Jag gillar att följa med vad som händer i samhället. Så mycket att det är svårt för mig att stänga av. Det är liksom en del av mitt dna det här med att lyssna in olika perspektiv, fundera hur saker och ting hänger ihop och försöka se helheter. Det var väl det här intresset som förde mig in på spåret 'legitimitet', inte som i politisk sådan utan organisationell, den så kallade företagslegitimiteten var det som höll mig 'spellbound' i över fem år. Nu är gåtan löst (för mig) och snart har jag också papper på det. Ack så skönt.
Det är också det här intresset för omvärden som får mig att förkovra mig i allehanda alternativa perspektiv på skeenden i världen idag. Som presidentvalet i USA t.ex. (som f.ö. på basen av mitt läsande av situationen inte har så hemskt mycket organisationell legitimitet inom många grupper i det amerikanska samhället idag...). Helst av allt vill jag bara förtränga det hela. Fy alltså, pest och kolera. Hur kan de inte fatta att de måste rösta på en tredje kandidat?!? Varför ger inte heller media andra alternativ? Det är ju helt sjukt! Men så är valet i USA bara en återspegling av ett mycket större och sjukare fenomen: samhällsystemet som vi lever i. Det dominanta, brutala och råa samhällsystemet. Hur kan någon tro att något vackert kan födas ur ett sådant system? Omöjligt.
Så min överlevnadsinstinkt och den rationella sidan av mig själv säger till mig: nu, Mia, nu, packa väskorna, res iväg medan du ännu kan, ta med familjen till en söderhavsö och vänta ut stormen. Eller, bunkra upp med mat och vatten i källaren, gör det nu medan du kan, åk iväg till vattenkällan och bunkra upp... Men något stoppar mig, min emotionella sida stoppar mig. Den säger, låt inte rädslan vinna, lev i nuet, lev fullt ut, visa världen den kärlek som finns precis överallt, det finns ingen orsak till panik, livet är vackert och magiskt. Det löser sig. Låt inte de där galningarna ta makten över ditt liv.
Och det är så jag väljer att tänka. Jobba på med mitt, det finns en djupare mening i det, visa känslorna, lev fullt ut.
Men så idag var vi till Prisma och löste in årets pantflaskor och köpte några födelsedagspresenter till de tre (!) stundande kalasen denna vecka. På nedersta raden i spelhyllan stod Monopol och Afrikas stjärna, kapitalismens och kolonialismens främsta symboler i spelväg. Där och då tänkte jag att inte sjutton är det underligt att världen ser ut som den gör då vi insisterar att fortsätta lära våra barn sådana spelregler. Idag då världen står i brand fortsätter vi lära kommande generationer att roffa åt sig och beslagta ädelstenar för deras egen vinning. Som sagt, ett sjukt samhällssystem, det är vad det är.
Vi köpte inga brädspel.Det blev något annat istället. Hoppas de små liven blir glada.
Peace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar