Än en gång postar jag några dagar efter att jag skrivit av mig. Fegis jag. Men hon sover bättre nu, vi har slutit fred, hon får sova bredvid mig , i alla fall tills vidare. Och jag inser än en gång att det här barnet har kommit till oss för att få mig att hitta balansen och sömnen.
Men ämnet är viktigt så varsågoda:
Efter nästan två månader av evigt snuttande och ammande och sparkande och lullande natten igenom är jag minst sagt MÖR i kropp och skalle. Jag känner att vi måste få slut på det här, för varken hon eller jag, eller hubben för den delen, mår gott av nattvaken. Dotterns nattvakande sammanfaller med mitt skrivande. Det sammanfaller också med några feber-sjukdomar som jag har svårt att se hur de skulle ha att göra med mitt skrivande...
Nu kan jag beskylla mig själv för min egen dumhet att bröja skriva och "smygjobba" medan dottern är så här liten. Tydligen har jag berövat henne den uppmärksamhet och närhet hon behöver. Fast jag skriver enbart under förmiddagsvilan och lite mer de veckor min mamma varit här och hjälpt till med hemmet. För all del ALL annanstans i världen förutom i Norden och några andra fåtal länder börjar ju kvinnan senast vid halvåret och jobba igen - UTANFÖR hemmet. Inte har jag hört att de barnen skulle sova varken bättre eller sämre än genomsnittet här hos oss. Tvärtom misstänker jag att barnen kan sova bättre på de ställen där mamman är utanför hemmet emellanåt - just för att mamman inte orkar i längden oa hela natten och jobba på dagen, så hon ser till att barnstackarn också får tillräckliget med sömn. Vi lullar för mycket med våra barn ibland i Norden. För mycket.
Men jag kan alltså också helt avsäga mig ansvaret för den dåliga nattsömnen och sätta den på kontot åldern (det är typiskt att barn i 6-månaders ålder sover dåligt) och febern (jag lät henne äta sig frisk nattetid, upprepade gånger, fortfarande skulle jag göra det, då behövde hon min närhet och hon fick den 100%.).
Ändå känner jag mig skyldig då jag väljer att skriva. Jag borde ge upp och bara vara hemma - va sysslar jag med egentligen, varför pressar jag mig själv? Jo jag är en skit morsa, jo jag hatar att leva i ett ständigt kaos, jo jag hatar att skriva också, denna eviga kritik på mina texter, lika bra att sluta nu genast, det blir ändå inget av det här, och när jag en gång är i gång kan jag ju berätta jo jag hatar att stå och laga mat vareviga dag på lokala RÅvaror, dvs jag sätter mycket tid på att skaffa dem och omvandla dem till maträtter och skit får jag: barnen ylar vid bordet att de ABSOLUT inte vill ha pumpasoppa, det tänker de inte äta. Eller hemlagad ärtsoppa, eller vad som helst som jag lagar. Lättare skulle det vara med knackorv och Oolannins färdiglagade mos. Och mannen suckar över bombnedslaget i huset. Jag suckar också. Jag hatar att leva i den här röran. Ändå är jag så usel att jag aldrig hinner eller orkar ordna upp så att huset är gnistrande rent. Snarare är det mer kaos än om jag lät bli. Jag hatar stressen med egen gård. Jag hatar att inte vara tillräcklig. Aldrig någonsin, ever and ever.
Men det jag hatar mest är att bli knivhuggen av andras välmenande kommentarer utifrån deras eget perspektiv. Please. Det kan hända att jag valt fel då jag skriver medan jag har ett litet barn. Men jag vill göra det här, jag måste få det här ur mig. Ja, just precis nu. Snälla istället för att sticka kniven i de kvinnor som vill göra annat än bara ta det lugnt och hålla koll på hemmet (gör ju det också, och hatar det som ni kanske märkte ovan), var stöttande - ni får tänka det om ni vill, ni får säga det åt er man där hemma, det bryr jag mig inte om, men för guds skull säg det inte åt mig. För det är klart att jag har tänkt samma tankar, och jag tänker dem hela tiden. Och de värsta samvetskvalen får jag då jag kommer in på spåret: hon sover dåligt för att jag inte sätter 100% av min tid bara på henne, om jag inte skulle skriva så skulle hon säkert sova bra, så jag måste sluta göra det enda som för tillfället ger mig lite plaisir förutom miraklet vid min barm, dvs sluta tänka, sluta skriva. Bara vara här och nu, inte rymma iväg till teoriernas värld, inte ens för ett ögonblick för det är det som gör att hon sover dåligt. Det är mitt fel. Det är alltid mammans fel. Om jag någon gång kommer till insikt att skrivande inte är rätt just nu, så gör jag det på egen hand, utan påpekan från andra mammor som har andra prioriteringar.
Glastak är svåra att spräcka. Men det är innertaket som är svårast: det här glastaket är min egen ångest över att göra sånt som jag vill men som är mot normen. Att dessutom få normen skyfflad upp i ansiktet på mig genast då jag piper om att det är tungt med sömnlösa nätter och jag vill få ett slut på dem, ja det är det som är knivhugget. Vi kvinnor menar väl, vill så gärna stötta varann, men ibland blir det väldans fel och väldans ostöttande...
...Och en liten parentes: idag har jag också funderat om sömnlösheten kanske mer beror på FÖR MYCKET närhet än tvärtom. Igår var jag på teater med några kompisar och hade lämnat mjölk på flaska åt hubben. Guess what. Nattrumban började först klockan två på natten istället för kl 23. Hur mycket mer sömn fick dottern och vi andra i huset? Hela TRE timmar! Efter det kan jag räkna hur många gånger jag steg upp innan det blev morgon, det var färre än fingrarna på min egen hand. Så nu står dagens flaska redan i kylskåpet. Nej vi kvinnor är inga gudinnor som löser allt, ibland kan det vara riktigt hälsosamt att mejeriet går ut på kulturella upplevelser också ock lämnar lite obehandlad mjölk kvar i hemmet.
"Det är alltid mammans fel" Osuit ihan nappiin. På något sätt finns det en bild av att mamman ska fixa allt. Byn runtom henne, eller närfamiljen, får lov att vara sällsynt frånvarande. Din slutsats tycker jag är klok, det är helt ok att mamma "får lov" att ge sina intressen/sociala band näring också och pappa eller annan anknytningsperson har hand om barnet under tiden. Så måste det ha varit back in the day, inte som idag då oftast en förälder är hela världen för barnet. Hoppas ni löser det så att alla känner att de sover tillräckligt och orkar med vardagen!
SvaraRadera