Socker-, Gluten- och mjölkfri glasstårta

Så var än ett kalas avklarat (och ett pyjamasparty för den äldre). Den här gången hade jag tänkt frångå mina principer om sockerfria, glutenfria och mjölkfria kalas. Who am I kidding, kidsen äter ju ändå socker på andra ställen, och nu är ju inte mjölk mer ett så akut problem hos oss. Jag tänkte fixa en glutenfri kakbotten och sen slänga på lite vipsgrädde och frukt. Men det finns en inbyggd switch i mig. Jag KAN INTE ordna barnkalas på det gamla 'normala' sättet. Det blir stopp, totalstopp. Istället flödar inspirationen, oberoende hur trött jag är en fredagskväll efter en lång vecka så hittar jag tydligen den där extra kicken energi till att... hitta på ett nytt kakrecept.

Denna gång en glasstårta (tur var väl det för ork till att göra en riktigt tårta skulle jag inte ha haft). Detta är receptet (räckte till två silikonformar, obs cirka mängd, lägg till och ta bort enligt behov):


Till 'glassen':

1,5 paket (300 g) frysta mangon
350 g kokosmjölk (gräddigare sorten, använder Santa Maria)
1/2 lime
ca 200 g frysta jordgubbar
1 banan (gärna fryst i bitar)
4-5 stora dadlar
2 msk kakao

Till våfflorna
2 bananer
3 ägg
1,5 dl bovetemjöl
3 msk potatismjöl
3 dl glutenfri havremjölk

glasyr:
ca 100 g 70 % (eller mer) choklad
1 msk kokosolja

Beredning

Kör i matberedare eller mixer mangokuberna med 150 g kokosmjölk och juice av en halv lime. Lägg i botten av silikonformar.Stek våfflor och lägg två våfflor ovanpå i silikonformarna. Kör jordgubbar och 150 g kokosmjölk i matberedare och sätt ovanpå våfflorna i silikonformarna. Fortsätta steka våfflor och lägg igen två våfflor ovanpå glassmeten. Kör i matberedaren banan, dadlar, 150 g kokosmölk och 2 msk kakao. sätt ovanpå våfflorna chokladsmeten och toppa silikonformen med två våfflor till. Ställ  i frys över natten. Ta ut en timme före festen och sväng kakan upp och ner. Smält choklad och kokosolja i vattenbad. Använd en sked för att slingra på chokladsåsen ovanpå glasstårtan. Låt den tina upp fram tills servering (ca 1 timmer är bra, mer går också om den är riktigt stelfrusen).

Om gatupatrullerna, separation och behovet av ett mentalt uppvaknande

Imorse funderade jag om det jag förespråkar, dvs att gräsrötterna mobiliserar sig och söker lokala lösningar på de problem som de utsätts för, kunde tolkas som ett uttryckligt stöd för alla dessa gatupatruller som ploppar upp som svampar just nu. De är ju gräsrötter i allra högsta grad. Och jag blev rädd för mina egna texter och tankar. Vad gör du kvinna, sluta upp med att heja på farliga lösningar! Det var min första reaktion. Men sen sansade jag mig och insåg att gatupatrullerna inte passar in den sortens lösningar som jag förespråkar för det jag skriver om är gräsrötter som insett att de är ömsesidigt beroende av varann och andra, gräsrötter som förespråkar samexistens och samarbete, inte segregation och våld. För att det ska bli verklighet behövs ett mentalt arbete av stora mått så att de stora massorna inser att de inte kan stänga in sig själva i sina egna självvalda ghetton. Planeten vi bor på skyr inga gränser, globaliseringen skyr inga  gränser, luften, vattnet, jorden på vår planet skyr inga gränser. Vi är alla sammankopplade varesig vi vill det eller inte. En dålig skörd i Syrien pga dåliga klimatförhållanden har delvis skapat den instabilitet vi får känna av i Eruopa idag i form avflyktingströmmar. En våldsam utrikespolitik som söker konkurrensfördelar för den egna stormaktsekonomin är vad som satt Afganistan och Irak i gungning. Vi kör våra bilar med oljan under deras jord, äter ur plastkärl från oljan under deras jord. Effekterna ser vi i flyktingströmmarna.

