindustrin typexempel. Finns det mänskliga behov så finns det också en marknad, och då kan nya företag uppkomma, arbetsplatser och välstånd. Ungefär så. Arbetarna binds till sina skulder för de mänskliga behov som de har, och således garanterar också systemet att det alltid finns (förmånlig) arbetskraft tillgänglig för företagen som kan dra nytta av de elementära mänskliga behov som finns.
Med tiden har också det chilenska systemet visat vad som händer i verkligheten: folk skuldsätts upp till öronen då de utbildar sig - vilket de gör för att de ska ha en chans att leva under lite mindre slavliknande omständigheter än om de lät bli att utbilda sig. Men slavar blir de ju ändå för universitetslånen ska ju också betalas tillbaka. Den som kommer ihåg att Chile figurerade i media pga studentprotester för några år sedan, så handlade de protesterna om just precis detta. Ett annat problem är att de som insjuknar i en allvarlig sjukdom, och kanske mister sitt jobb, också skuldsätter sig och sin familj uppöver öronen. Det är inte bara en gång jag fått förfrågan av bekantas bekanta att hjälpa till ekonomiskt så att någon familjemedlem kan få den vård de behöver för en akut sjukdom. Sjukhusen är visserligen i toppskick, skinande vita och den senaste teknologin, labben ser till att du kan få alla tänkbara prover tagna utan skymten av långa köer... men men, detta sker alltså på beskostnad av befolkningens frihet (friheten att leva utan skuld, och den som nu säger att skulden ju ändå finns men hos staten i vårt system har alldeles rätt och jag är inte för att vi fortsätter som förr helle, men det chilenska systemet är otroligt bra på att "skapa sjukdomar" och dålig på att förebygga dem - förvisso också ett drag av sånt finns nog inom vårt nuvarande system). Ett annat stort problem är miljöförstöringen som systemet tillfört landet, eftersom det mesta är avreglerat och det enda som styr är marknadskrafterna så har också stora vattendrag har förorenats, urskog har kalhuggits, laxindustrin har föstört det lokala fisket i söder, stora industrianläggningar har förstört luftkvaliteten på olika håll etc. Industrin har förkörsrätt i alla lägen eftersom det är den som ska se till att folk har råd att betala för sina elementära behov, genom att skapa arbetsplatser. Men arbetsplatser som förstör möjligheterna att leva, eller överleva på lokal mat och naturen. I.o.m. detta har detta system en stor skuld som sin börda, en skuld till alla de människor och djur som lider av miljökonsekvenserna, och det är en skuld som inte går att betala tillbaka i monetära termer. Kaputt, gone forever.
Naomi Kleins bok berättar efter att ha beskrivit testlaboratoriet Chile hur den här modellen senare genomförts i England och i USA i vad som kallas demokratier. Detta har hänt genom att använda sig av (självprovocerade, naturliga eller av andra provocerade) katastrofer som sedan legitimerat att vissa beslut tagits i parlamenten. I England var det Tatcher och kriget i Falklandsöarna. I USA nämns 11 september och orkanen Katrina i New Orleans som tillfällen då vissa beslut bankats snabbt igenom i kongressen utan mycket motstånd.
Jag känner stor sorg att ha läst den boken och se de sammanhang som Klein beskriver. Jag känner en obeskrivlig sorg över hur förslavat Chile blivit under detta system, ett system som fortfarande existerar fast landet nu har demokrati och trots att det under de senaste fem åren skapats mycket medvetenhet om omständigheterna och de negativa konsekvenserna för befolkningen. Jag känner stor sorg då jag tänker på Grekland, och hur denna chockdoktrin även försökts tillämpas i det landet. Och jag känner en avgrundsdjup sorg då jag inser att mitt eget land är på väg in i precis samma fälla och då jag hör vår nuvarande statsminister upprepa exakt samma mantra som jag hört tusentals gånger yttras av chilenska politiker. Jag vill inte leva i en sådan värld. En av orsakerna att vi flyttade tillbaka till Finland var ju just detta. Jag älskar verkligen Chile, den värme som finns där bland befolkningen, den natur som fortfarande är orörd, maten, havet, hur man bemöter barn, hur man lever tillsammans, ja mycket älskar jag i Chile. Men jag kunde inte ändå tänka mig att mina barn skulle växa upp i ett system som förslavar.
Inombrods skriker jag: vad kan lilla jag göra? Hur ska det gå att stoppa detta monster? När ska detta ta slut? Tror verkligen alla de som är anhängare av det som de ledande politikerna i vårt land säger, oberoende av parti, att det som de utlovar på riktigt ska skapa en bättre värld? Hur kan man vara så blind? Varför tittar man inte omkring sig, på tidigare erfarenheter? Eller litar man bara på att man själv kommer att vara på vinnarsidan? Men ingen är ju vinnare i ett sådant system, alla är ju i slutändan förlorare, för i slutändan finns det inget kvar. I slutändan finns det bara en massa stora industrianläggningar, förstörda odlingsmarker och tusen sjöar fulla med giftigt gruvavfall. Och en stor fet skuld hos banken.
Mitt hjärta blöder då jag läser dessa nyheter:
Finland after the boom: 'Not as bad as Greece, yet, but it's only matter of time'
Mitt hjärta blöder då jag tänker på att det är val om bara några dagar och vi inte alls verkar vara det minsta bekymrade, eller intresserade av att på riktigt förstå Greklands öde och varför man röstade som man gjorde i Greklands senast val.
Vi behöver mera medvetande i detta land. Och vi behöver det snabbt. Vi behöver också mera alternativ som minskar skuldsättningen. Vi behöver nya sätt att leva, nya sätt att ta hand om oss själva och vår natur så att det aldrig sker med hjälp av olika sorters skulder (varesig monetära eller i form av fotavtryck i naturen). Vi behöver allt detta nu snabbt innan chocken kommer. För utan medvetande så kommer chocken som ett brev på posten. Och utan alternativ kan vi inte göra något åt det vi redan vet. Det var därför så härligt att delta i seminariet om "transition towns" eller "omställningen" för några dagar sedan här i stan. Där lades först korten på bordet: så här ser situationen ut idag, inget förskönande av fakta utan helt klart en väldigt medvetandegörande presentation. Sedan diskuterades alternativen, fortfarande blygsamma, men bara processen kommer i gång så kan vi kanske snart uppnå en explosionsartad förökning av just sådana idéer som behövs just nu. Aldrig förlora hoppet. Alltid tro att allt kommer att ordna sig. Let's just do it!
