Så.
NU är jag redo att skicka in den där svamliga artikeln som jag jobbat på sedan sommarlovets slut. Det känns förfärligt hemskt och skrämmande. Hela dagen har jag gått omkring och frågat mig själv varför jag utsätter mig själv för detta. Först går man omkring i flera veckor och är onåbar, funderar hur allt hänger ihop, vad är det jag fösöker säga, analyserar vad kan jag säga på basen av det material jag har och vad säger den vetenskapliga litteraturen om det jag försöker säga.
Efter idogt investigerande är det dags att skriva. Tankarna flyger högt men pappret förblir blankt. Panik och ångest, ingen kommer att förstå någonting av vad jag försöker säga! Chattar bort ångesten med några vänner online. Tar mod till mig, skriver, skriver, skriver. Läser igenom, raderar, skriver om, skriver om, skriver om. Allt detta med tankarna på högvarv, natt och dag. Usch denna kreativa process, den är verkligen tung.
Sedan är det dags för kommentarsrunda, kritik och kommentarer. Hjälp, nej! Inte mera tänkande, snälla! Men visst, dags att tänka mera, läsa mera, tänka lite till, försöka skriva nytt, radera gammalt på basen av den nya kunskapen. Eller är det ens någon kunskap ännu vid det skedet? Känns som om det bara är en massa information som trycks in i huvudet och på pappret med våld, för att få ligga där i några dagar, ibland veckor eller månader, bli du med mig för att sedan öppnas upp, klossar som faller på plats. Plötsligt är den där, insikten, den nya kunskapen, allt verkar äntligen klart.
För mig.
Men är klart för de andra? Handledarna, reviewers, editorerna. Är mina tankar, mitt jobb, mitt slit värda att se dagens ljus i en publikation? Är mina tankar så pass klara att jag själv klarar av att bemöta kritik och frågor som uppstår efter en publikation? Jag har faktiskt ingen aning. Men åtminstone är jag redo att skicka in nu. Och det är gott nog för min del.
Tack och gonatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar