16.5.16

När Ball-skjortan gör sig påmind

Den här morgonen var inte världens bästa. Come to think of it, så tror jag att jag sover än.

Men för att nu dokumnetera en tanke som slog mig på väg till jobbet idag ska jag ändå göra ett försök att plita ner några raden medan jag ännu sover...

På väg ut genom dörren (då vi kommit så långt, mot alla odds, mitt zombie-jag ensam med tre barn idag...) säger den äldsta att hon inte längre vill ha sin knapptelefon. Att de yngre barnen i skolan retar henne för att hon inte har en skärmtelefon. De säger att hon är skit för att hon har en skittelefon. Jag tappar nerverna och dottern tar sin knapptelefon, skolväska och går sin väg. Varpå de två yngre blir helt ifrån sig av oro och undrar om jag faktikst tänker låta henne gå ensam iväg så där och inte göra något åt den saken. Och det tänkte jag ju göra egentligen. En nästan 9-åring kan gå själv till skolan, speciellt då hennes mor går omkring i zombiestatus och har just tappat nerverna. I sådana lägen kan det vara tryggare att gå ensam än att vänta på sin mor.

Men nere på vägen plockade jag ändå upp henne (är så zombie-idag att jag insåg att cykel inte var ett alternativ om kidsen skulle hinna i tid till skola och dagmamma ...). Det att jag plockade upp henne gjorde att vi hann gå igenom skilnaden på skit och skit i bilen på väg till skolan.

Nu  är det ju inte så att hennes telefon är skit. Den är ganska ny och uppfyller alla funktioner en 8-åring kan tänkas behöva. Men 7-åringarna i skolan har tydligen inte uppnått en sådan mognad att de kan se skillnad på skit och skit.

Och så kommer jag ihåg Ball-fajten i slutet på 80-talet. Om hur ALLA ANDRA hade en Ball-blus (och Levis jeans), men inte jag. Detta begav sig på femman i lågstadiet...vi har några år kvar av denna fajt... Och hur det var orsaken till att jag var (kände mig) skit. Jag blir tyst för en stund och tänker att trots att jag själv lärt mig se skillnad på skit och skit sedan dess så har det tydligen inte skett någon som helst gränsöverskridande verksamhet från generation till generation gällande den här saken. Utan skärmtelefon är du skit idag precis som du var skit utan Ball-blus då när det begav sig på 80-talet.

Mitt zombie-jag hinner ännu förssäkra kidsen om att de ska akta sig noga för att pressa mamma om sådana här saker en dag som denna och att deras mamma bra kan tänka sig ett liv i urskogarna resten av livet för att slippa all denna hets om skit. Och att om de själva inte ser skillnad på skit och skit så har jag totalt misslyckats med min uppfostran. Saker må vara skit, med eller utan skärm, men människors värde kan aldrig definieras på basen av de skitsaker som belastar deras liv. Om man låter skitsaker definiera livets lycka så kommer man aldrig att bli nöjd.

Längre än så hann jag inte i min predikan innan vi var framme vid skolan och det var dags att bryta upp.

Mer än annan gång. Nu kaffe så jag kan bli av med zombien inom mig för en stund....

1 kommentar:

  1. Usch, jag kommer också ihåg hur ångestladdat det var med kläderna, att de hade rätt logga på. Idag är det ändå sju resor värre känns det som då prylarna laddas med så mycket mer. En tröja är ju en tröja, ett värdeladdat objekt men en telefon av rätt sort är ändå ett sätt att kommunicera med andra, kunna ta del av olika samtal eller inte osv. Kritiseras barnet för vilken telefon det har idag så är det en kritik mot vem det är (iom att den är en förlängd kroppsdel, hand och röst) och inte bara av vad barnet har (tillräckligt med pengar/rätt smak osv som tröjan symboliserade). Hälsningar från en annan zombie, blev inte många timmar sömn i natt.

    SvaraRadera