Måste alla barn ha en hobby?

Är det verkligen så att för att barn ska må bra så måste de ha en hobby? Är det vår uppgift som föräldrar att hjälpa och sporra våra barn att hitta en verksamhet som de kan förkovra sig i på sin fritid, vare sig det är att bli ett ishockeyproffs eller en inbiten bokmal? Det här är frågor som väcktes hos mig efter att ha lyssnat på förra programmet av Familjeliv på Radio Vega. Jag är inte så säker på att svaret på den frågan behöver vara ja i alla lägen.

Jag kan förstå att en hobby som man brinner för är bra att ha, inte för att man har den, utan för att man hittat sin inre passion, kanske sitt livs mening. En hobby är bra för den som verkligen lyckas hitta den gren som bejakar den begåvning som man kanske annars hade upptäckt allt för sent i livet. Vidare kan en hobby hjälpa dem som känner sig malplacerade i den sociala gemenskapen i skolan att hitta en känsla av samhörighet, vilket är nödvändigt för mänskligt välmående. Men för alla de andra då? Ska de faktiskt behöva bli tvingade till att utstå känslan av att aldrig riktigt vara tillräckligt bra, inte ens på fritiden? Ska de tvingas att alltid kämpa mot något avlägset mål, som kanske inte ens är möjligt att uppnå utan en massa uppoffringar? Om ens då? Ska de tvingas att försöka anpassa sig till ännu en social grupp med vilken de känner inte känner samhörighet, på grund av sin egen "udda" karaktär? Eller ska de uppmuntras till andra aktiviteter  även om de själv inte tycker att det här så hemskt inspirerande. Nej, jag förstår faktiskt inte varför alla barn måste ha en hobby.

Kanske det inte är en hobby alla barn behöver, utan ett sammanhang där de känner sig delaktiga och som de själva tillför något till. I den värld vi lever i idag har barnen inte längre en naturlig uppgift att tillföra familjen. Vår moderna livsstil har gjort det möjligt för både oss själva och våra barn att frigöra tid från många av livets absoluta måsten (mat, kläder, värme). Det har gett oss vuxna en möjlighet att satsa på våra barn. I och med detta har det skapats en massa hobbyn som barnen antingen vill, eller inte vill delta i. Om de inte vill, är det enligt Familjelivs föräldrapanels utsago föräldrarnas eller någon annan vuxens uppgift att sporra dem till att prestera. Och jag undrar då om detta är vettigt. Räcker det inte med skolplikten? Ska vi nu också införa en hobbyplikt? Jag kan tycka att det är lite sorgligt att vår samhällsutveckling drivits så långt att vi, för för att finna mening med vårt liv, behöver fylla ut vår lediga tid med ännu mer organiserad verksamhet. Som om våra liv inte också utan dessa hobbyn skulle vara tillräckligt fyllda med en massa konstgjorda måsten och ohanterlig stress.

Min åsikt är att om barnen inte pressades in i en miljö präglad av tävling och prestation skulle de kanske istället ha tid över för en annan sorts aktivitet, nämligen eftertanke och reflektion. Med tanke på hur vår värld ser ut idag, och hur krass vår framtid ser ut att bli om vi fortsätter leva på det sätt vi gör just nu, är sådan "slapphet" inte alls av ondo. Tvärtom är jag övertygad om att ju mindre stress och krav som ställs på barnen, desto bättre chanser har de att axla det ansvar som vi genom vårt sätt att leva tvingar dem till att ta i framtiden. Reflektion och eftertanke kan leda till nya samhällsidéer, nya vägriktningar, nya revolutioner. Ja, att alla har en hobby är viktigt om det är meningen att vi ska fortsätta reproducera den värld vi har idag. Men om vi vill ha en helt ny värld, skulle det inte vara bättre att vi låg lite lågt med att tvinga in barnen i gamla strukturer?

Kunde vi skapa en bättre värld med lite mindre fokus på individualism, tävling och prestation och istället sätta mer fokus på livsglädje? Den där livsglädjen som varje nyfött barn har men som vi sedan berövar dem på när de ska uppfostras till att bli som vi, lika individualistiska, lika stressade, lika jagade av det där eviga självförverkligandet. Tänk om våra barn kunde hjälpa oss styra in vår värld på ett hållbarare stråk om vi gav dem den möjligheten! Men för att göra det behöver vi vuxna också ändra fokus. Vi måste lära oss bejaka barnet i oss själva. Våga släppa tanken om att alla barn måste ha en hobby. Istället för att packa fotbollsväskan en lördagsmorgon kunde vi packa picknickfilten och gå ut på en sommaräng, lukta på blommorna, lyssna på fåglarna. Lägga oss ner i gräset och känna hur härligt det är att vara en del av den här världen, utan krav och utan stress, utan visselpipor och utan välbetalda NHL-jobb. Världen är fin som den är, och det är vi enskilda individer också, med eller utan hobbyer.

Kanske vi kunde vara mer som tjuren Ferdinand och sätta oss under en korkek och lukta på blommorna... Med tanke på hur det skulle ha gått för Ferdinand om han gjort precis som 'alla dom andra tjurarna' som hans mor föreslog i flera omgångar, så tycker jag faktiskt att det här med att lukta på blommorna inte alls är någon dum idé.