Orsaken att dessa konflikter kunnat fortgå utan att den stora massan behövt känna sig delskyldiga (här eller annorstädes) har att göra med att vi blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, att vi är bättre än dem och det är därför vår skyldighet att hjälpa dem bli som vi. Men vilken sorts hjälp? Och på vilket sätt är vi bättre? Genom globaliseringen hjälper vi de fattiga ur sin misär, tror vi, eller trodde vi i något skede. Globaliseringen som hackar hål i jorden, som kalhugger skogar, som grabbar marker från småbönder, som förstör möjligheter till liv på så många olika ställen i världen just nu. Samma globalisering som vi också lever med i vår konsumtion och vår livsstil. Vi har inte bara blivit intalade att det finns något som heter vi och dem, utan att vi och naturen är oberoende av varann. Vi är inte bara bättre än dem, vi är också smartare än naturen, vi bemästrar den. Därför kan vi göra vad vi vill med den.Vi kan förstöra och förgöra hur mycket som helst på denna jord utan några som helst konsekvenser.

Flyktingströmmarna är ett symptom på den västerländska sjukan, ett sjukdomstillstånd av separation. Vi är alla delaktiga.  Vi är inte bättre än dem. Vi och de står och faller med planeten vi bor på. Den planeten är i akut behov av återhämtning från alla de sår vi lyckats åsamka den genom vårt vårdslösa leverne. Vår enda räddning är samarbete, inte segregering. Vår enda räddning är att tillsammans hjälpa jorden återhämta sig, inte fortsätta att våldföra sig på den. Det är intressant att ett synligt symptom av konsekvenserna av det akuta sjukdomstillståndet vår värld befinner sig i just nu är vildsna män som våldför sig på kvinnor. Jag tror att det finns en koppling där, en mental koppling som behöver bearbetas, helas, för att vår jord ska kunna börja må bättre igen

Kanske det är helt naturligt att det är ärkebiskopen (och Påven på bredare front) som tar ledning i dessa tider för det vår värld behöver mer än något annat just nu är ett mentalt uppvaknande. Svårt för politiker som förespråkar hårda neoliberalistiska lösningar (som baserar sig på segregering mellan oss och dem) att kunna axla det ansvaret.

Läs är artikeln som fick mig att skriva denna text: Farligt att inte fördöma patrullerna.

Läs också Amandas insiktsfulla text om gatupatrullerna: Ta seden dit de kommer.

I övergångarna låter jag vågorna skölja över mig

Det jag nu går igenom är något jag gått igenom förr. Det är inget nytt. Ändå är det alltid lika obekvämt, jobbigt, trassligt, ja nästan så jag skulle vilja säga hopplöst. Men utan hopp är det inte, så hopplöst kan det inte vara. Men de här övergångarna är jobbiga, och då syftar jag inte på tidskillnaderna som get mig jetlaggar och sånt. Utan jag talar om det jobbiga i att byta omgivning, byta världar, byta perspektiv. På samma sätt som då jag av en händelse hamnade på en konferens om territoriella konflikter och social samhörighet i Latin America och kände att hej, åhå, alla här talar mitt språk, jag behöver inte förklara mig, vi förstår varann - på samma sätt känner jag nu då jag är tillbaka i mitt hemland, i mitt eget habitat, att åhå, jag kan inte uttrycka mig så att folk förstår, jag är den där drömmaren  som inte förstår hur saker och ting ser ut i verkligheten. Men jag vet ju det också. Jag vet hur verkligheten ser ut (från mitt perspektiv) här hemma. Jag vet också hur en sorts verklighet, eller många, kan se ut på andra håll i världen. De är allt mer destruktiva, många av dessa verkligheter är allt mer självdestruktiva ju mer systemet får fortsätta att reproducera sig själv utan korrigeringar. Och jag ser att vi behöver göra en 'system reboot', vi måste snacka transition, vi måste helt enkelt tänka om. Men när jag tänker om så är jag inte verklighetsförankrad, inte enligt mig omgivning i mitt eget habitat. Det är besvärligt att inte ha en 'home base' där man är både trygg i sig själv och sitt budskap. Det är som om mattan dragits undan för mig, gång på gång. Folk brukar ju åka hem för att slicka sina sår. För mig är det tvärtom - jag åker hem för att bygga styrka och mod. Man säger åt mig att sluta drömma för det är inte så där världen fungerar. Det finns för mycket folk i den här världen, jordbruket funkar inte så som jag säger att det kunde fungera, världen fungerar inte så där - så ids inte ens tänka i sådana banor - för det kommer aldrig att fungera. 

