Det slog mig häromdagen då jag talade med herr Kodial om svårigheten att hitta folk som vill sätta så mycket jobb som det krävs på att plantera ekologiska morötter, att vad om vi morotssugna konsumenter kunde dra vårt strå till stacken? Morötter går åt i kopiösa mängder hos oss den här tidpunkten på året. De ersätter alla sorters importerade frukter som mellanmål. Och eftersom vinterförrådet för länge sedan är slut (köpte 20 kg av Maria på Lev mer på mindre i höstas) tänkte jag bunkra upp med morötter från Kodial i god tid innan våren infinner sig. Jag har nämligen lärt mig med åren att i slutet av maj är det praktiskt taget omöjligt att hitta ekologiska inhemska morötter i butiken. Slutsålda. Endast italienska, om ens det.
Så då Kodial säger att han antaglien odlar hälften mindre nästa sommar pga brist på arbetskraft så står jag bara där och gapar. Inte var det ju så här de ekonomiska teorierna skulle fungera... det skulle ju handla om att efterfrågan möter utbudet, eller tvärtom.
Sen tänker jag på det tomma torget, och den enda försäljaren som står där och fryser varje fredag och lördag vintern igenom för att erbjuda lokala grönsaker till stadens invånare. Hon sa senast att skulle hon inte ha äppel från Åland så skulle hennes business inte gå runt. Hennes rotfrukter går inte åt längre. Mind you, hennes rotsaker är tusen gånger godare än de som finns i stormarketen bredvid torget. Och äpplena från Åland är snart slutsålda -alla uppätna för det här året redan. Jag frågar henne om det inte finns lokala "vinteräppel" att få lokalt. Men nej, en försäljare, som alltid har sålt slut innan vintersäsongen ens börjat. Diskussionen slutar med att hon konstaterar att det är tre år kvar till pension, sen är det slut på det här. Tre år gott folk, sen står torget och gapar helt tomt. Helt tomt. Inga äppel från Åland, inga goda palsternackor/rödbetor och ingen ljuvligt god lokal färsk spenat om somrarna.
Nej det är något allvarligt fel i matstrukturerna här. Morötter som ingen orkar odla. Lokala äppel som tar slut innan sägongen ens börjat, och en uppskattad grönsaksodlare som snart går i pension utan efterträdare.
Jag sörjer. Och undrar. Skulle någon form av "crowd-growing" kunna vara lösningen? Dvs de som vill ha lokala och ekologiska morötter eller whatever året om skulle också ställa upp och rensa ogräs en eller två gånger under sommaren, kanske hjälpa till med skörden. Vad vet jag - men någon lösning måste det ju finnas. För det här med utbud/efterfrågan funkar inte riktigt just nu...
En riktigt spännande idé! Jag gillar den! Jag jobbar en del med urban gardening dvs stadsodling och det har visat sig att det fungerar bäst om någon håller i trådarna men att hugade odlare ändå deltar i mån av möjlighet. Många reser ju bort om somrarna nu också så en chief som ser till så att alla plantor får vatten och ansas trots utlandsvistelser eller stressiga arbetsveckor före semestern vore fint. Och som skallar ihop till gemensamma grejer, som omskolning, kupning, rensande osv. Crowdgrowing helt enkelt. Däremot vet jag att många har dålig erfarenhet av dylikt delande av plikter (som väl ändå ogräsrensning anses vara av de flesta, alla gör ju inte maskroskapris eller sallader av kirskål). Som då det ska städas några gånger per år på kollektiva dagiset, många dyker inte upp helt enkelt, livet och stressen i vardagen kommer emot. Men är det riktigt motiverade odlare så ska väl inte det vara ett problem. Jag gröngödslade ett maffigt land i somras med bovete, med sikte på rejäl odling antingen i år eller så nästa år, du får så hjärtans gärna komma och samodla hit :)
SvaraRaderaOch vilken ledsam utveckling du beskriver om yrkesodlarna och försäljarna, jag visste inte att det var så tråkigt ställt. Jag förstår dem då de säger att det är arbetsamt och mödosamt att odla ekoprodukter, visst är det det. Jag har ju ofantligt mindre volymer odlade än dem, bara för självhushåll och jag svor i höstas på att aldrig odla något igen! Det var för tungt, med småbarn, deltidsjobb som ändå i praktiken blir mer då man väger in arbetsresor och allt ställande inför och så allt det övriga livet som ska levas. Och jag harmades så för alla de plantor som aldrig skördades, som vanvårdades pga tidsbrist. Så jag förstår att strategin ”vi handlar av andra istället, det är ju ändå så dyrt och så omständigt” är populär. Men om jag förstår Marie och Gustav Mandelmann som förestår Mandelmanns trädgårdar på Österlen rätt så är det en process som alla självhushållare går igenom varje höst. Jag har förvisso fått hem fröerna redan men jag är ännu i valet och kvalet om jag ska så. För det är ju så att då en en gång planterat fröet så ingår en ett förbund, man förbinder sig till plantan. Det är ju livet! Det kan jag inte bara överge då jag inte längre hinner sköta om den, skola om, tjyva osv i maj. Man tar inte ett liv. Och jag vet ärligt talat inte om jag ska orka. Men, det är djup februari nu och jag är viss om att då marssolen börjar skina så då vaknar jag till liv igen, klart vi ska odla i sommar också!