Resegåvorna i bagaget

Förra året åkte jag från Chile med en känsla av att ha fått mer än tillräckligt nog. Handen på hjärtat så var jag faktiskt redan innan resan lite avogt inställd till att spendera 4 månader i den stora smog-fyllda storstaden Santiago. Ville inte just då, ville hitta lugnet. Men visst 4 månader gjorde både gott och ont, och när det var dags att åka hem så var jag mer än redo. Den här gången har det varit diametralt annorlunda. Kanske för att vi inte hade möjlighet att stanna längre än 2,5 veckor, men också för att jag varit kapabel att slappna av och ta det lugnt, och se Chile med delvis helt andra ögon. Här är några grejer som jag tar med mig hem denna gång:

- Värmen. Nu talar jag inte om gassande solsken i midvinter tid, utan människovärmen. Den här brukar jag alltid njuta av medan jag är här. Men den här gången tänkte jag packa med lite av den sortens gåvor med mig hem. Jag älskar chilenarnas genuina värme och omtanke. Oberoende om det är mannen på gatan eller nära släktingar, men den chilenska medmänskligheten får mig att känna mig levande! Och den gör mig själv lite mer medmänsklig och mindre inrutad i mina rigida system. Klarar jag av att bevara lite av den känlsan inne i mig den här gången, hur länge måntro?

- Klarsyntheten. Vi tror i Europa att vi är välmedvetna om vad som händer i världen och vår egen omgivning. Fast chilenarna lever geografiskt sett väldigt isolerade mellan Anderna och Stilla Havet så får jag alltid en känsla av att man är mer "connected" här än hemma i Finland. Visst, om du läser de stora dagstidnignarna eller titta på tv-nyheterna så får du en känsla av total hopplöshet och ett stor skynke för ögonen, och säkert finns det ännu sektorer i samhället där man ännu tror att det som nyheterna förmedlar är sant. Nyhetsproduktionen i Chile är väldigt bunden till nyhetshusets politiska linje och mycket av det som journalister vill producera blir också redigerat så att det passar den linje, de flesta tidningar och tv-kanaler är privatägda med storbolagens intressen i blickpunkten. Men under ytan pyr det, och samhällsdebatt är på gång, man ifrågasätter mångt och mycket, och för den som har som hobby att läsa graffiti och klott längs med vägkanten kan lätt förstå var missnöjet döljer sig - och det är också här klarsyntheten syns som bäst. Överallt syns A inringat i en cirkel (anarkist-symbolen), och även om jag annars ryggar tillbaka då det gäller anarkism och utomparlametariska metoder så får jag en känsla av att det handlar om något större här, något som inte går att bara förkasta som anarkistiska obefogade tankegångar. Och om man analyserar det pågående presidentvalet så kanske man förstår omfattningen av missnöjet: nästan 50% av de röstberättigade röstade inte i första presidentvalsrundan  ochtroligen blir bortfallet ännu större vid andra rundan nästa söndag eftersom nästan 30% av de som röstade inte fick sin alternativa kandidat vidare till andra omgången. Nej, här pyr det rejält under det "demokratiska" skynket av legitimitet.

-Diversiteten. Som ett land i Nya Världen har Chile som land alltid varit ett land fullt av folk från olika kulturer, och det funkar bra här. Alla på sitt sätt liksom. Visst finns det riktigt regida normer, t.ex. de katolska normerna i vissa kretsar men det finns också ett stort spektrum av annorlunda tänkande. Jag blev så glad att höra att en av mina äldsta och närmaste vänner här i Chile äntligen kunnat flytta ihop med sin samkönade partner och att bådas familjer accepterat deras förhållande, fast de kommer från väldigt katolska familjer. Det händer även på den fronten. Och det som förstås stimulerar mig mest är diversiteten av ursprungsbefolkning/chilenare - vilken röra, men vilken underbar röra! Och jag blir så glad då jag tänker att för bara 5-10 år sedan  brukade jag själv automatiskt tänka på länder som Peru, Bolivia, eller Ekvador då jag tänkte på länder med stark ursprungsbefolkningskultur. Det stämmer inte längre - Chile är inte så "europeiskt" som det låter sig påskina på Santiagos stora gator. T.o.m. i Santiago ploppar det upp "rukas" (mapuche traditionella hus) i stadsmiljö och där ordnar man nu språkkurser och kulturevenemang, samt låter den urbana mapuche (och övriga) befolkningen besöka sina egna läkare: machin. Det existerar en mångfald av världssyner i det här landet som blir allt mer påtagligt för varje år som går.

