Mjölken och häxor

Efter att igår ha serverat sonen sur havremjölk (och han lever ännu) ska jag idag ta mig i kragen och åka ut till bonden och tanka lite ursprungskomjölk i de här flaskorna.

 


  En av orsakerna att jag inte kommit mig för att testa det här alternativet ännu är just flaskorna. Jag har kännt att det är för jobbigt att fundera vad man ska transportera den där mjölken i. Ännu i kassakön funderade jag om det här var det smartaste valet, hur sjutton ska man rengöra så här smala flaskhalsar?

Bäst skulle det vara med en gammal hederlig aluminium butelj. Men de är så skråmiga nuförtiden att jag blir helt hyssig att tänka på alla bakterier som kan gömma sig i de skråmorna.

Sen kommer jag på att bakterier ju är bra... egentligen, bara de är goda. Så jag hoppas att de där sura bakterierna i havremjölken gjorde gott åt pojkens mage, och att de som vi får hemtankade idag inte heller ska förverkliga alla de hotbilder som den konventionella tron lyckats infiltrera min lilla hjärna med.

Förresten så här i påsktider så går jag och funderar en hel del på häxan (o)betydelse i vårt samhälle. Jag blev glad att få läsa en utförlig genomgång om häxans medeltida historia på Charlottes blogg. Men blev helt förfärad då jag googlade "synonymer" och "häxa" och fick dessa resultat:  ragata, käring, trollpacka, trollkäring, trollkrona, sierska, spåkvinna, harpa, markatta, spöke, rivjärn, fågelskrämm, gammal toka, gumma, huskors, madam, skrälle, skrålla, städhjälp, harp, satmara, furie, megära, argbigga, satkäring, xantippa, gorgon.

Av alla dessa alternativ tror jag att jag föredrar "madam", eller kanske "gumma". När man stöter på sådana här synonymer inser man hur jädrans infiltrerat vårt språk är med underliggande (negativa och nedvärderande) värderingar och hur det också styr vår syn på vad en häxa kan tänkas vara. Jag tänker nu på ordet machi (mapudungun) som har en helt annat positiv innebörd, i stil men "helare", "kurerare", "traditionell läkekonstförvaltare", "naturens förvaltare".

Jag personligen skulle mycket hellre se den forntida häxan som  någon som hade koll på naturens magi och som kunde fungera som en förmedlare mellan naturens krafter och folkets välmående. Kanske världen skulle ha varit annorlunda då...Men tyvärr kan jag inte påverkar den nedärvada uppfattningen om häxor och deras betydelse. Istället tar jag och önskar er alla en riktigt glad påsk!

Gott folk, det här är inte normalt!

Igår lyssnade jag på Joel Salatins visdomar på Healthy Life Summit Podcasten. Jag bandade in inslaget för jag har för mig att det bara gick att lyssna på det igår. Och eftersom barnen hade världens efter-läggdags-hålligång just precis då jag satt mig framför datorn tänkte jag att det är bäst att banda. På min bandade version kan man höra både ungar som behöver ett glas vatten, behöver på toa, ungar som stänger in sin mor på vessan och ljudet av morsan som spolar i den nattsvarta vessan. Att belysningen är släkt är ju inget man hör iofs, men man kan föreställa sig.

Men det är inte det väsentliga utan det väsentliga är att Joel Salatin är en himla intelligent och insiktsfull man. Ja hans insikter mäter sig väl med de personer jag mött på andra sidan jorden. Det fick också sig en förklaring under podcastens gång, nämligen han är född i Venezuela, hans föräldrar fick för sig att köpa en gård i Venezuela efter kriget, och flyttade sedermera hem till USA i slutet av 60-talet där de startade upp en ekologisk gård. Han har alltså via sin uppväxt blivit medveten om hur viktigt det är att inte förlorar kontakten med den mat vi äter, för det är den maten som håller oss vid liv. Tänk att majoriteten av den urbana befolkningen totalt ignorerar den saken, det är ju helt ofattbart. Vad gör vi om matbutikerna slås ut i över en vecka och om frysen på samma gång slås ut (säg fast i en höststorm eller något dylikt)? Joel Salatin & co lär fortsätta leva sitt liv som förr men vi urbana människor kommer nog att ha svårt att få mat på bordet efter en vecka utan påfyllnad.

Han talade om vikten att lära barnen varifrån maten kommer, om vikten att använde vedspis och lära barnen att gallra träd i skogen och ta fram ved, om vikten att lära oss att restaurera miljön (genom hållbart jordbruk innefattande djur som gör kretsloppet slutet) istället för att förstöra den, om vikten av höns på bakgården som ett slutet kretslopp. Många reagerar negativt på tanken om egna höns pga smittoriskerna, vilket Salatin kontrade med att en vanlig hund skiter ner sin omgivning 7 gånger mer än vad en höna gör. Han sa också att hönorna förr i tiden hade en funktion som det moderna samhällets kylskåp och avstjälpningsplats tagit över: dvs då man inte kunde uppbevara nykläckta ägg länge var det viktigt att ha produktion på hemmagården, och eftersom det inte fanns skräpupphämtningssystem så åt istället hönsen upp avfallet och det löste problemet med både lukt och insekter (jag antar att han menade att det är problem som man kan få av kompostering på egen gård). Han berättade också om hur "den gröna revolutionen" dvs kemikaliernas framfart över jordbruket kom till efter kriget, då det fanns en massa krigsteknologin som inte var användbar i fredstider, så man hittade på att använda den på de gröna grödorna och kalla det för den gröna revolutionen. Smart va?

För att förtydliga vill jag ännu säga att Salatin absolut inte förespråkar en återgång till det förgångna utan att vi ska ta vara på de teknologiska innovationer som finns idag och använda dem för att restaurera världen vi lever i. Med innovationer syftar han ju då inte percis på pesticider eller genetiskt manipulerad mat då alltså, vilket ni kanske förstod.  Hans snack var alltså så insiktsfullt och givande att jag klickade hem hans bok "Folks, this ain't normal" medan jag lyssnade. Återkommer med mera när jag läst boken.

 Tills dess, bekanta er med det här som Sanna Ehdin skriver om ett lagförslag som förbereds i det tysta nere i EU-kretsarna. Det handlar om att förbjuda utrotningshotade frön och frön för amatörbruk och endast hålla kvar frön för yrkesbruk (ägda av företagen som står bakom "den gröna revolutionen"). Det är skrämmande. I många utvecklingsländer pågår en stor strid mot de här samma bolagen, för man har förstått att om de stora bolagen lyckas göra fröen till deras egen egendom så är det kört för alla småskaliga självförsörjande bönder. Men här uppe i Europa tycks vi vara olyckligt omedvetna om den här saken. Det är skrämmande, men än ett tecken på hur ignorant den moderna urbana befolkningen blivit gällande deras livsviktiga källa till överlevnad: maten.

Ångesten

För någon dag sedan kom jag in på diskussionen om varför man vill veta om alla faror som finns gömda i vår vardag, kemikalier i leksaker, i maten, i kläderna. Några av personerna som jag talade med sa att de helst inte vill veta, för de blir så utmattade och känner att de ändå inte kan göra något.

Jag vet exakt hur det känns. Och jag har många gånger frågat mig själv om jag verkligen är lyckligare nu då jag vet en massa mer? Är jag glad att ha sett filmen Underkastelsen (och del 2)? Är jag glad efter att ha sett Food Inc och lärt mig en massa om det moderna samhällets matproduktion? Är jag glad efter att ha läst in mig på det ökande cancer-fallen i byar runt omkring soya-odlingarna i Argentina och Uruguay?

Nej inte egentligen.  Det kan jag definitivt inte säga att jag är.

Så varför låter jag informationen komma till mig? Varför förpestar jag min vardag med denna information?

Helt enkelt för jag inte ser någon annan utväg. Nu tycker jag att jag redan kan tillräckligt mycket och skulle riktigt bra stänga av informationsflödet. Men så kommer informationen om kopplingen mellan vaccin och autism, om undangömda rapporter, om förvrängda forskningsresultat och så sitter jag där igen och suger i mig informationen...

Men jag ser alltså ingen annan utväg om jag vill tro på än bättre framtid. Jag måste kunna ta till mig information, processa den och göra något med den för att jag ska kunna känna att vi nog ändå går mot det bättre.

Tack vare mycket av det jag lärt mig har vi högst antagligen mindre gifter i vårt hem än tidigare. Men det finns ännu mycket kvar att göra. Jag har lärt mig att leva med känslan att jag inte kan kontrollera allt, jag gör det jag kan och det jag klarar av just nu. Och om jag inte klarar av mer än så tillåter jag inte mig själv att känna mig dålig till mods. Om vi får i oss några oekologiska vindruvor (oftast de mes besprutade frukterna) så tar jag ingen stress.

Det går ganska bra nu. Det var svårare förr när jag var mycket mer förvillad eller när jag själv inte kunde påverka t.ex. vilket tvättmedel eller rengöringsmedel som användes hemma hos oss.

Här är en bra presentation för den som känner den där kemikalie-ångesten komma krypande:

Ord till handling


Gör vad du kan med den information du har tillgänglig just nu. Det är mitt motto, och det funkar. Kan känna en viss lycka över min matsoda-deodorant, våra begagnade barnkläder som innehåller mindre gifter än nya kläder, och framförallt vårt försök att äta lokalproducerad och ekologisk mat (som dessutom är sjukt mycket godare än det som bjuds ut i plastförpackningarna i stormarketarna).