Och jag bara - vah? På vilken planet lever vi? Lever vi på samma planet? Vilket jordbruk är det som inte fungerar? Vilket jordbruk är det som slaktar liv i alla dess former? Varför är det så jobbigt att handla mat, både här och där, av pur rädsla att det finns absolut inga garantier att tomaten eller avocadon i butikshyllan tillför mig den sorts näring de borde tillföra mig? Det är jobbigt för att jag vet att det finns en massa lögner inbäddade i det system som föder mig just nu. Det är jobbigt för att jag vet att alternativen är få och kostar mer än vad vi tror att vi har råd med just nu. Men egentligen är det just den här aspekten som gör det omöjligt att tänka på lösnignarna och förändring. För dyrt att tänka om, att göra något som stöder liv istället för förstör. Det är jobbigt inte bara för att alternativen är så få. Det är jobbigt för att så många runtomkring mig väljer att blunda och intala sig att den dominanta modellen vi har idag är den bästa möjliga, andra finns inte - och om de finns så kommer de att leda till fattigdom, svält och död. Och jag tänker på de dominanta modellerna på hur vi organiserar vår existens i världen idag, och de realiteter jag kommit i kontakt med, och de jordbrukare där på andra sidan världen som fortfarande producerar mat som i sin helhet stöder livet själv, livet i vattnet, livet i luften, livet i jorden, livet i vår egen existens, och jag tänker på all den fattigdom, svält och död den här modellen fört med sig och fortsätter att föra med sig - och jag undrar hur i folk har fortfarande i detta skede av jordens skörhet har råd att blunda. Hur kan man tro att en modell som storskaligt slaktar liv kommer att lösa problemen som ska kunna garanterar liv. En ekvation som inte går ihop, inte hos mig. 

När det här händer mig, dvs när jag fastnar i övergångarna, brukar jag fyllas av ångest och vanmakt. Jag kryper ner under mitt täcke och tänker att kanske det är bäst att jag bara fortsätter sova som alla andra, sova och drömma vackra drömmar. Men ångesten ger mig sällan ro att sova, snarare tvärtom, jag blir sömnlös. Känslan av vanmakt går över till känsla av hopplöshet. Men den här gången låter jag inte detta ske, Nu gör jag som jag skrev i ett tidigare inlägg: jag visualiserar att jag står en bit ut från stranden vid Stilla Havets kust. Jag låter det kalla vattnet spola över mig men jag står kvar. Jag står kvar och låter vågorna komma. Det är det som 'staying with the trouble' betyder. Låter det skölja över mig, låter det nästan fälla mig - men jag står kvar. Livet är så värdefullt att jag kan inte låta det slukas av vågor av vanmakt och känsla av ångest. Jag står kvar och visualiserar hur vågorna fortsätter rusa över mig. Men jag står kvar i vetskapen om att snart kommer orden, snart lägger sig förvirrningen av att leva mellan alla dessa världar. Snart kan jag skriva igen. Och jag står kvar.

Förr brändes kvinnor på bål, nu ska de våldtas

I samband med de finska smålejonens guld i hockey debatteras just nu Sveriges historielöshet och vad det innebär för det kollektiva minnet. Trots att vi i Finland alla borde ha lärt oss om vårt gemensamma förflutna med svenskarna är jag ändå inte säker på att vår befolkning kan sin läxa på ett djupare plan. Och nu talar jag då inte om minoritetens ursprung i vårt land, utan jag tänker snarare på vad som försiggår i nyhetsmyllret om kvinnor som riskeras våldtas av män.

Det slår mig att det tåls att tänka på om inte Dick Harrisons (se länken ovan) svar på frågan hur oroad han är över Sveriges historielöshet även gäller denna debatt:


"Historia är ingenting vi läser bara för att det är roligt utan för att det är viktigt att veta hur människan har agerat i det förflutna. Det ger oss erfarenheter som vi kan använda."

Just det. Erfarenheter som vi kan använda. Jag googlar "häxor som bränns på bål" och får fram följande beskrivande text: Varför brändes häxor på bål?

"Under häxprocessernas tid i Europa, som pågick cirka 1450–1700, brändes tusentals män och kvinnor på bål, dömda för att ha bedrivit trolldom och brutit mot den kristna läran. Exakt hur många som avrättades är inte känt, men historiker har uppskattat det totala dödstalet i Europa till omkring 50 000. I Sverige kulminerade häxjakten under 1600-talets andra hälft, då fler än 300 personer avrättades. Straffet att brännas på bål är känt redan från antika källor. På medeltiden fick denna avrättningsmetod en religiös innebörd och blev vanlig som straff för just kätteri. Genom att bränna upp kropparna ansågs de dödsdömda nämligen gå miste om möjligheten att återuppstå på den yttersta dagen. Långt ifrån alla som dömdes i häxprocesser brändes dock levande. Många halshöggs eller hängdes först, varpå kropparna brändes. Den beryktade spanska inkvisitionen använde också bränning på bål som avrättningsmetod. Den sista personen som dömdes till döden av inkvisitionen avrättades 1826. Då hade bränning på bål ersatts med hängning, men efter avrättningen placerades kroppen symboliskt i en tunna med eldslågor målade på sidorna, som sedan begravdes i ovigd jord."

I nutid kan kätteriet likställas med oliktänkare i största allmänhet. De som inte följer 'de rätta lärorna', de som inte har förstånd att hålla käft, de som förespråkar humanism framom rasism, solidaritet framom gränser, fred framom krig. Idag bränns oliktänkarna inte på bål, men de hotas bli våldtagna om de inte rättar sig i ledet. Budskapet är klart: kvinnor håll er hemma och våga inte öppna munnen för då går det illa för er!


Det är inte hoten i sig som skämmer mig utan det att de man borde kunna lita på mest i sådana här situationer, dvs de som ska försvara lag och ordning, polismakten själv, har gått och släppt på tyglarna och låtit frivilliga pratuller pratullera gatorna för att försvara vår säkerhet genom ”kansalaisten vapaaehtoisena talkootyönä, jota tarvitaan vaikeina aikoina”.. Vems säkerhet? Jag känner mig inte tryggare av att ha organiserade xenofoba rasister som ser till att deras rätt att våldföra sig på kvinnor inte tas ifrån dem av män från andra kulturer. Än en gång är det är häxorna - starka kvinnor som vågar tänka och agera utifrån sin egen inre styrka - som ska brännas på bål.

Jag kan inte annat än konstatera att historielösheten i vårt land är beklämmande och skrämmande på samma gång.

Kraschlandning eller preparing for take-off?

Jag skrev i mitt senaste inlägg att år 2015 gav mig vingar och hur jag lärde mig att fokusera på här och nu. Här och nu just nu känns som en riktig kraschlandning. I förrgår fick jag veta att yngsta dottern inte kan leka några timmar hemma hos kompis den här veckan då kompisen har öroninflammtion. Imorse vägrade bilen starta. Minus tjugoåtta blev aningen för drygt för stackarn. Det blev svårt att få hit barnskötaren som blivit inkallad för att ta hand om minstingen då även hennes bil står sedan två veckor tillbaka. Ikväll steg febern på sonen, han som ska fira sin födelsedag med sina kompisar om två dagar. På jobbet ligger mitt utkast på ett konferenspapper och väntar på mig. Det ska vara inlämnat på måndag. Tusen ord fattas ännu. Och imorgon är jag inkallad på korsförhör till Centralsjukhuset för att försvara äldsta dotterns glutenfria kost som hon fått och mått bra av i tre år trots negativa blodtest. Och egentligen borde jag ju sitta och skriva färdigt min avhandling just nu. Sneglar mett ett öga på Födelsedagsdagboken som kom hem med sonen idag - jaha måste komma ihåg och framkalla några bilder till den också, så att han har något att visa upp då de firar hans sex år, helst före nästa barn hinner fylla sju... Här och nu, här och nu gör jag mitt bästa när jag kraschlandar tillbaka i småbarnsvardagen. Och då har inte ens barnens fritidsintressen börjat ännu - de börjar ju först nästa vecka...

Så här och nu gör jag vad jag kan. Först ut: förbered morgondagens korsförhör.

Efter läggdags tar jag itu med de senaste forskningsrönen gällande kopplingen glutenkänslighet (det som nuförtiden även kallas för non-celiac gluten sensitivity). Jag blir förvånad över hur lätt det är att hitta vetenskapliga studier i ämnet. Hur i allsindar ska det vara så svårt för kommunens läkare att skriva ut läkarintyg på basen av de symptom som jag beskrivit för dem gång på gång? Varför slösa med kommunens resurser och kalla in oss på ännu ett möte med ännu en till (högre uppsatt) läkare? Detta borde inte vara ett problem. Att vi kämpar med att hålla dottern på en kost som får henne att må gott och prestera bra i skolan borde väl vara i allas intresse? Att det dessutom finns så mycket skrivet om kopplingarna mellan gluten och hennes symptom borde ju rimligtvis ha löst våra problem för länge sedan redan. Men nej. Icke. Min slutsats är att jordbrukspolitik och skolmatsbudgeter väger tyngre än barnens välmående. Gör det så svårt som möjligt för barn att få den kost de mår bra så får vi ner kostnaderna på specialdieterna. Skitsamma att det behövs tio assistenter per skolklass för att hjälpa till i inlärningen, det skrivs in under ett annan kostnadscenter och snart sparas det även där.

Om inte jetlaggen vore en sådan barlast just nu. Om inte nattamningarna slagit tillbaka med fullkraft. Om inte tiden jag har till förfogande för att kunna tänka klart och göra mina egna efterforskningar gällande detta vore så knapp... Om inte... Stopp. Det är lätt att gräva ner sig när man är så trött som jag är just nu men nu sätter jag stopp för min självömkan. Jag är forskare. Jag kan faktiskt det här med att söka information. Det är min uppgift att försvara mitt barn. Här och nu.

Säger som kaptenen på flygplanen, cabin crew - prepare for take off! Nu djupdyker jag i glutenkänslighetens senaste forskningsrön.... See you later!

Tillbakablicken på året som gav mig vingar och ett liv här och nu

Året som gått har inte bara gått, det har sprungit mig förbi. Jag har knappt hunnit med. Ändå har jag väl gjort det på något sätt. Hunnit med alltså. För här är jag ju. Välbehållen och lugn till sinnet. Jag har faktiskt hunnit med allt det jag kan tänka mig, och så mycket mer.  Plötsligt började knutar lösas upp, lösningarna började falla från skyarna. Här nere stod jag och tackade och tog emot. År 2015 var året som gav mig vingar att flyga med.

Först var det vår au pair som uppenbarade sig som från ingenstans när vi behövde henne som  mest. Hon var min trogna assistent de mest intensiva månaderna det här året. När jag hade kurs i Helsingfors tog hon hand om allt det praktiska här hemma medan mamma och pappa skötte ett-åringen i storstan. När jag var på konferens någon vecka senare i samma stad tog hon ett-åringen med ut på sightseeing på stan. På det sättet kunde jag 'lösgöra' mig från hemmets bojor men ändå erbjuda dottern den trygghet och närhet hon behövde vid den åldern. Au pairen var förstås glad att hon på arbetstid fick åka ut till både Sveaborg, Högholmen och till Sibeliusmonumentet. Under sommarlovet såg au pairen till att de äldre barnen kom sig till simskolan varje dag, även då det regnade. Och när sommaren började på samma gång som skolan i höstas tog hon barnen med till stranden varje dag efter skolan. Hon var en sann räddare i nöden medan jag skrev så tangentbordet glödde för att få klart alla de texter som behövde skrivas just då.

Sen kom bonden. Ja, just den bonden, den danske bonden. Han kom. För att vi på Slow Foods årsmöte skämtat om att det skulle vara bra roligt att bjuda in honom hit. Såg jag ringde honom en kväll i april och han sa ja, visst ville han komma och berätta om sin livstil för oss här i Österbotten. Där satt han plötsligt mitt i bland oss ekomatfreakar och snackade en massa härliga grejer. Haha, och jag som inte ens sett ett enda program av honom. Min man såg förstås till att berätta för honom hur väl inkommen jag var i bonderoven-livet.... Men nu har jag sett honom på tv också, i efterskott. Vem hade trott att något sånt skulle hända ännu i början av det här året. Never ever.

Media har också varit med mig i år. Helt utan att jag egentligen bett om det. Jag är inte den som vill stå i rampljus. Tycker mycket mer om kulisserna. Men ibland blir det ändå så. Redan i januari var det sockret, skolmaten och Ann Fernholm som var på tapeten. Stor bild och mycket fin artikel i den lokala tidningen om varför det är viktigt att kommunerna satsar på äkta mat åt våra små. Sen blev det ett reportage om varför jag bojkottar palmolja i The Guardian. Det var också otippat. Men det hände. Som sagt, plötsligt började saker bara hända och jag hann knappt med. Så var det också då jag blev utnämnd till frontfigur i lokaltidningen för Brändöbibbans räddningspatrull (damn, har ännu en oåterlämnad bok någonstans gömd i detta hushåll efter kampanjen #lånabokhyllornatommar, #räddabrändöbibban). Sagt och gjort, bibban fick tilläggstid ett år till... ska jobba på att se till att det blir mer än så bara jetlaggen lagt sig... Och medan jag var bortrest publicerade samma dagstidning en lång artikel om min forskning och mina tankar kring hur legitimitet byggs upp från rötterna. Som sagt - otippat allt detta, men det hände, i alla fall om man ska tro tidningsmaterialet!

Sen reste vi till Chile. Jag åkte tillbaka till byarna där jag gjort mina fältstudier för tre år sedan (se intrycken från 2012 här: Tillbaka till framtiden. Denna gång med familjen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag lever ännu delvis kvar i den drömmen (se bilderna här: Nutid i dåtid i bilder). Jag kommer ännu ihåg hur tidvattnet steg och sjönk, hur kossorna stod längs med vägarna och betade sitt grön gräs, och hur tupparna gal dagarna i ända, hur vågorna skvalpade längs med den långa sandstranden och hur barnen njöt av att få spela 'fotte' uppe vid 'rukan' (traditionell mapuche byggnad) i mapuchebyn 'Villa Nahuel'. Jag är ledsen att jag inte hunnit skriva ner mina intryck från varje dag under den resan. Det skulle ha varit värdefullt. Men ibland måste man bara inse sina egna gränser. Att göra fältstudier tillsammans med familjen är något helt annat än att åka iväg på egen hand. Det finns klara gränser för vad som är 'doable'. Men vi gjorde det och det känns helt otroligt fantastiskt att vi klarade av detta konststycke. Kanske hinner jag ännu skriva ett inlägg om hur det var att resa med en så stor familj land och rike runt innan minnen flagnar och försvinner i det förflutna. Den här resan till Chile, med stop-over på stranden i Copacabana var minst sagt otippad. Dagen då stipendieansökningarna skulle skickas in i vintras insåg jag att det var en resa som jag borde göra. Allt klaffade. På en dag blev jag inbjuden till universitetet i staden där vi just varit och stipendieansökan skickades in med alla behövliga bifogade dokument. Jag upprepar, år 2015 går till historien som året då allting klaffade (förutom några 'små' incidenter på resan då- men sånt hör ju till, mer om det senare).

Något som för mig var minst sagt otippat var publiceringen av min andra artikel. Jag hann skicka in sex revideringar på den artikeln till journalen. Varje gång trodde jag att det var det sista jag såg av den artikeln. Någon gång i slutet av år 2014 gav jag också upp och skrev till editorerna att nu ger jag upp, glöm mitt bidrag till er 'special issue', nu tänker jag fokusera på 'livet'. Men de släppte inte taget om mig så lätt utan de gav mig (mot min egen vilja i det skedet) en andra chans, tre veckor extra tid. Som jag slet för att täckas skicka in något till dem då, skrev mellan nattamningarna, under dotterns sovturer dagtid, och till sist skickade jag in något som jag skämdes så mycket över att jag inte ville att någon skulle någonsin läsa det. Men i september i år, exakt två år efter att den första versionen åkt in fick jag vet att artikeln skulle publiceras. Mot alla odds hade jag lyckats skriva om den ursprungliga versionen så att den dög för denna journal. Artikeln kom ut online samma dag som min tid som gästforskare på universitetet i Valdivia började. Symboliskt. Utan den hjälp jag fått av mina kontakter på det universitetet då för tre år sedan hade den artikeln aldrig blivit till. De öppnade dörrar som annars hade förblivit stängda för mig. Vilken lycka att få presentera resultaten från det besöket just för dem medan jag var där! Som sagt, år 2015 var året då allting klaffade.

