Jag var i radion idag. Vi pratade matelitism och direkthandel genom reko. Det gick bra. Fast egentligen känns det som om det kunde ha gått bättre. Det finns en fin liten linje mellan att vara bekväm och obekväm i en debatt, mellan att vara 'realistisk' och 'orealistisk'. Jag valde det bekväma och realistiska stråket. På bekostnad av viktiga saker som borde fanimej få mer utrymme i radio. Som det här med att modernt jordbruk inte är speciellt hållbart, att bonden kan spruta glyfosat på sina grödor i tron om att det är safe fast det antagligen är orsak till en hel del sjukdom. Eller att vi är i pisset den dag oljetillförseln tar slut eftersom en stor del av vårt jordbruk och matproduktion upprätthålls av olja. Jag fick in en flik om den globala situationen med 'matsvinn' men tror att det inte blev helt rätt, lite off topic, lite obekvämt och orealistiskt. Men matelitism känns så obetydligt, så onödigt att hacka på då man ser de stora trenderna. Större större enheter, sjukare sjukare system , export för vinst och inte produktion för magar att mätta, landgrab, miljöförstörda vattendrag, etc. Jag vill snacka klarspråk men tror tyvärr inte att det leder någon vart. Bara oförstående miner och en känsla av att nu gick jag över den där fina linjen, den där det står ' do not trespass'. Jag är en väluppfostrad flicka, jag är inte en rebell i sociala kretsar. Inte fast hur mycket jag känner att det är dags nu att ställa sig på barrikaderna så finns det sociala regler som jag inte bryter. Jävla småstadsjänta, kan jag säga åt mig själv. Sluta panta och säg rakt ut...men så blir det bara en halvmesyr och jag känner mig besviken...på mig själv.
En värld i brand. Eller en värld som väntar på den stora syndafloden som Dicaprio beskrev i dokumentären 'before the flood'. Och här sitter vi och diskuterar det att folk bryr sig om ren mat som om det skulle vara något fult och icke-eftersträvansvärt. Hallå!?!
Men mer än så ka jag inte. För stiger jag över linjen in i gränslandet så slår locket på öronen och dörrarna stänger sig framför näsan på mig. It's a fine line...I walk the line...
Mia, var inte så hård mot dig själv! Det du sa var bra, det var okej. Ingen kan alltid vara på barrikaderna... Och ändå känner jag igen mig i längtan efter att ta bladet från munnen, sluta diskutera nyanserna när den stora hela bilden är fullständigt förvrängd och fel! Kejsaren är naken! - men få vill eller vågar se det. Och då blir det ofta hårklyverier och petitesserna som får stå i fokus, som en form av förnekelse... Men jag tror att droppen håller på och urholkar stenen nu, ögonen öppnas på fler och fler. Jag tror det blir lättare att tala rakt ut om både läget och lösningarna.
SvaraRaderaNej inte är jag hård mot mig själv, jag är klar med mig själv och mina begränsningar! Legitimitetsforskaren vet sina gränser! :-) Ses snart hoppas jag!
Radera