Livet på landet förr och nu, opp och ner

Av någon orsak har jag de senaste dagarna gått omkring och tänkt på livet på landet förr och nu. Det intressanta är att jag faktiskt under ett år fått uppleva just det: "Livet på landet förr och nu". I Chile, och framförallt i Uruguay, besökte jag gårdar där hönsen sprang fria, grisarna gömde sig i det höga gräset ute på fältet, tuppen gal. Ja, det var som om man fördes in i Emils Oppochnervisa där grisen gal och getterna dansar, där lammen skäller och oxarna kacklar, och nån värper karameller

Så besöker jag vår egen landsbygd. Flera gånger på några dagar. Först ut till byn där min egen familij har sina rötter. Inte skymten av ett djur, eller jo, två ponnyn på granntomten. När jag tänker på min egen barndom kan jag inte komma ihåg att det fanns fler djur då heller. Några hundar och visst, någon i byn hade ännu några hönor då. Men mest var det nog bara sädesfälten som gällde då också. Igår åkte vi med familjen till Seinäjoki för att kolla in den stora Farmari-mässan. Dottern uttryckte sitt missnöje över att sitta på fel sida i bilen, det var ju brodern som fick se alla djuren. Alla djuren? Vilka djur? En enstaka häst och några få stackare till kossor. Som nu alla råkade stå på fel sida om vägen. Detta under gräsbetandets högsäsong. Var är alla djuren egentligen? Jag vet var de är. Jag vet också varför de är där de är. De är undanstoppade i stora mekaniserade byggnader, där maskinerna sköter grovjobbet för de fåtal bönder som finns kvar i vårt land.

Man undrar, hur gick det så här? Och framförallt, när hände allt det här? När förvisades djuren till bondgårdssidorna i sagoböckerna? Jag har just avslutat ett arbete där jag analyserat diskurser som systematiskt byggts upp efter andra världskriget gällande hur onödiga småbönderna var för ländernas utveckling. Hur allt skulle vara storskaligt och hur småbönderna ansågs vara ett hinder till full utveckling. Att inte tala om de som levde på självförsörjning. Helt onödiga, de skulle utvecklas! Det som stör mig mest i den kontexten är att man i många utvecklingsländer åtminstone haft förstånd att försvara sig själv och protestera. Inte här nej. Inte här. Här har vi haft så fullt upp men att utbilda oss, planera våra turistresor till södern, engagera oss i andra viktiga saker så det där med att ha ett småskaligt jordbruk, lite egna djur för egen självförsörjning, det har bara ansetts vara slöseri med tid och pengar. Det gör ont att se att vi gick på niten. Vi svalde diskursen med hull och hår.

Det som däremot är trevligare att tänka på är att det idag finns en hel drös med människor som helt frivilligt går inför att ha egna höns. Folk som har en egen ko har jag inte stött på ännu, men undrar om inte den dagen kommer snart den också. Grisarna lär väl göra come-back först. Fähusen finns ju kvar. Kan inte vara så svårt att renovera dem... Så tänker jag att om historien är linjär (som den ju inte är, i alla fall inte i min värld) ja då är vi egentligen en bra bit på vägen redan. För visst attan måste det ha funnits motstånd bland småbönderna även här - i tidernas begynnelse. Varför var t.ex. bönderna så starkt emot den Europeiska Gemenskapen? Visst måste det ha funnits bönder som tyckte att det där med att använda gifter på odlingarna helt enkelt inte kan vara hälsosamt. Men de marginaliserades. Precis som bönderna i utvecklingsländerna fortfarande marginaliseras. Utveckling går före, den fixar allt. Men nu har många insett att utvecklingen kanske inte är den magiska lösningen. Man down-shiftar, man flyttar ut. Lite ironiskt är det ju att medan de stora folkmassorna drar ut på gatan för att kräva gratis universitetsutbildning i Chile, så satsar en del av den finländska "proteströrelsen" sina kort på en egen gård, med djur inkluderat. I Chile finns ännu småskaligheten kvar, inte mycket men den finns. Kan det ha att göra med att den chilenska befolkningen aldrig blivit erbjuden de utbildningsmöjligheter som vi har haft. Vi har kunnat välja och vraka och då har vi valt utveckling framom småskalighet och diversitet. De har bara fått valet att försöka hålla sig vid liv. Och vid liv är de ännu, med nöd och näppe, men vid liv är de.

Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp, och en mus i vårt hus, svär och tuggar snus!

Gonatt.