På fel sida om sjön

Oj det här är en dokumentär jag verkligen skulle vilja se. Borde man ta båten över till Sverige och ta in på hotell i Umeå för att få se den. Eller finns det andra knep?

Systemfel-som-hotar-varlden

Synopsen:

Hur fungerar egentligen vårt samhällssystem? Bankerna tjänar stora pengar samtidigt som vanliga människor lever på lånade medel. Vi möter tänkare som ger oss sin bild av världsekonomin och människans situation i vårt globala samhälle. Många som kommer till tals är övertygade kapitalister som kritiserar kapitalismen. Hur kan lösningar inför framtiden se ut?

Och första kommentaren:

När vi upprätthålls med fel problem är det svårt att ens lägga märke till att vi lever i ett makt-samhälle där vi är mentalt förslavade, oavsett världsdel. Vi människor måste helt enkelt bli mer medvetna om vårt inre. En människa som har inre frihet (fri från yttre programering) kan inte styras med makttankar...Vi måste helt enkelt vakna från mardrömmen!


 Oj vad jag vill se den dokumentären nu!

Om klumpen och lycka

Jag hamnade in på det här blogginlägget: Det svåra med att ha ett jamstallt forhallande-ett inlagg om en klump i halsen och tänkte svara i kommentarerna men det blev så långt att jag bestämde mig för att ta det här istället.

Enligt statistiken lever vi i vår familj fullständigt ojämställt då det gäller hushållssysslor, men det bryr jag mig inte om längre, så länge det finns balans i livet, och var och en gör det som den är bäst på i hemmet och trivs bäst med så är allt ok. Att fokusera  på statistiken skapar ännu ett till stressmoment hos massor av kvinnor som känner sig  än en gång mindervärdiga för att de inte lyckats uppnå ett jämställt förhållande som normen förväntar sig. Plötsligt är vi inte bara mindervärdiga i arbetslivet, utan också där hemma för att 1+1 inte blir 2 hemma hos oss. Det är inte oss det är fel på, det är normen. Som jag skrev tidigare, om samhället skulle mäta lycka och status i hur välmående barn vi lyckas sätta till världen, skulle vår värld se diametralt annorlunda ut. Kan jag få tillägga att jag gärna skulle se mig själv leva i en sådan värld.

För att jag ska kunna leva ett lyckligt liv intalar jag mig själv att hela jämställdhetsidealet är en bluff och att det finns vackrare vägar mot en lyckligare värld. Jag vill vara lycklig, och då kan jag inte gå omkring och ha mindervärdes komplex för att samhället förväntar sig att jag borde göra både det ena och det andra. Sedan är det ju värt att påminna oss själva om i en hur utsatt situation vi befinner oss i. Förr, på våra föräldrars tid, bodde mormor eller farmor i huset bredvid (oftast pensionerad eller sysselsatt i hemmet), och jag vågar påstå att i en sådan konstellation uppstår inte klumpen i magen. Problemet med insjuknande barn är inte att pappan inte kan bli hemma, utan att man inte har den där reserven av personer som kan hoppa in. Det fokuseras alldeles för mycket på föräldrarna, men det är en omöjlig konstruktion att tro att två föräldrar ska kunna ensamma ro i land med jämställda spikrakt uppåt pekande karriärer utan någon som helst hjälp utifrån (och här talar jag inte om dagis för dit kan vi inte föra dem när de är sjuka och sjuka blir de om de ska in på dagis, ett faktum). Livet kan aldrig bli jämlikt, ibland har man lyckan att ha stödtrupper, ibland inte.

Huvudsaken för mig har varit att analyserar mitt liv utgående från här och nu: vad är möjligt just nu? hur kan vi fixa de värsta småbarnsåren så att vi också hinner njuta av det utan att tjata oss igenom vareviga dag? Hur känner vi oss lyckliga som föräldrar till världens mest underbara barn utan att känna mindervärdes komplex för att vi inte kan ro i land med allt på en gång? Det finns en massa olika svar på de frågorna och t.ex. kan jag känna en otrolig tillfredsställelse när jag står och hänger upp veckobyket nere i tvättstugan. Brukar tänka; haha än en vecka där vi sparat åtminstone TVÅ tvättmaskiner värda av arbetstid. För jag har insett att barnen kan riktigt bra gå i samma kläder flera gånger i veckan till dagis, och jag kan själv återanvända många av mina blusar utan att dra dem igenom tvättmaskinen emellan. Ni fattar inte hur mycket mindre tvätt vi har idag! ... Och mindre gnat om vems tur det är att tvätta den femtielfte omgången av tvätt.

Men visst har jag också kännt av klumpen, mindre nu då vi flyttat och gjort vissa förändringar i vårt vardagspussel. Men visst spökar den där klumpen i halsen fortfarande. Alla måsten och borden, alla viljor som ska förverkligas, alla konferenser som lockar... men faktiskt, jag är stolt över mig själv att jag insåg att konferensen i Los Angeles inte blir av för min del. Det skulle ha varit en fin upplevelse, konferenspappret är färdigt. Jag var taggad att träffa alla toppforskare inom mitt eget ämne. Jag ville så gärna. Men nej, det var inte värt att stressa sig över halva jordklotet för att sedan stressa sig hem igen till den stundande flytten. Och vet ni vad som hände? Klumpen försvann den dag jag fattade beslutet att jag inte åker. Vilken underbar känsla.

Jag vill ännu påminna mig själv och alla hårt kämpande kvinnor om det här inlägget som jag skrev för någon månad sedan: Feminism och lycka. Där länkade jag till en filmsnutt där en kvinnan sade så här:

I want to urge women to understand that of course they can't have it all. Because no human being can have it all. Women of my generation, and generations younger have their expectations raised so high, that they are only setting themselves up for failure."




Så otroligt befriande att få höra det där. Women, you can't have it all!

Ha det gott!

När rosa blir svart och när svart blir brilljant!

För en gångs skull en Disney "produktion" som jag hittar nyttiga lärdomar mellan raderna...

För att koncentrera mig på det goda och inte det onda (filmen lämnar en viss besk smak...) så vill jag ta fram hur fint det är att det idag finns människor som vågar vara kritiskt kreativa. Jag är glad att se unga talanger som kan sätta ord på vad som är fel på det här sättet.

Det får min obönhörligen att tänka på en dokumentär-film som en väninna rekommenderade härom dagen (efter att vi träffats och talat livets mening över en middag i Helsingfors i början av veckan....hmmm...). Filmen var kanske lite "spacey" eller "new age" men där fanns definitivt godbitar värda att fundera på. Den heter Indigo Children och handlar om barn med speciella gåvor, som har förmågan att se sådant som andra inte kan se, eller som är extremt begåvade inom ett visst område. Dokumentärens huvudbudskap är att det är viktigt att låta barnen utveckla sina egna begåvningar och att man absolut inte ska ta kol på deras brilljans med droger (till ADHD barn) eller skräpmat (socker, snabba kolhydrater).

Den här Disney-killen är definitivt brilljant. Om han är indigo vågar jag inte uttala mig om. Men om du klarar av en dos med new age utan att bli helt hispig tycker jag att du ska ta en titt på filmen. 

Svartvita världar

Det får räcka nu med filosoferande kring feminismen ett tag. Jag är glad att höra att Bolivia ska göra det olagligt att slå kvinnor (Heja heja), jag är förskräckt att det finns andra länder där det är socialt acceptabelt att vålta sin fru. Om det är det vi menar med feminism så är jag helt med på noterna att kalla mig feminist. Kvinnan måste kunna känna grundtrygghet, endast då kan de goda cirklarna sprida sig. Väntar med spänning på historiker-väninnans ankomst på påsk för att kunna fördjupa mig i "offentlig" och "privat" historia över ett glas vin. Ids inte läsa in mig på ämnet då jag har så många andra teoretiska böcker på gång. Men som sagt, färdigt snackat om det här nu.

Istället har jag gett mig in på debatten om den nya påven med en mexikansk vän på Facebook. Det är farligt att diskutera religion och politik med halvbekanta. Nu råkar det sig att den nya påven handlar just precis om det, religiösa övertygelser och politisk historia. Jag är fascinerad (fascinerad är kanske fel ord, snarare förbryllad) över hur en latinamerikansk familj från El Salvador är överlycklig över den nya latinamerikanska påven i Vasabladet idag medan vänner med kontakter till militärdiktaturens offer i Argentina rapportera hur chockade de är att just den personen blev vald till påve. Sedan diskussionen om han är eller inte är en riktig jesuit, om jesuiternas fina jobb i Latinamerika, och om deras "fula jobb" (det som handlade om att utrota ursprungsbefolkningarna). Allt är på något sätt så svartvitt. Man blir bara så matt.

Istället för att fundera mera på det vänder jag mig till min egen forskningslitteratur. Vet inte om det blir så mycket bättre det heller. Idag läser jag en bok som heter "En värld mellan två världar - relationerna mellan mapuche folket och den chilenska staten ur ett utvecklingsperspektiv och sociokulturella förändringar".

Tur att det är fredag.