Jag skrev i mitt senaste inlägg att år 2015 gav mig vingar och hur jag lärde mig att fokusera på här och nu. Här och nu just nu känns som en riktig kraschlandning. I förrgår fick jag veta att yngsta dottern inte kan leka några timmar hemma hos kompis den här veckan då kompisen har öroninflammtion. Imorse vägrade bilen starta. Minus tjugoåtta blev aningen för drygt för stackarn. Det blev svårt att få hit barnskötaren som blivit inkallad för att ta hand om minstingen då även hennes bil står sedan två veckor tillbaka. Ikväll steg febern på sonen, han som ska fira sin födelsedag med sina kompisar om två dagar. På jobbet ligger mitt utkast på ett konferenspapper och väntar på mig. Det ska vara inlämnat på måndag. Tusen ord fattas ännu. Och imorgon är jag inkallad på korsförhör till Centralsjukhuset för att försvara äldsta dotterns glutenfria kost som hon fått och mått bra av i tre år trots negativa blodtest. Och egentligen borde jag ju sitta och skriva färdigt min avhandling just nu. Sneglar mett ett öga på Födelsedagsdagboken som kom hem med sonen idag - jaha måste komma ihåg och framkalla några bilder till den också, så att han har något att visa upp då de firar hans sex år, helst före nästa barn hinner fylla sju... Här och nu, här och nu gör jag mitt bästa när jag kraschlandar tillbaka i småbarnsvardagen. Och då har inte ens barnens fritidsintressen börjat ännu - de börjar ju först nästa vecka...
Så här och nu gör jag vad jag kan. Först ut: förbered morgondagens korsförhör.
Efter läggdags tar jag itu med de senaste forskningsrönen gällande kopplingen glutenkänslighet (det som nuförtiden även kallas för non-celiac gluten sensitivity). Jag blir förvånad över hur lätt det är att hitta vetenskapliga studier i ämnet. Hur i allsindar ska det vara så svårt för kommunens läkare att skriva ut läkarintyg på basen av de symptom som jag beskrivit för dem gång på gång? Varför slösa med kommunens resurser och kalla in oss på ännu ett möte med ännu en till (högre uppsatt) läkare? Detta borde inte vara ett problem. Att vi kämpar med att hålla dottern på en kost som får henne att må gott och prestera bra i skolan borde väl vara i allas intresse? Att det dessutom finns så mycket skrivet om kopplingarna mellan gluten och hennes symptom borde ju rimligtvis ha löst våra problem för länge sedan redan. Men nej. Icke. Min slutsats är att jordbrukspolitik och skolmatsbudgeter väger tyngre än barnens välmående. Gör det så svårt som möjligt för barn att få den kost de mår bra så får vi ner kostnaderna på specialdieterna. Skitsamma att det behövs tio assistenter per skolklass för att hjälpa till i inlärningen, det skrivs in under ett annan kostnadscenter och snart sparas det även där.
Om inte jetlaggen vore en sådan barlast just nu. Om inte nattamningarna slagit tillbaka med fullkraft. Om inte tiden jag har till förfogande för att kunna tänka klart och göra mina egna efterforskningar gällande detta vore så knapp... Om inte... Stopp. Det är lätt att gräva ner sig när man är så trött som jag är just nu men nu sätter jag stopp för min självömkan. Jag är forskare. Jag kan faktiskt det här med att söka information. Det är min uppgift att försvara mitt barn. Här och nu.
Säger som kaptenen på flygplanen, cabin crew - prepare for take off! Nu djupdyker jag i glutenkänslighetens senaste forskningsrön.... See you later!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar