Det var himla lätt att leva ut feminismidealen innan barnen kom. Men sen ramlade korthuset pladask då sömnlösa nätter kombinerades med duktighetssyndromet på en mansdominerande arbetsplats. Det var ju då det gällde att leverera, visat att man kan kombinera familj och jobb. Jobba mot vilka mål, aldrig säga nej, inte fast hälsan strök med. Ingen skillnad, vikten låg ju vid att bevisa att det går, att jag kan, att jag uppfyller samhällets förväntningar på min generations kvinnor. Här skulle minnsann jämlikhet skapas. Korthuset föll innan jag hunnit krossa det ogenomträngliga glastaket. Kvar blev jag, tom inuti och utanpå med två små barn som krävde alkt och lite mer.
Vaddå feminism? Är det detta som är lycka? Att sträva mot tomma mål utan mening? Vad vill jag? Vem är jag? Vad gör jag här? Till vem kan jag reklamera? Varför blev det fel? Var det mammas fel, eller pappas, för att de ville ge mig och min bror ett liv på jämlika villkor? Eller skolan? Lärarna? Jämlikhetssnacket i ledarkolumner och kvinnodagshysterin?
Det tog länge för mig att kunna släppa drömmen om korthuset och glastaket. Att inse att det jag hade kallat min verklighet egentligen var ett samhälle som drabbats av en kronisk sjukdom som förtäckts i feministiska ideal. En glansbild med en ytterst ful baksida. Baksidan hette utbrändhet och ofullkomlighet. Jag lärde mig långsamt att lyckan inte ligger i jämlikhetstatistik eller jakten på att vara någon, bli något, nej lyckan låg inte i prestationernas skugga.
Lyckan låg där den skulle vara, där den alltid funnits, där låg den och väntade på mig. Där inne, djup inne i mig själv. I jakten efter en ouppnåelig lycka hade jag tappat bort mig själv och min egen lycka.
Nu strätar jag på igen. Trött är jag ibland, det går inte att förneka. Doktorstudier och tre barn. Tala om prestation alltså. Jag nästan skäms att skriva det här. För det är en vanvettig kombination för en färdigt utbränd kropp. Men det är annorlunda nu. För jag gör inte längre något i behov av bekräftelse, för att bevisa att jag kan. Jag göra mina saker för att jag vill och för att det för mig närmare mitt eget hjärta. Där i ligger skillnaden. Och jag har fattat att be om hjälp, och att ha ett skyddsnät runtom mig. Så någon internationell akademikerkarriär blir det inte. Vill inte. Behöver inte. Kan inte. För stor risk att flytta på en familj på fem pers utan tillhörande skyddsnät. Fler glastak behöver jag inte försöka krossa. En smäll räckte. Så då mina manliga och barnlöser kolleger flyger iväg till fjärran land önskar jag dem all lycka i världen. Min egen lycka ligger fortfarande kvar på den plats jag står och den ger mig modet att vara nöjd med vad jag har här och nu.
Därför avskyr jag snack om feminism. Det är en farlig sjukdom som redan slaktat många offer. Jag är glad att flera vaknar nu. Vi väntar på er, vi som redan är brända. Tillsammans kan vi besegra lömskheten i feminismen och bygga upp något nytt, något som inte faller ihop som korthus under ett glastak. Jag vill inte att mina döttrar ska tvingas in i fällan och behöva bygga korthus innan de hittar sin inre lycka. Kan vi jobba mot något vackrare, något som ger mer än det tar? Det frågar jag er nu, vidbrända systrar som kämpar på i detta eviga mörker.
För i ljuset är allt så mycket vackrare. Ofantligt vackert. Sprudlande av liv och lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar