Sitter och fördjupar mig i gruvindustrins syn på hur man skall gå tillväga för att erhålla och upprätthålla en social lisens bland lokalsamhället. Det här är viktigt, argumenteras det, för då kan företagen undvika kostsamma konflikter och sociala risker.
Kan inte annat säga än att mitt hjärta gråter.
Visst har de rätt på sitt sätt. Visst kan de förbättra sina procedurer och metoder så att de som det står på Forbes-sida: "make a meaningful difference laser-focused on both better and social business outcomes". Allt det låter ju vettigt och smart, eller hur? Göra det bästa av situationen. Men då man vet att det finns de som får ta stryk av sådan verksamhet, oberoende hur detta "bold goal shared by many" är utformat, ja då känns denna diskurs rätt så ihålig. För mig låter nämligen de multinationella gruvbolagens suktan efter ett s.k. "social license to operate" mer som taget ur en dålig James Bond film med "license to kill" "in the name of development".
På veckoslutet har jag kommit åt att lufta på mina tankar om degrowth på Facebook. Debatten som fördes gav mig en del att tänka på igen gällande hur låsta vi är i våra egna föreställningar. Det gäller även denna sociala lisens. Visst kan man erhålla den inom den dominanta paradigmen. Men det gör den inte mer rättfärdig eller legitim ur en annan synvinkel: jordens resurser är begränsade och de är också redan långt förbrukade över vad äkta hållbarhet skulle tillåta.
Tänker igen på filmen jag länkade till för någon vecka sedan här på bloggen Den nya tidens företagsansvar. För att slippa alla dessa skenheliga satsningar på ihåliga diskurser tycker jag att företagen kunde gå inför en FU-attityd. Vi skulle definitivt se snabbare resultat då, både då det gäller klimat och fattigdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar