Imorse funderade jag om det jag förespråkar, dvs att gräsrötterna mobiliserar sig och söker lokala lösningar på de problem som de utsätts för, kunde tolkas som ett uttryckligt stöd för alla dessa gatupatruller som ploppar upp som svampar just nu. De är ju gräsrötter i allra högsta grad. Och jag blev rädd för mina egna texter och tankar. Vad gör du kvinna, sluta upp med att heja på farliga lösningar! Det var min första reaktion. Men sen sansade jag mig och insåg att gatupatrullerna inte passar in den sortens lösningar som jag förespråkar för det jag skriver om är gräsrötter som insett att de är ömsesidigt beroende av varann och andra, gräsrötter som förespråkar samexistens och samarbete, inte segregation och våld. För att det ska bli verklighet behövs ett mentalt arbete av stora mått så att de stora massorna inser att de inte kan stänga in sig själva i sina egna självvalda ghetton. Planeten vi bor på skyr inga gränser, globaliseringen skyr inga gränser, luften, vattnet, jorden på vår planet skyr inga gränser. Vi är alla sammankopplade varesig vi vill det eller inte. En dålig skörd i Syrien pga dåliga klimatförhållanden har delvis skapat den instabilitet vi får känna av i Eruopa idag i form avflyktingströmmar. En våldsam utrikespolitik som söker konkurrensfördelar för den egna stormaktsekonomin är vad som satt Afganistan och Irak i gungning. Vi kör våra bilar med oljan under deras jord, äter ur plastkärl från oljan under deras jord. Effekterna ser vi i flyktingströmmarna.
Orsaken att dessa konflikter kunnat fortgå utan att den stora massan behövt känna sig delskyldiga (här eller annorstädes) har att göra med att vi blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, att vi är bättre än dem och det är därför vår skyldighet att hjälpa dem bli som vi. Men vilken sorts hjälp? Och på vilket sätt är vi bättre? Genom globaliseringen hjälper vi de fattiga ur sin misär, tror vi, eller trodde vi i något skede. Globaliseringen som hackar hål i jorden, som kalhugger skogar, som grabbar marker från småbönder, som förstör möjligheter till liv på så många olika ställen i världen just nu. Samma globalisering som vi också lever med i vår konsumtion och vår livsstil. Vi har inte bara blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, utan att vi och naturen är oberoende av varann. Vi är inte bara bättre än dem, vi är också smartare än naturen, vi bemästrar den. Därför kan vi göra vad vi vill med den.Vi kan förstöra och förgöra hur mycket som helst på denna jord utan några som helst konsekvenser.
Flyktingströmmarna är ett symptom på den västerländska sjukan, ett sjukdomstillstånd av separation. Vi är alla delaktiga. Vi är inte bättre än dem. Vi och de står och faller med planeten vi bor på. Den planeten är i akut behov av återhämtning från alla de sår vi lyckats åsamka den genom vårt vårdslösa leverne. Vår enda räddning är samarbete, inte segregering. Vår enda räddning är att tillsammans hjälpa jorden återhämta sig, inte fortsätta att våldföra sig på den. Det är intressant att ett synligt symptom av konsekvenserna av det akuta sjukdomstillståndet vår värld befinner sig i just nu är vildsna män som våldför sig på kvinnor. Jag tror att det finns en koppling där, en mental koppling som behöver bearbetas, helas, för att vår jord ska kunna börja må bättre igen
Kanske det är helt naturligt att det är ärkebiskopen (och Påven på bredare front) som tar ledning i dessa tider för det vår värld behöver mer än något annat just nu är ett mentalt uppvaknande. Svårt för politiker som förespråkar hårda neoliberalistiska lösningar (som baserar sig på segregering mellan oss och dem) att kunna axla det ansvaret.
Läs är artikeln som fick mig att skriva denna text: Farligt att inte fördöma patrullerna.
Läs också Amandas insiktsfulla text om gatupatrullerna: Ta seden dit de kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar