Som man bäddar får man ligga

Det är ganska mycket nu. Som man bäddar får man ligga sägs det. Och som jag har bäddat för mig i höst alltså!

En vecka in i semestern fick jag kommentarerna på min avhandling. Eftersom de få kommentarer som jag fick var ganska 'djupa' (se förra inlägget...) så tog jag tillfället i akt och läste lugnt igenom den tyngre litteraturen under semestern. Efter tre veckor visste jag på ett ungefär vad mina svar på kommentarerna skulle handla om. Men det blir ju aldrig riktigt konkret innnan man börjar skriva. Och skriva kunde jag ju inte före barnen var tillbaka i skolan (inte undra på att det infördes läroplikt/skolplikt i tiderna.... fanns nog orsak att placera kidsen på skolbänken så att föräldrarna fick tid för annat än uppassning...).

En dag efter att skolan börjat, när jag satt som mest desperat med semesterblockeringarna i huvudet, frågade min handledare hur min uppdaterade version ser ut. Han behövde den. Helst samma dag. Min uppdaterade version fanns ju inte elektroniskt, den fanns klottrad på servetter, baksidan av oihopstansade artiklar, kartonger - ja lite här och var där jag kommit mig för att skriva ner några punkter för minnet under sommarens heta semesterdagar. Men vid den tidpunkten led jag ju alltså av blockeringar. Det blir så då man tar paus från skrivandet. Det säger stopp. Iofs. Det säger ju också stopp snabbt om man inte tar paus. Att skriva med flyt är som att balansera på lina. Det har jag lär mig med åren. Mina barn har lärt mig hålla balansen, de håller mig på linan. Utan dem skulle jag ha kört med full fart framåt och snabbt fallit ner i avgrunden. Nej, att skriva ska man vara försiktig med. Man blir lätt bränd. Men nu var inte problemet för mycket flyt utan för lite.

Så förra veckan blev en av de mest intensiva veckorna hittills. Inte nog med skrivandet, dessutom började ett av barnen i skolan, en annan hade inget eftis mer och den tredje led av sommar-blues (ville inte gå tillbaka till dagmamma efter så långt sommarlov). Dessutom skulle det fixas kalas för en hel skolklass på fredagkväll. Men min autopilot navigerade mig genom det praktiska och flytet infann sig under småtimmarna några dagar (nätter) in i veckan. På lördag var grovtexten klar för språkgranskning och handledargranskning. Och nu, tre dagar senare sitter jag och filar på de absolut sista detaljerna. Efter alla dessa år... här sitter jag nu och känner att det här kan jag, jag är redo, bring it on. Om jag får in det här till tryck nu den här veckan så stundar disputationen om drygt en månad. Otroligt.

Men bädden ja. Jag skrev ju att som man bäddar får man ligga. I något skede i våras när jag skickat in avhandlingen till förhandsgranskning, tyckte jag att det skulle vara en bra idé att aktivera mig inom föreningslivet igen. Lyckades också övertala mina föreningsvänner att det var en utomordentligt bra idé. Ja, inte bara min egen förening då - utan jag raggade upp en hel hög föreningar som kunde tänkas vara intresserade av att sätta 'Transition-ideologin' på agendan här hos oss.

Transition, eller Omställning som det heter i Sverige, handlar om att söka lokala lösningar, skapa lokalsamhällen som är 'resilienta', motståndskraftiga mot yttre störningar. Mest handlar det om att bli kvitt oljeboerendet och jobba med sina grannar mot en hållbarare värld. Det är en 'rörelse' som startat i England av en (!) person som börjat tänka till om oljeberoende och sedan raggat upp likasinnade för att göra någonting åt eländet. Nya lokala initiativ har sedan därifrån spridit sig till andra ställen, från att lära känna sina grannar och skapa lånebanker av saker som man inte alltid kanske behöver, gratis cykelverkstäder som fixas av frivilliga, lokala mat projekt, och en massa annat helt vettigt från ett hållbarhetsperspektiv. Mer sånt vill jag ju se här hos oss, men det händer ju inte av sig själv. Någon måste ju ta initiativ till det. Och för att det ska finnas initiativ måste det finnas folk som kommer ihop sig - som hittar på något nytt - blir kreativa tillsammans och 'just do stuff' - som en av grundaren Rob Hopkins böcker heter.

Nåväl, jag ringdre lite runt, drog i lite snören, skrev lite projektplaner och voilá. Plötsligt var Slow Food med i den Finlandsvenska föreningsfestivalen i höst med det största möjliga projektet och närmare tio andra föreningar som medverkande. Det blir popup-restauranger på olika håll i Österbotten, inre omställning ute i naturen, en föreläsning och en filmkväll på Ritz. All som allt 7 programpunkter, fördelat på sex dagar!

Under våren lärde jag också känna författaren/journalisten/omställaren David Jonstad på ett dagsseminarium i Helsingfors dit jag också blivit inbjuden att hålla ett föredrag. Hans senaste bok var så välformulerad och hans föreläsning så väl upplagd att det bara kändes som om vi här uppe i Österbotten också måste få en chans att höra honom. Så jag ringde runt lite till, drog i några snören till och vips hade jag fått in honom i Arbis-kurskatalog som en tisdagsföreläsare på Ritz, just under föreningsfestivalsveckan. Fick också kontakt med Rob Hopkins, omställningsrörelsens grundare, och hans assistent lovade att han kunde ställa upp på en Skype-session på samma Arbis-föreläsning. Det är nog ganska häftigt att se hur idéer kommer till en, och sedan bara blir till något på det mera konkreta planet!

Allt detta satt jag också filade på mellan varvat med några egna föreläsningar, review-arbeten och projektplaneringar inför min egen framtid. Tyckte det var en bra idé att hålla mig aktiv medan jag väntade på utlåtandena från mina förhandsgranskare.

Nu råkade det ju sen så att om allt vill sig väl så kommer jag att få genomleva ännnu en dundervecka om drygt en månad. För föreningsfestivalen sammanfaller ju givetvis tidsmässigt med mitt planerade disputationsdatum... som man bäddar får man ligga...

Men en sak kan jag ju vara glad över, och det är att jag kommer i alla fall inte att behöva laga mat - för ser ni , det hade jag vett att planera in i programmet: popup restauranger för barnfamilijer så dom inte behöver laga mat där hemma. Det blir (lokal) restaurang mat för hela slanten den där första veckan i oktober för oss. Får hoppas de har glutenfria varianter.


Och vilken tur att vi har så bra typer i vårt dunder-team för Transition Week. Det kommer nog att  bli bra det här fast min egen bädd kan kännas lite som prinsessan på ärtens - lite övermjuk i limningen...

Snart kommer mer info om programmet på Slow Food Ostrobothnias sidor. Håll utkik.

Ha det gott!