Förr brändes kvinnor på bål, nu ska de våldtas

I samband med de finska smålejonens guld i hockey debatteras just nu Sveriges historielöshet och vad det innebär för det kollektiva minnet. Trots att vi i Finland alla borde ha lärt oss om vårt gemensamma förflutna med svenskarna är jag ändå inte säker på att vår befolkning kan sin läxa på ett djupare plan. Och nu talar jag då inte om minoritetens ursprung i vårt land, utan jag tänker snarare på vad som försiggår i nyhetsmyllret om kvinnor som riskeras våldtas av män.

Det slår mig att det tåls att tänka på om inte Dick Harrisons (se länken ovan) svar på frågan hur oroad han är över Sveriges historielöshet även gäller denna debatt:


"Historia är ingenting vi läser bara för att det är roligt utan för att det är viktigt att veta hur människan har agerat i det förflutna. Det ger oss erfarenheter som vi kan använda."

Just det. Erfarenheter som vi kan använda. Jag googlar "häxor som bränns på bål" och får fram följande beskrivande text: Varför brändes häxor på bål?

"Under häxprocessernas tid i Europa, som pågick cirka 1450–1700, brändes tusentals män och kvinnor på bål, dömda för att ha bedrivit trolldom och brutit mot den kristna läran. Exakt hur många som avrättades är inte känt, men historiker har uppskattat det totala dödstalet i Europa till omkring 50 000. I Sverige kulminerade häxjakten under 1600-talets andra hälft, då fler än 300 personer avrättades. Straffet att brännas på bål är känt redan från antika källor. På medeltiden fick denna avrättningsmetod en religiös innebörd och blev vanlig som straff för just kätteri. Genom att bränna upp kropparna ansågs de dödsdömda nämligen gå miste om möjligheten att återuppstå på den yttersta dagen. Långt ifrån alla som dömdes i häxprocesser brändes dock levande. Många halshöggs eller hängdes först, varpå kropparna brändes. Den beryktade spanska inkvisitionen använde också bränning på bål som avrättningsmetod. Den sista personen som dömdes till döden av inkvisitionen avrättades 1826. Då hade bränning på bål ersatts med hängning, men efter avrättningen placerades kroppen symboliskt i en tunna med eldslågor målade på sidorna, som sedan begravdes i ovigd jord."

I nutid kan kätteriet likställas med oliktänkare i största allmänhet. De som inte följer 'de rätta lärorna', de som inte har förstånd att hålla käft, de som förespråkar humanism framom rasism, solidaritet framom gränser, fred framom krig. Idag bränns oliktänkarna inte på bål, men de hotas bli våldtagna om de inte rättar sig i ledet. Budskapet är klart: kvinnor håll er hemma och våga inte öppna munnen för då går det illa för er!


Det är inte hoten i sig som skämmer mig utan det att de man borde kunna lita på mest i sådana här situationer, dvs de som ska försvara lag och ordning, polismakten själv, har gått och släppt på tyglarna och låtit frivilliga pratuller pratullera gatorna för att försvara vår säkerhet genom ”kansalaisten vapaaehtoisena talkootyönä, jota tarvitaan vaikeina aikoina”.. Vems säkerhet? Jag känner mig inte tryggare av att ha organiserade xenofoba rasister som ser till att deras rätt att våldföra sig på kvinnor inte tas ifrån dem av män från andra kulturer. Än en gång är det är häxorna - starka kvinnor som vågar tänka och agera utifrån sin egen inre styrka - som ska brännas på bål.

Jag kan inte annat än konstatera att historielösheten i vårt land är beklämmande och skrämmande på samma gång.