I övergångarna låter jag vågorna skölja över mig

Det jag nu går igenom är något jag gått igenom förr. Det är inget nytt. Ändå är det alltid lika obekvämt, jobbigt, trassligt, ja nästan så jag skulle vilja säga hopplöst. Men utan hopp är det inte, så hopplöst kan det inte vara. Men de här övergångarna är jobbiga, och då syftar jag inte på tidskillnaderna som get mig jetlaggar och sånt. Utan jag talar om det jobbiga i att byta omgivning, byta världar, byta perspektiv. På samma sätt som då jag av en händelse hamnade på en konferens om territoriella konflikter och social samhörighet i Latin America och kände att hej, åhå, alla här talar mitt språk, jag behöver inte förklara mig, vi förstår varann - på samma sätt känner jag nu då jag är tillbaka i mitt hemland, i mitt eget habitat, att åhå, jag kan inte uttrycka mig så att folk förstår, jag är den där drömmaren  som inte förstår hur saker och ting ser ut i verkligheten. Men jag vet ju det också. Jag vet hur verkligheten ser ut (från mitt perspektiv) här hemma. Jag vet också hur en sorts verklighet, eller många, kan se ut på andra håll i världen. De är allt mer destruktiva, många av dessa verkligheter är allt mer självdestruktiva ju mer systemet får fortsätta att reproducera sig själv utan korrigeringar. Och jag ser att vi behöver göra en 'system reboot', vi måste snacka transition, vi måste helt enkelt tänka om. Men när jag tänker om så är jag inte verklighetsförankrad, inte enligt mig omgivning i mitt eget habitat. Det är besvärligt att inte ha en 'home base' där man är både trygg i sig själv och sitt budskap. Det är som om mattan dragits undan för mig, gång på gång. Folk brukar ju åka hem för att slicka sina sår. För mig är det tvärtom - jag åker hem för att bygga styrka och mod. Man säger åt mig att sluta drömma för det är inte så där världen fungerar. Det finns för mycket folk i den här världen, jordbruket funkar inte så som jag säger att det kunde fungera, världen fungerar inte så där - så ids inte ens tänka i sådana banor - för det kommer aldrig att fungera. 

Och jag bara - vah? På vilken planet lever vi? Lever vi på samma planet? Vilket jordbruk är det som inte fungerar? Vilket jordbruk är det som slaktar liv i alla dess former? Varför är det så jobbigt att handla mat, både här och där, av pur rädsla att det finns absolut inga garantier att tomaten eller avocadon i butikshyllan tillför mig den sorts näring de borde tillföra mig? Det är jobbigt för att jag vet att det finns en massa lögner inbäddade i det system som föder mig just nu. Det är jobbigt för att jag vet att alternativen är få och kostar mer än vad vi tror att vi har råd med just nu. Men egentligen är det just den här aspekten som gör det omöjligt att tänka på lösnignarna och förändring. För dyrt att tänka om, att göra något som stöder liv istället för förstör. Det är jobbigt inte bara för att alternativen är så få. Det är jobbigt för att så många runtomkring mig väljer att blunda och intala sig att den dominanta modellen vi har idag är den bästa möjliga, andra finns inte - och om de finns så kommer de att leda till fattigdom, svält och död. Och jag tänker på de dominanta modellerna på hur vi organiserar vår existens i världen idag, och de realiteter jag kommit i kontakt med, och de jordbrukare där på andra sidan världen som fortfarande producerar mat som i sin helhet stöder livet själv, livet i vattnet, livet i luften, livet i jorden, livet i vår egen existens, och jag tänker på all den fattigdom, svält och död den här modellen fört med sig och fortsätter att föra med sig - och jag undrar hur i folk har fortfarande i detta skede av jordens skörhet har råd att blunda. Hur kan man tro att en modell som storskaligt slaktar liv kommer att lösa problemen som ska kunna garanterar liv. En ekvation som inte går ihop, inte hos mig. 

När det här händer mig, dvs när jag fastnar i övergångarna, brukar jag fyllas av ångest och vanmakt. Jag kryper ner under mitt täcke och tänker att kanske det är bäst att jag bara fortsätter sova som alla andra, sova och drömma vackra drömmar. Men ångesten ger mig sällan ro att sova, snarare tvärtom, jag blir sömnlös. Känslan av vanmakt går över till känsla av hopplöshet. Men den här gången låter jag inte detta ske, Nu gör jag som jag skrev i ett tidigare inlägg: jag visualiserar att jag står en bit ut från stranden vid Stilla Havets kust. Jag låter det kalla vattnet spola över mig men jag står kvar. Jag står kvar och låter vågorna komma. Det är det som 'staying with the trouble' betyder. Låter det skölja över mig, låter det nästan fälla mig - men jag står kvar. Livet är så värdefullt att jag kan inte låta det slukas av vågor av vanmakt och känsla av ångest. Jag står kvar och visualiserar hur vågorna fortsätter rusa över mig. Men jag står kvar i vetskapen om att snart kommer orden, snart lägger sig förvirrningen av att leva mellan alla dessa världar. Snart kan jag skriva igen. Och jag står kvar.