Jag följer med mina vänner på Helsingfors universitet och deras statusuppdateringar. Jag känner med dem, jag känner oron. Det är inte långt kvar nu innan jag bakats färdig inom det akademiska. Ska jag ta min titel och tacka för mig? Var det därför jag gjorde detta, för att plocka hem några år av stipendier för att sedan gå vidare i livet. Vart ska jag gå nu då, nu då jag tränats in i kritiskt tänkande. Var hör jag hemma nu? Det har inte alls varit en självklarhet för mig att det akademiska livet är det jag ska hålla på med resten av livet. Men under de här åren av hårt arbete (att producera vetenskaplig text var faktiskt långt tyngre än jag trodde att det skulle vara - fast jag blev varnad på förhand) har saker och ting klarnat för mig.
Under de här åren har jag kommit underfund med en del saker om mig själv. Precis som jag älskar att baka och hitta på nya recept på min fritid så älskar jag också att få att skriva på arbetstid (jo jag vet, efter det här finns det itne lika mycket skrivtid längre). Jag älskar att lära ut. Jag älskar att ha djupa diskussioner med tänkande människor. Jag älskar att få tänka på arbetstid. Att få staka ut några tankar om vartåt vi kunde vara på väg, söka reda på information (det har jag alltid älskat!) och skriva om vad jag hittat. Lägga ihop ett plus ett till fem, det älskar jag också. Att se sambanden, mina samband. Kolla med andra, ser de också liknande samband, kan det vara så att här finns något intressant att ta fasta på - att gå vidare med och att hjälpa samhället på traven att välja en riktning i en vägkorsning som kunde vara värt det?. Hjälpa studerande att våga tänka själv, och våga tänka kritiskt. Det är sånt jag vill syssla med.
Men ändå känner jag att jag gick i fällan. Jag kommer ihåg det där första året på en konferens för nybilvna doktorander, där erfarna akademiker talade om hur absolut underbart det var att jobba dag och natt, sätta all sin fritid på forskningsrelaterade grejer, att skippa familjelivet (well, sånt kunde jag ju inte ge mig in på - hade ju redan familj vid det laget...), och hur jag tänkte att det där går jag aldrig med på. Det är SÅ inte värt det.... Men idag då jag läser om Helsingfors Universitets situation så tänker jag ändå att det här är ju så mycket värre än vad de där erfarna forsknarna ens i sin värsta mardröm kunde ha föreställt sig. Och ändå går jag omkring och hoppas att det på något sätt ändå ska vara värt det. Trots att samhället bryr sig blanka fan så går jag omkring och hoppas att det ska finnas en gnutta värde i det slit som jag utsatt mig själv och min familj för under de senaste drygt fyra åren. Och att det värdet ska vara så uppskattat att jag kan fortsätta. Men jag tvekar. Jag tvekar stort. Och funderar om inte ett karriär som bullabakande hemmafru ändå kunde vara något för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar