Vår dotter kom till oss för två veckor sedan. Jag har varit i ett sådant lyckorus att bloggen och datorn har fått vänta. Dessutom är hon bra på att äta så det blir inte så mycket tid över för annat än henne och mig själv just nu. Men många har hört av sig, hur gick det med hypnosen? Gick det att slappna av så mycket att upplevelsen blev smärtfri? Nja... Vår upplevelse var otroligt vacker och på alla sätt fantastisk, men smärtfri kan jag inte kalla den hur jag än försöker. Trots det vill jag ändå säga att utan hypno-förberedelserna så tror jag att utgången hade varit något helt annat, och jag är verkligen glad att jag satte ner tid på att mentalisera mig inför just den här födseln. Både barnmorskorna på bb och på rådgivningen har varit mäkta imponerade över min bedrift. Själv har jag svårt att säga vad som var så speciellt den här gången, men där fanns något som gjorde upplevelsen enanstående. Kanske det var det att jag gjorde det utan smärtstillande (bara lite lustgas när trycket var som störst), eller att jag kände att jag kontollerade situationen och att barnmorskan bara var där som ett mentalt stöd, eller att trots att jag förlorade mycket blod för att livmodern inte drog ihop sig genast efter att moderkakan lossnat så kände jag mig inte trött (och bara inom några dagar var mitt hb-värde återställt på min normala rätt så höga nivå). Eller var det platsen, från vårt fönster i rummet vi vistades i under natten innan födseln kom igång kunde man se huset där jag själv föddes för 30++ år sedan. En sluten cirkel, jag var tillbaka där min egen världsliga resa hade börjat, den här gången för att hjälpa ett nytt litet människobarn komma igång med sin livshistoria, en av de få nätter denna vinter då snöstormen härjade där ute och bakom molnen lurade fullmånen, och förslossningsavdelningen hade fullt hus...
Det hela började med en promenad. Tänkte att jag går så långt jag orkar, tills det börjar hända något... det har fungerat förr, så varför inte nu. Dessutom var det en solig vårdag, och skogen kallade...Nåväl helt klokt var det kanske inte att förvilla sig på skogsstigar och gamla hundstråk från min ljuva ungdom - fick verkligen kämpa att ta mig hem igen. På 20 år hinner man glömma bort kordinaterna på de annars välbekanta vägarna där jag stavade mig vacklande fram i min kännspaka pingvinstil. Men hem kom jag i ett paket ännu. En timme senare gick vattnet. I det här skedet hade jag ju tänkt att jag nog ska ta det lugn hemma och sätta mig i avslappnande självhypnos och låta kroppen sköta en del av arbetet innan vi åker in. Men min intuition sa att det kanske ändå var bäst att komma iväg till sjukhuset just då. Så vi åkte in. Och väl inne var det inte läge att åka hem igen, utan vi sattes i ett observationsrum över natten.
Jag satte på mina avslappnings cd: n och mentalisera min kropp till att få igång födseln innan barnmorskorna skulle ha mig att ta några igångsättningspiller. Lyckades få igång en och annan regelbunden värk men det gick ändå till nästa morgon innnan kroppen fattade galoppen. Sen gick det snabbt. Dittills hade jag inte känt att värkarna (eller "tryckvågorna") var smärtsamma, varje gång lyckades jag slappna av med hjälp av mina cd:n och tänka mig bort till sandstranden och vågorna i Chile. Men när arbetet kom igång på riktigt så var det ajöss med alla tankar om smärtfri förlossning och suggestopediska cd:n -haha, naturens kraft är nog ändå smärtsam, tänkte jag. Barnmorskan var först inte helt övertygad att vi verkligen var på gång eftersom smärtan var så lokal: bäckenbottnen (min teori här är att jag lyckades slappna av så pass mycket att också smärtan lokaliserades till ett enda ställe). Jag kunde uttryckligen känna hur bäckenet öppnade sig och varje gång använde jag mig av hypnos-cd:ns affirmations: "peace" för att slappna av och bedöva, "release" för att göra sig av med spänningar, och "open, open, open" för att mentalt hjälpa kroppen att öppna upp. På mindre än två timmar var kanalen helt öppen, men tydligen hade det gått lite för snabbt för babyn var inte alls redo att komma ut. Så jag fick vänta i mer än två timmar till på att hon skulle positionera sig. Utan förberedelser skulle jag antagligen ha fastnat i rädslan för kejsarsnitt vid det här laget vilket inte på något sätt skulle ha hjälpt kroppen att sköta sitt jobb. Men istället för att förlora fokuset så lyckades jag tänka på vad jag själv kunde göra i den situationen så att vi kunde fortsätta samarbetet, babyn och jag, utan medicinska ingrepp (igen mentalt arbete, avslappning och genom att intala mig själv att allt ännu skulle gå bra, övertygad om att hon var på väg ut den normala vägen). Och det lyckades! Med bara 15 minuters krafttag kom hon sedan ut, felvänd med ansiktet först och i en storleksklass som jag aldrig för mitt liv kunnat förbereda mig på: 1 kg tyngre än de två tidigare barnen, och flera centimeter längre. Omtumlande, det var vad det var. Men på samma gång en välsingnelse. Skulle jag ha vetat att det var en stor baby på kommande så skulle det ha varit mycket svårare att slappna av och förbereda mig på en bra födsel.
Där fanns flera osäkerhetsmoment på vägen och mycket kunde ha gått på tok. Jag vill själv tro att min egen förberedelse gjorde att vi fick en så fin upplevelse ändå - med endast lite lustgas (som jag knappt kände av, skulle barnmorskan ha gett mig bara syre så skulle även det ha hjälpt) vid de mest intensiva stunderna.
Lärdomarna då? Vilka var de? Många! Kanske jag ännu återkommer till dem en dag här på bloggen, men en grej som slog emot när adrenalinet hade lagt sig var tacksamheten att ha varit på ett sjukhus med all den medicinska backup som behövdes när det gällde och en barnmorska med 30 års erfarenhet (guldvärt!).
Vilka är reflektionerna över de afrikanska kvinnornas verklighet efter min egen upplevelse? Inget är svartvitt längre för mig. Jag tror att det är den största lärdomen. Ibland är det bäst att förlita sig på experterna och inte på något annat. Ibland kan intuitionen och kvinnans kraft vara stor hjälp, som det ju också var för min egen del. Jag funderar ändå om det finns sätt att kombinera det bästa av två världar : där experter och modern medicin finns att tillgå utan att man ger upp den inre kvinnokraften som nu även jag fått känna av. För utan den kraften skulle jag ha ett ärr mitt på magen nu. Jag vet inte. Vill i fortsättningen vara mer ödmjuk och säga just det: jag vet inte. Och det känns skönt att jag inte behöver veta heller. Just nu är jag bara hopplöst kär i vårt knubbiga lilla under, med de stora blå ögonen, och en intensiv blick som förmedlar visdom och lugn. Hon är bara så fin, och mer än det behöver jag faktiskt inte veta - i alla fall inte just nu.
Nu så här i efterhand verkar allt så självklart, som om det var meningen att det skulle gå just precis som det gick. Och jag är otroligt glad över allt som skedde, och de insikter och lärdomar som det gav mig. Glad att ha fått lära mig koppla bort mitt medvetande och koppla in mitt undermedvetna. Är säker på att den lärdomen kommer att vara till nytta även i framtiden i andra situationer.
Det om det. Life goes on... idag med spysjuka in-da-house! Peace and Realese!
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar