Tyckte speciellt om det hon sa om kloka barn:
"Barn är faktiskt chockerande kloka. Barnet är faktiskt människans far. I mörka ögonblick tröstade mig tanken på att det alltid kommer att finnas barn. I ljusa ögonblick minns jag precis hur det var att vara liten. Och jag använder mig av det minnet varje dag i mitt arbete. Jag har en två-årig släkting som är övertygad om att utan henne stannar hela universum. När jag ser henne minns jag den känslan. Den finns i alla två åringar. Och om den känslan inte fanns skulle universum troligen gå i baklås."
Jag tänker att det finns en gnutta sanning i de där orden...men inte så att vi ska göra barnen vill samhällets prinsar och prinsessor, som tyvärr händer ofta idag. Utan att vi kanske borde söka inspiration i deras lekfullhet och deras klara syn på världen.
Sedan spelar hon en dansk sång som handlar om ett barn som just tappat två mjölktänder, ett kraftverk fullt av gratis energi: "Jag har ett litet ankar, ett litet timglas, en sol som strålar..."
Vacker sång. Den går i ton med mina egna tankar om mödraskap och barnens varande, speciellt just i detta livsskede. För ungefär ett år sedan när jag cyklade in till stan med mina två barn i cykelvagnen bakom mig för att träffa min handledare, sen som vanligt och med barnvakten väntade i lekparken invid skolan, slog mig tanken om barnen som ankare. De saktar ner farten för mig. Välbefogat. Tungt i jämförelse med att cykla utan cykelvagn (som de flesta andra doktorander) men välbefogat och ack så nödvändigt ibland. De lägger också gränserna för vad som är tidsmässigt möjligt. Och när allt känns tungt och mörkt så är det barnens "gratis energi" som fyller mig med skratt och glädje. Som Stina säger efter att sången är slut: "Aldrig mer är jag bunden till min frihet". Mitt i prick, säger jag.
Sen blev jag också berör av hennes prat om dialekten på landet, och svenska språket, och om den regionalt färgade högsvenskan från Österbotten, som blivit hennes vardagsspråk. Speciellt berörde det hon sa om att det fanns bara två personer som talade högsvenska i byn där hon växte upp, de enda "som talade fint": prästen och skolans lärarinna. De andra talade dialekt, med sin lokala förankring och historia inbakade i urgamla ord och uttryck.
Jag tänkte på Mignolos tes om globala designer och lokala historier, och hur det globala kommit att påverka hur man på i det lokala ser på sig själv och sin omgivning. Varför "fint" undrar jag? Eller använde man ordet "fint" men vetskapen om att det ändå var precis lika bra att vara flytande på dialekt? Föga troligt om dialekten klassades som det finas motsats, "alltså fult" som Stina ju faktiskt också säger. Under mina fältstudier insåg jag hur makten gömmer sig i det vardagliga orden; de där vardagliga orden som vi använder utan att ens reflektera över deras egentliga innebörd. Vad som är fint och civiliserat, vad som är fult och primitivt, allt påverkar hur vi som individer ser på världen och oss själva. Och de påverkar också beredskapen att försvara det egna som något värt att försvara. Efter att ha sett kampen om livet i en liten by på andra sidan världen har jag insett hur nära sammankopplad den kampen är med vetskapen om att den egna identiteten har ett värde i sig. En lokalt förankrad stolthet är en stolthet som inte går att köpslå med när kolonialiteten vill tränga sig på. Att se upp till "det fina" kan vara rent ut sagt farligt för det lokala. Det kan göra att man säljer sin själ och sin identitet till förmån för andras intressen (har hänt på många andra ställen i Latinamerikas 500 års historia av kolonialitet). Nej, man ska vara vaksam mer ord som "finspråk"... och jag funderar på hur ett sådant ord påverkat demografin i vår egen landsbygd, hur det påverkat de unga generationernas yrkesval; de som "utvandrat" till städerna, fått sig en högre utbildning och raderat alla diftonger och urgamla ord ur sitt vardagliga språkbruk. Finspråk. Ett farligt ord.
Själv är jag inte alltid så bekväm i mitt eget språk. När jag kom hem till Österbotten och hörde de lokala dialekterna ville jag nästan omfamna de som talade dialekt. Så härligt! Ännu finns de kvar! Ett tecken på att det lokala ännu existerar. Underbart att man genom sitt språk kan visa att man är stolt över det egna och de rötter som är knytna till en specifik plats i denna värld. Någon gång i min barndom, och framförallt under studietiden i Helsingfors, var jag stolt över att mitt språk inte kunde kopplas till en specifik plats (jobbade en tid hårt på att radera de få ord som kunde förknippa mitt språkbruk med den plats jag kom ifrån). Nu kan jag ibland känna en genuin sorg. Jag talar många språk men jag har ingen lokalt förankrad dialekt. Jag hör därför inte hemma någonstans. Jag är "flyttbar" och "utbytbar". Min plats på denna jord är inte given. I samtal med de som har sin dialekt kan jag också känna den där spänningen mellan "det fina" och "det vardagliga". Jag önskar så att den inte fanns där. För jag ser ju upp till dialekten. Men spänningen finns. Inte på grund av mig. Inte på grund av den som talar dialekten. Men på grund av århundraden av historia där det globala mött det lokala, där identiteter och attityder formats av makten som ligger i de vardagliga orden. Var vaksam med orden. De formar oss och vår relation till andra, helt obemärkt, helt försvarlöst.
Sådana tankar flög igenom mitt huvud medan jag experimenterade med gluten- och ostfri pizza igår kväll. Med ett vinglas i hand, som sig bör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar