Politiskt företagsansvar och Bayers bud på Monsanto

Det område jag mest av allt varit fascinerad av de senaste fem åren handlar om vad som i litteraturen kallas för 'political CSR' eller 'politiskt företagsansvar. Två forskare, Guido Palazzo och Andreas Scherer, menar att företagen kan vinna tillbaka sin trovärdighet (eller företagslegitimitet) genom att engarera sig i samhällsdebatten genom s.k. stakeholder dialogs, dvs intressentdialoger (Scherer och Palazzo, 2006). Intressenter är alla de aktörer som har något intresse i firman (eller som firman har intresse i) (kolla in Freeman om detta intresserar). Givetvis har jag sett problem med det här upplägget. Det Scherer och Palazzo beskriver som en dialog mellan jämlikar har jag sett som ett politiskt spel där enbart de med tillräckligt med muskler har möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet. Dessutom har jag blivit alltmer kritisk gällande dialoger mellan olika grupper som har olika världsyner och kunskapsformer. Grundtanken med deliberation är att besluten fattas på basen av rationella argument. Men vad är rationellt när olika kunskapssystem möts i deliberation? Det går inte att utgå från rationella argument i sådana fall, för då faller så mycket annat utanför och exkluderar stora delar av aktörer i samhället som kanske inte ens själva vill bli förknippade med företaget eller vara dess intressent.

Mitt perspektiv på PCSR är följande: Istället för att se det som en process av dialoger mellan olika aktörer, ser jag det som den politiska aktivitet som företagen engagerar sig olika sorters politisk aktivitet för att upprätthålla sin legitmitet. Man kan förvisso kalla denna aktivitet för 'stakeholder dialog' eller 'politisk deliberation' men det finns en klar skillnad: i deliberativa processer är utfallet (i alla fall i teorin) alltid ovisst. Det är själva argumentet som ska styra vilka beslut som fattas och det ska inte finnas några som helst egenintressen inblandade i argumenten - enbart rationalitet styr (som jag ju redan skrev att är problematiskt).

Min syn på politiskt företagsansvar är alltså istället att det fungerar som partipolitiken; man gör vissa satsningar eller använder sig av en viss sorts retorik för att vinna sina mest betydelsefulla intressenters stöd (dvs uppnå företagslegitimitet) och för att kunna fortsätta med sin Business as usual - mentalitet. Företagen är precis lika ointresserad av att ändra sin kärnverksamhet som partierna är att ändra sin kärnideologi. De är politiska aktörer som står för en viss sorts företagsmodell (eller verksamhet) som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort, medan partierna är politiska aktörer som står för en viss sorts ideologi som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort.

Så det om det. Hoppas ni hängde med. Nu hade jag inte tänkt tala teori utan praktik. Igår fick jag veta att medicinjätten (och agrijätten) Bayer lagt ett megabud på agrijätten Monsanto. Kortfattat: Bayer är beredd att betala 1,5 gånger mer för varje aktie i Monsanto än vad de är värda just nu på aktiemarknaden. Detta är fortfarande bara ett bud men analytikerna menar att det är ett så pass attraktivt bud att Monsantos ägare kommer att ha det svårt att tacka nej. Det här är intressant från flera olika perspektiv men framförallt från ett politiskt företagsansvarsperspektiv.

Det lär inte ha gått någon förbi att Monsanto utsatts för en häxjakt de senaste 3-4 åren. Det har varit March Against Monsanto, det har varit bonderrörelser och andra kampanjer, rättegångar, spekulation om deras produkter leder till cancer, dokumentärfilmer både i Europa och i USA. Hela tiden har Monsanto stått i fokus. Precis som om detta skulle vara den enda aktören i världen som har den teknologi och den sortens verksamhet som nu kritiseras. Så är det inte. Det finns flera agrijättar som har liknande teknologi och verksamhet. I vissa kretsar har konceptet 'The Big 6' använts för att utpeka de sex största aktörerna inom det här verksamhetsområdet (Monsanto, Syngenta, Bayer, BASF, Dow and Dupont). Här bör nu nämnas att dessa sex snart kan vara enbart fyra då Dow för tillfället planerar gå ihop med Dupont och Syngenta håller på att bli uppköpt av ChemChina (CNN, 23.5.2016). Tillsammans är de här företagen så starka att de inte bara kontrollerar stor del av världens frö-utbud (och således vad som odlas och vad en och var av oss äter) men har också makt att bestämma lönsamheten för varje enskild bonde som på något sätt är beroende av antingen deras kemiska bekämpningsprodukter eller just precis deras utsädesfrön. Som CNN skriver om konsekvensen av att makten koncentreras ytterligare bland dessa aktörer:

"Seed prices could rise for farmers, consumers could see more genetically engineered foods on supermarket shelves, and our global agricultural system could end up depending on just a few companies to meet a high percentage of the world's agricultural needs." (CNN, 23.5.2016)

Men vad är det som just nu sker från ett politiskt företagsansvarsperspektiv. Det intressanta är att det som Scherer och Palazzo förespråkar som political CSR faktiskt pågått väldigt intensivt under ytan en längre tid. Det jag nämnde ovan gällande häxjakten är ett symptom på deliberativa processer där offentligheten försöker styra så att legitimitetsuppfattningen om företagen försvagas. Skillnaden är bara att företagen själva inte deltagit i de här processerna med en önskan om att jämka sig till den offentliga opinionen. Deras motdrag har istället varit exakt den sortens politiskt företagsansvar som jag beskriver ovan: genom att köpa upp varandra får de mer makt att styra över sina intressenter. Tänk om politiska partier kunda köpa upp varandra och sammanföra sina ideologier - hur mycket mer makt skulle de då få? I slutändan när enbart ett parti finns kvar skulle man ha en totalitär 'demokrati' där det inte finns några andra alternativ till det som partiet står för.

Nu handlar det om en sorts business modell som redan från början haft ofantligt mycket makt över sina intressenter. Skillnaden har varit att olika organisationer inom samma business modell i princip konkurrerat med varandra gällande marknadsandelarna bland kunderna och intressenter. Det har skapat en situation där makten och beslutsfattandet varit fördelad inte bara på olika individer i ledningsgrupperna men också geografiskt, eftersom företagen uppstått på olika geografiska platser. Således har de också haft olika 'stöd' i olika länders traditionella politik. Företagsansvaret (dvs deras politiska diskurs) inom den här verksamheten har riktat sig till den allmänna opinion och foksuerat på en retorik som (i Monsantos fall) handlar om mänskliga rättigheter; hur man kan uppnå hållbarhetmålen och utrota världshungern; innovationer som ska stoppa klimatförändringen; förbättra liv i Afrika.

Om Bayer nu lyckas köpa Monsanto så går den tyska medicinjätten från att vara en jätte mestadels på medicin till att vara en jätte på både medicin och mat. Plötsligt tappar Monsanto-häxjakten betydelse då Monsanto inte längre existerar. Blir marscherna då March against Bayer, eller försvinner de helt? Kommer de amerikanska medborgarrörelserna att klara av att påverka ett tyskägt globalt företags agerande i USA? Kommer de amerikanska politikerna att stå lika starkt bakom verksamhetsmodellen som tidigare då en av de största aktörerna (och finansiärerna av valkampanjer) plötsligt är tysk? Har det någon betydelse vilken nationalitet företaget har i hur det påverkar den nationella politiken? Hur går det med frihandelsavtalen (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TPIP) som bl.a. försöker luckra upp reglerna kring matsäkerhet och markeringen av genetiskt modifierad mat, då två storbolag på vardera sidan om Atlanten blir ett? Ger det dem mer inflytande över de politiska besluten, eller kommer det att försvaga deras position på ena sidan om Atlanten?  Mycket av politiken är fortfarande begränsad till nationella sfärer medan dessa agrijättar har ett politiska spelrum som är globalt, genom att förena sitt ägande blir deras ägar-intressenter också mer globala och mindre påverkningsbara från ett lokalt perspektiv.

Det här är några av de frågor som jag ställer mig själv efter att ha läst om nyheten på flera olika ställen. Den finansiella analysen av budet ligger mest på Bayers skuldsättningsgrad, aktieägarnas (Bayers) reaktioner, och huruvida detta kan skapa mer värde för företagen. Som ni ser frångår jag radikalt sådana analyser och ställer mig istället sådana frågor som vi annars skulle klassificera som politik i nyhetsflödet.För precis som andra före mig (Matten och Moon, 2008; Scherer and Palazzo 2011) har argumenterat så är företagen 'politiska aktörer'. Företagsköp är inte enbart ekonomi. Det är också politik. Men det är sällan vi hör statsvetare kommentera hur företagsköp påverkar det politiska klimatet. Vi borde höra mer om just det för det påverkar var och en av oss och vår framtid - men det gör vi inte. I alla fall inte ännu.

Ha det gott!