År 2015 har givetvis också betydd mycket mörker, i alla fall om man valt att se verkligheten ur nyhetstablåernas perspektiv. Stundvis har jag tappat fotfästet, känt att jorden snart går under, att ondskan är för stor för mig att besegra, rädslan att tagit över - som det stod tryck på Maflada-väskan jag fick av mina svärföräldrar: 'stoppa världen, jag vill stiga av!' (originaltext: paren el mundo, quiero bajar) . Jag har känt att jag måste värja mig, gömma mig, försöka förtränga allt detta mörker. Istället för att låta ångesten och paniken ta över har jag valt att fokusera på vad jag själv kan göra här och nu. Så här i efterhand måste jag säga att året som gått ändå gett mig styrka att tro att vi är på väg mot ljuset. Jag har sett hur varje nyhet om ondskans framfart på vår jord har bemötts med kärlek. Jag ser en våg, eller kanske rent av en tsunami, av omtänksamhet som sköljer över hela världen varje gång vi påminns om det onda i mörkret. 


Så vad är det som gör att så mycket fallit på plats i år? Övre makter? Ödet? Goda vibrationer? Hårt arbete? Samarbete med alla dessa härliga människor som råkar finnas i min närhet? Tacksamheten över det goda i livet? Tron på det goda? Ja allt det där har nog något att göra med det gångna året men framför allt blir jag allt mer övertygad om att lösningen ligger i nuet: fokus på här och nu. Alltid. Och modet att göra som Donna Haraway säger: 'staying with the trouble'*  .


Denna lärdom tar jag med mig in i det 'nya' året. Jag avger inga löften (utöver att lova mig själv att jag ska spendera mer tid i sagornas värld med mina barn) och målat inte heller upp några scenarion över det kommande året. Istället fortsätter jag att leva här och nu så gott det går. Jag fortsätter att denomarlisera det normala i mitt och min omgivnings liv.  Det bästa jag kan lova mig själv inför år 2016 är tt hålla mig kvar i 'stormens mittpunkt', här och nu.


Gott nytt här och nu till er alla!

Stay with the trouble betyder för mig att jag låter vågorna skölja över mig, jag låter dem komma medan jag står kvar här och nu. Bilden tagen i byn dit jag återvände tre år efter första besöket.

*Haraway använder uttrycket 'staying with the trouble' för att beskriva hur det inte finns någon färdigt skriven story om hur världen kommer att se ut i framtiden, ' The sky has not fallen. Not yet'..: ' What I mean is more like worlding in the sf (string figure, eller science fiction, min kommentar) sense, where earthly ontological choreography remains in play and at stake in living and dying with each other in our wounded, yet still capacious and capable, motley kinds. My open is to be found in play and in labor, where who and what are to be are forged in thick and deep times and places.

För mig betyder det att jag fortsätter samlar mod till mig att skriva min egen berättelse utfrån de berättelser som redan destablisert min egen verklighet (satt mig i 'trouble') för att påverka andras berättelser och på så sätt även destabilisera den officiella berättelsen. Den officiella berättelsen är det som vi trodde att var normalt men som egentligen bara var förtäckta relationer mellan dem som har rätten att bestämma vilka storyn som blir skrivna, normaliserade, gestaltade sanningar och vilka storyn som försvinner i tystnaden.

I Haraways egna ord: 'it matters what stories tell stories, it matters what thoughts think thoughts, it matters what worlds world worlds. That we need to take seriously the acquisition of that kind of skill, emotional, intellectual, material skill, to destabilize our own stories, to retell them with other stories, and vice versa. A kind of serious denormalization of that which is normally held still, in order to do that which one thinks one is doing. It matters to destabilize worlds of thinking with other worlds of thinking. It matters to be less parochial. If ever there was a time, it is surely now, and I think all of us lack many of the skills.

Nutid i dåtid i bilder