Så är det dags att orka igenom en till kvinnodag. Den plågar mig. På alla sätt och vis. Och det som plågar mig mest är att jag inte vet varför jag blir så störd över dess existens. Men som tur har vi en dag fullspäckad med program framför oss. Dottern ska delta i sin första gymnastik-tävling (spännande!) och vi andra tänkte njuta av att se en massa kvinns i olika åldrar uppträda i samklang med varann. That's what I call girl power...
Ifjol skrev jag mycket om ursprungsbefolkningens syn på kvinnor. Tror att man härifrån vårt perspektiv tolkade mina tankar som om jag gått och blivit spritt språnget galen, varför vill jag ta fram kvinnans kvinnlighet istället för att förespråka jämställdhet? Jo för om vi vågar vara oss själva och bryta oss fria från en massa förlägade dogmer så är det också vi själva som vinner på det i långa loppet. Varför delta i en massa yttre strider som bara handlar om vem som är mest lämpad för den ena och den andra uppgiften? Det blir en oändlig tävling om vem som är bäst. Jag ser bara stress i sådant resonemang. Istället vill jag stärka min egen inre styrka för att våga vara mig själv - utan att känna att samhället kräver att jag under min livsstid och med min livsstil ska uppnå vissa förlägade mansideal. Screw them - jag är ju min egen lyckas smed!
Ha en trevlig helg!
You go girl!!! Woman, menar jag! KRAM! Och Lycka till A! Eller är månne mamma mer nervös? ;)
SvaraRadera