Så var den sommarn över

Himla intensiv sommar det här året. Hann knappt blinka så hade jag en dubbelt så gammal (och nästan dubbelt så stor ) baby vid mitt bröst, en cyklande femåring vid min sida och en första klassist som än en gång tagit upp kampen om vem som bestämmer i detta hushåll. Och efter denna lilla parentes, som även kunde kallas årtiondenas bästa sommar så ska vi återgå till vardagen. Vi försöker vänja oss vid att inte ha den sydamerikanska falangen av familen här hemma mer. Det känns tomt och stökigt. Ensamt. Jag nästan vande mig vid att på riktigt leva med storfamiljen. Det har sina goda sidor det där med flera generationer under ett tak.

Just nu frågar jag mig själv vad det är jag tror att jag håller på med. Barnen skulle börja vara hemma eftermiddagarna. Kändes bra så där i teorin: lugnare och mer tid för oss själva. Äkta mellanmål istället för whatever de serverar på skolan och daghem. I teorin ja. I praktiken betyder det att jag är frustrerad över att jag inte hinner göra något här hemma, än mindre skriva texter som jag för tillfället inte vet innehållet till (kräver tankearbete, och det kräver mer än 2h åt gången). Ungarna är sura över att de inte längre har tid att leka tillräckligt med sina kompisar. Och istället förväntar de sig att jag fungerar som lekkamratsförmedlare varje dag. Och far i familjen undrar vad sjutusan jag ska ha hem dem för. Låt dem gå fulltid på dagis/eftis om de så vill. Den enda som är glad över arrangemangen är väl babyn, himla nöjd att ha underhållning på eftermiddagarna nere på filten där både stora syster och bror hamnar mellan upproren mot mamma.

Tror jag sväljer stoltheten som "can do it all mom" och idealet "de har det bättre hemma" och ringer kommunen inom kort: ta dem, indoktrinera dem, mata dem, gör vad ni vill bara de hålls nöjda och glada. För sånt här skrik kan inte bli vardag hemma hos oss, nej ack o nej.

Mest frustrerande av allt är att jag helt tappat inspisen för doktorerandet. Nu vill jag vara mammaLEDIG. Tycker mig göra mig förtjänt av det. Ja vete sjutton om jag har någon lust alls att bli doktor just nu. Känns helt egalt egentligen. Vem bryr sig? Egentligen? 

Och med det svamlet konstaterar jag hösten vara inaugurerad. Se där, så bra språk jag har, vet inte ens om ordet kommer från spanska eller engelska.

Ha det gott!