-Maten. Kan inte låta bli att nämna maten, och hälsan. Jovisst, cancer och övervikt är akuta och utbredda fenomen i Chile och det är klart att det har att göra med hur mycket socker och bekämpningsmedel som befolkningen får (o)frivilligt i sig. Men jag vill påstå att bortsett från de söta dryckerna så klarar majoriteten av den chilenska befolkningen ännu av att gå och handla basvaror och laga utsökt god mat av den. När jag nu är uppkopplad till en massa diskussioner i Finland som handlar om maten våra barn får på dagisarna och hur omedvetna/obrydd den stora majoriteten verkar vara till alla dessa tillsatsämnen och industriprodukter så kan jag känna en otroligt tacksamhet att se hur lite processad mat som är del av vår närmaste släkts och vänners mat. Restaurangmaten är också helt utan tillsatser, och det märks på smakupplevelserna där. Oj så mycket gott jag fått äta på restaurang i det här landet (och oj så mycket scheiss man måste stå ut med i Finland.

Jag är glad att jag den här gången kan säga att det är men lite vemod jag åker hem den här gången. Och jag funderar också på om det på riktigt värt att kämpa sig igenom den långa mörka vintern, isolerad och omringad av oförståddhet och dessutom stå ut med en verklighet där barnen tvångsmatas med urusel industrimat vareviga vardag? Tänk att allt skulle kunna vara snäppet lättare och framförallt lättsammare i vårt andra hemland...Men då ser jag bara en sidan av en mycket komplicerad ekvation. Balans i allt som jag skrev för någon dag sedan. Fast under mina 12 års erfarenhet av att leva ett dubbel liv på båda sidorna om Ekvatorn och Atlanten har jag fått lära mig att då det gäller min egen relation till hemlandet Chile/hemlandet Finland så tycks det inte överhuvudtaget existera något sådant ekvilibrium. 

Tankar kring vad som finns i skolmaten

Idag släpptes radioprogrammet Familjelivs program om tillsatsämnen och mat i allmänhet i skolan.

Hjärtesak i min värld, men jag skyndar långsamt med det här projektet. För om jag går inför att verkligen driva det här ämnet så som jag skulle vilja så går jag rakt in i väggen. Det vet jag.

MEN då jag lyssnar på programmet så blir jag så ledsen, vill bara slita håret av mig. Köksan som intervjuas tar så mycket för givet: fiskpinnarna från butiken "är samma som man serverar hemma" - nej, inte hemma hos oss äter vi sånt. Ska vi ha fiskpinnar så rullar jag aborrfiléerna i ägg och (ekologiskt) polenta och steker dem i kokosolja - voila, ljuvligt goda fiskpinnar!
Köttbullar har de ingen möjlighet att rulla själva... nä just det, men kanske man borde fråga sig om det ska finnas köttbullar på menyn om man inte har möjlighet att göra dem från grunden. En annan fråga är ju då om man verkligen ska satsa på storkök om det här är slutresultatet...färdigt skalade potatisar... hmmm...vad gör det åt smaken? Chicken nuggets - en av favoriträtterna...herregud, say no more. Tillsatsbomb och gjord på tvivelaktiga broileringredienser (läs: allt annat än kött i sig, och med tanke på hur mycket GMO-föda som finns i broileruppfödningen så är inte dessa billiga favoriter helt rena på den fronten heller...).

På kommunnivå vill man inte ge ut listorna på vad maten innehåller för det ger fel bild av vad det handlar om. Gör den, verkligen? Och hur är det med föräldrarnas ultimata ansvar för sina egna barns välmående och uppfostran - hur passar det in i bilden? Tillsatsämnen kommer mest från margarin säger hon på kommunen, och det pga statens näringsrekommendationer. Ja, just det ja. Statens näringsrekommendationer, nålen i ögat är där igen. Inte nog med att margarinet inte är optimalt för vår hälsa men dessutom är det en tillsatsbomb. Soya-sås likaså. Hos mig ringer varningsklockorna när tillsatslistan blir lång. Här vill jag citera Michael Pollans första matregel: "Don't eat anything your great grandmother wouldn't recognize as food. When you pick up that box of portable yogurt tubes, or eat something with 15 ingredients you can't pronounce, ask yourself, What are those things doing there?"

Så kommer expertkunskapens representant som är helt förargad över att sådana som inte är insatta i tillsatsämnen sprider falsk kunskap och skrämmer upp omgivningen. Vi ska lita på experterna är budskapet. Mängden tillsatser är så små att de inte har någon betydelse. Nehep nej, varsågod du tillsatsämnesexpert, ät dina tillsatsämnesfyllda bröd för hållbarhetens skull, men jag föredrar naturlig smak och jag och min man vill att våra barn vänjer sig vid just precis den smaken. Hos oss fryser vi ner vår överblivna mat istället för att proppa den full med tillsatser. Tyvärr saboterar skolmaten våra försök att utveckla barnens smaklökar, dvs vänja sig vid smaker utan tillsatser och aromer. Experten nämner senap och citronpeppar som de som innehåller mycket tillsatsämnen men i försvinnande mängder, helt obetydliga enligt henne. Vi använder ingendera, i alla fall inte sådana som innehåller en massa tillsatsämnen. Hos oss behövs ingen citronpeppar (visste du att den innehåller socker också?) - vi smaksätter med peppar och citron om vi vill ha den smaken. Senapen vi använder är av fransk sort, den innehåller inte lika mycket E:n som den finska versionen.

Det är ju smått konstigt att då man rör sig i andra länder där den traditionella matkulturen fortfarande bevarats så är det svårt att hitta nerfrysta fiskpinnar i frysdisken, citronpeppar i kryddhyllan, eller senap med en massa E:n i innehållsförteckningen. Ingen frågar sig varför vi planterar in tuber i barnens öron på löpande band, operar bort adenoider, kör konstant sjukstuga på hremmafronten så snart skolorna och dagisarna börjat för året. Ja och sen om man funderar på hur många barn med atopisk hy, allergier, ja t.o.m. barndiabetes det finns i vårt land, där Finland åtminstone gällande den sista toppar världsstatistiken, så får man sig en ordentlig tankeställare. Många av dessa åkommor är non-issues i länder med riktig mat - hur kommer det sig? Ser ingen någon koppling? Var är forskningen? Eller har vår industriellt framställda mat blivit så komplex att det är helt omöjligt för något enskilt forskningsteam att kunna få fram några entydiga forskningssvar? Och med tanke på alla kritiska röster som höjts under de senaste 5-6 åren gällande onaturlig mat, hur kan experterna fortfarande försvara vår tillsatsämnesfyllda matkultur?


Jag skickar ut ett S.O.S till matguruna, däribland Jamie Oliver, Michael Pollan, Mats-Eric Nilsson - H*E*L*P*!*!*!

Det där med att dra upp till bergen...

I mitt nyssinlagda inlägg nämner jag att jag har en himla lust att ta mig ut till den riktiga roten till min kunskapstörst: mapuche-byar nere i söder. Varken tid eller omständigheter spelar mig i händerna just nu - fast hur mycket jag skulle vilja. Jag får bara nöja mig med att tänka att om det ska ske så kommer det att ske...en annan gång.

Sen ser jag följande bild från alternativ chilensk media postas på Facebook:

 

...med rubriken: "Oberoende fotograf fängslad under dom mot unga mapuche i Angol".

...Så tänker jag att det kanske är lika så bra att varken tid eller omständigheter tillåter några extravaganser denna gång...kankse lika så bra att patiperra del norte förvandlats till en rotad hemmafru... tillsvidare...

Allt har sin balans

Där hemma faller snön och barnen drar ut i pulkkabacken. Här i fjärran land njuter vi av vår bonussommar, idag faktiskt riktigt behagligt, sisådär 28 grader ungefär. Igår var det värre - då låg jag utslagen på sängen och tackade övre makter att jag inte kommer att behöva genomlida mina tre sista månder i detta heliga tillstånd i 35 graders hetta - utan snarare tvärtom, i iskall vinter. Extremer är inget vidare men i det här fallet föredrar jag faktiskt kyla framom hetta, men som sagt dagens temperatur satte min kropp tillbaka i en härlig balans.

På tal om balans, jag har använt mina internet-fria dagar till att läsa en massa böcker. Under vår fyra dagar långa strandvisit hann jag plöja igenom tre böcker, varav två handlade om mapuche-indianerna och en om hur man ska lära sig slappna av. Jag har hunnit fördjupa mig i mapuche-kosmovisionen och kanske lite överraskande även hittat många likheter mellan avslappningsboken och dessa indianers livsfilosofi. Fascinerande. Allt det där som klingar så rätt i mina öron just nu för mitt eget välbefinnande, det tycks finnas ingjutet i denna urålderskultur. I ett annat livskede skulle jag redan ha rinkan på ryggen och styra kosan upp till bergen för att bosätta mig bland pehuenche-indianer (pehuenche betyder folket från bergen) och lära mig mer om deras kosmovision på plats och ställe. Nu blir jag tvungen att ty mig till andras texter för att lära mig mer. Inte ens en machi (mapuche traditionell läkare) har jag hunnit få kontakt med under min korta vistelse här den här gången.

Igår fick jag dessutom höra att det föds färre machin nuförtiden. Inom mapuche kulturen finns det balans i allting. Allt eftersom jordbruk och planterad skog har tagit över de platser där det en gång fanns urskog fylld med medicinala växter har det också fötts färre machin. Man kan inte utbilda sig till machi, man föds till det, eller genom drömmar blir man medveten om livsuppgiften att fungera som folkets hälare och spirituella ledare.  Det finns alltså en relation mellan hur mycket medicinala växter det finns i naturen och antalet machin. Det slog mig att det kanske är så att många av dem som skulle kunna bli machin nuförtiden bor inne i stora stadscentran långt infrån deras naturliga habitat. Om de inte lär känna naturen kan de kanske inte heller drömma sig fram till sin livsuppgift.

Allt är relaterat till varann. I en av böckerna jag läste kom det fram att det finns många vulkaner i närheten av de ställen där den chilenska staten byggt ut konfliktfyllda vattenkraftverk (många pehuenches tvångsförflyttades efter en 8-år lång kamp). Dessa vulkaner håller på att aktivera sig. Enligt mapuche-tro så kommer naturen att se till att hitta tillbaka till sin balans, genom vulkanutbrott som tar tillbaka kraften som nu stulits ifrån den i form av konstgjord vattenkraft. Enligt denna livsfilosofi har allt sin balans, människan är en del av en större helhet där naturen har sista ordet. Tänk att ett folk som lever sida vid sida av vulkaner, jorbävningar och tsunamin kan ha ett så naturligt förhållningssätt till dessa naturfenomen som andra civilisationer fruktar. För dem handlar det inte om att dominera och vinna över naturen, utan att respektera dess spirituella kraft: balansen mellan det onda och det goda.

Jag tar nu en egen spirituell paus från det intellektuella. Vi rustar för bröllop här hos oss och imorgon blir det blombukettsbindning och fokus på skönheten. Allt har sin balans...

Vaccinerna, igen

Ila på bloggen Morotsliv har nu skrivit ner de anteckningar som jag också gjorde på vaccinföreläsningen med Linda Karlström för några veckor sedan. Den föresläsningen fick mina egna energifält att slå några volter och lägga sig i sådan obalans att jag bestämde mig sedan för att låta bli att skriva ner vad jag lärt mig här på bloggen. Dumt, jag vet, för det är ju just precis den här sortens information som behöver nå ut till så många människor som möjlight. Men som jag sedan istället skrev så känns det ibland meningslöst att ge sig in på en debatt som man redan känner på sig att alla har en orubblig åsikt om. Så istället analyserade jag informationen jag fått från ett legitimitetsperspektiv.

Men vill ändå säga att jag efter föreläsningen och mitt eget bloggande gjorde en del fördjupade studier i ämnet. Bland annat ville jag kolla upp vad Andrew Wakefield, forskaren som blev utfryst ur den akademiska vetenskapen pga av hans artikel om kopplingen mellan MPR-vaccinet och autism, tyckte om sin egen häxjakt (anser att den viktigaste informationskällan då det gäller marginaliserad kunskap är alltid den som kommer direkt från de marginaliserade). Och jag hade tur, det visade sig att under alla år av domstolsprocess har han inte kunna uttalas sig i ämnet, men eftersom det nu är överstökat så har han kunnat gå ut med sin egen berättelse. Ni hittar en väldigt informativ intervju med Wakefield här:

Det intressanta i den här intervjun, förutom storyn om vad som hände med hans studie från hans eget perspektiv, är att Wakefield själv inte förkastar vaccinerna och deras positiva effekter på samhället, men han understryker att på det sätt de genomförs idag är oförsvarligt och rent ut sagt hälsovådligt. Han förespråkar färre vacciner och enskilda vacciner istället för de kombin som serveras idag i vaccinprogrammen. Han säger också att orsaken till att föräldrar idag väljer att inte vaccinera sina barn har att göra med den osäkerhet som finns gällande vaccinernas biverkningar, och att istället för att jobba för obligatoriska vaccinationer borde staten ta itu med dessa "safety issues". Efter att ha lyssnat på Karlströms presentation lät Wakefield närmast som en vaccin-förespråkare än den galna vaccinmotståndare som han för det mesta porträtterars som i media. Interesting indeed.


Nu lämnar jag igen det här ämnet till sitt eget öde för stunden. Egentligen skulle jag gärna ha bloggat om våra upplevelser på en "pedagogisk bondgård" som vi besökte idag (jag har mjölkat en kossa!), men orkar inte ladda ner fotografier eller samla mina tankar om det vi sett och upplevt. Tar några dagar paus från nätet och slappnar av på stranden med min semesterlektyr: 5-6 böcker om ursprungsbefolkningens världsfilosofi som dessutom råkar klinga väldigt ljuvt i mina öron just nu - balanserar energifälten med en väldigt balanserad världsfilosofi... you may say I am dreamer...

Friheten att vara en patiperra med större barn

För nästan tre år sedan började jag blogga, då under nicknamnet Patiperra del Norte. Vi var på vift i vårt andra hemland och jag som passligt avtrubbad hemmamamma tyckte att jag kunde göra något fiffigare av mina iakttagelser än att posta korta snuttar som de flesta ändå inte vill läsa på Facebook. Det blev mycket skriverier om min egen relation till Chile och hur både Chile och jag har förändrats under den tiden (Läs här om det intresserar: Februari 2011). Nu så här 3 år senare, 3 bloggar klokare, och tillbaka i samma ruta ett känns det rätt nostalgiskt att läsa det där korta bloggsnuttarna (tänk att jag klarade av att fatta mig kort!!!). Inte bara det att jag fick en helt ny relation till Chile i fjol när vi bodde här i fyra månader och barnen gick på dagis, men faktum är att livet i storstan med lite större barn är bara så mycket lättare än då man rör sig med en barnvagn och en bångstyrig tre-åring. Igår åkte dottern och jag in till centrum, till grönsaksmarknaden mitt inne i stan. Och hon gick, och gick, och gick...bara följde med mig till det ena stället efter det andra...utan ett knyst om trötta ben. Vi njöt båda två av friheten att få upptäcka Santiago bara vi två. Ett stort plus med att vara gravid är ju då det att man på riktigt blir garanterad en sittplats i metron - vilket är bra då man rör sig med en sex-åring som redan överskridigt sin dagliga dos av långa promenader. Så min mage använde jag mig av på bästa sätt - när vi kom in i en överfull metro tog jag dottern i stadigt grepp och armbågade mig fram till sittplatserna, där ställde jag mig demonstrativt och inom loppet av en halv minut bänkade vi oss på en sittplats.

Idag åkte vi sedan med hela familjen in till stan, för att gå på tågmuséet i parken Quinta Normal, där jag -hör och häpna- aldrig tidigare  varit. Underbart vacker park med en hel del aktiviteter...men för att uppfylla alla familjens behov skyndade vi oss vidare till Parque Forestal (med metro för all del) för att pröva på bollglassar enbart gjorda på frukter. Därifrån gick barnen och jag till en lekpark medan hubben åkte iväg på egna äventyr. Sen var det egentligen meningen att vi skulle åka hem och äta lunch, men på något vis lyckades jag övertala ungarna att vi skulle ta en tur till bokhandeln i närheten. Så vi gick dit, minst 0,5 km bort. Där slog vi oss ner vid ett bord, barnen fick i uppgift att välja ut en barnbok var och jag fick friheten att fördjupa mig i böcker som det senaste halvåret befunnit sig på fel sida om jordklotet. Boknördarnas paradis. Vi satt snällt där i minst en timme, tills hubben ringde och frågade om vi var hemma redan. Men nej det var vi ju inte, så han anslöt sig till gänget och så gick vi och åt på en peruansk restaurang.

Summa av kardemumman: det är härligt att ha lite större barn som man kan ta med på äventyr utan gnäll i en mycket stor stad. Jag fylldes speciellt av eufori då jag kom ihåg hur himla jobbigt det var att röra sig med barnvagn på mega-stationen Baquedanos alla fyra våningar. Om det blir något patiperrande med nästa barn så är det definitivt bärsjal som gäller. Och bara brsötmjölk för att slippa extra packning... och helst torr vid 6 månader också, det skulle vara fint...Hujedamej.

Stoltheten i att vara kvinna

Nuförtiden vet jag inte längre vad jag kämpar för då det gäller jämställdhet, lika möjligheter, och whatnot i jämställdhetsdebatten. Ju mer jag filosoferar kring ämnet destu mer borttappad känner jag mig. Världen är kanske inte helt svartvit. De värderingar som jag ärvt från tidigare generationer av kämpande feminister känns malplacerade, ja t.o.m. jag själv känner mig malplacerad i debatten över jämställdhet. Inte bara det att jag känner mig grundlurad för att fajten om att uppnå lika villkor i arbetslivet och hemmer inte verkar kunna spräcka glastaken, utan för att den fajten på något sätt känns helt totalt värdelös. En fajt som bara leder till mer stress känns inte längre som något som jag vill hålla på med. Jag vill vara nöjd och glad över det jag är och det jag kommit att bli genom mina egna personliga erfarenheter, däribland erfarenheterna av att vara kvinna. Jag vill inte förneka mig själv glädjen över att vara kvinna, med alla de svagheter eller styrkor det innebär. Och det känns som om jag förnekar mig själv den glädjen om jag sätter upp mål som går ut på att spräcka glastak på manligt territorium. Nej tack, i den fajten deltar jag inte längre.

Istället känns den här zapatistas inspirerade sången/dikten ganska så rätt för mig just nu:

Här några utdrag ur texten, snabbt översatt till svenska:

Yo soy con orgullo mujer - Jag är stolt över att vara kvinna....

"Jag är Maria, jag är Guadalupe, och jag är som alla kvinnor som kämpar, som alla kvinnor som gråter, som alla kvinnor som älskar...."

"...De säger att jag är en kvinna, att jag är dotter av Eva, att jag är arvinge av Malinche, att jag är svag, att jag är skör och allt detta hittar de på för att få mig att se ut som mindre värd, jag vet det redan, det är koloniserande sagor från historien och religionen...".

Hela texten på spanska hittar du här: Con orgullo mujer.

Pudelns kärna: kvinnor som vågar tänka själv och inte låter sig övertygas av förvrängda bilder från historier, kvinnor som vågat bryta sig fria - att inse att man är en del av den rörelsen, oberoende vad man kämpar för, det får mig att känna ett inre lugn och en aldrig tidigare upplevd stolthet: att bara få vara den jag är och våga stå för det - con orgullo mujer!