8.5.14

Vem är fattig?

I mitt tidigare inlägg om rötter, nystart och ignorans skrev jag om de fattiga på landsbygden i fattiga länder. Jag ryser då jag läser det nu. När jag reste omkring på landsbygden i Chile och Uruguay lovade jag mig själv att aldrig mer referera till dem som "fattiga". För även om nästan alla, inklusive de själva, skulle kategorisera dem som fattiga så anser jag att det är fel. Det är en stigmatisering som får dem att känna sig mindre värda och som om de skulle vara i behov av mera inkomster och utveckling. Det öppnar upp porten för miljöförstörelse då storbolag kan komma in och erbjuda dem ersättning/jobb i utbyte mot naturresurser/utsläpp i deras landområden.

Det som slog mig så starkt då jag rörde mig i en av Chiles enligt statistiken fattigaste kommun (och jo för all del, de skulle ha mått gott av lite mer monetära resurser i den lilla byn) var att vem är egentligen fattig? Vem definierar vad fattigdom betyder? Jag kan tycka att vi här i Norr är fattiga. I vårt utbildnings och högteknologiska samhälle har vi tappat kontrollen över vår egen överlevnad. Vi är beroende av att någon importerar mat från stora plantage på andra sidan jorden. I alla skeden av vårt liv är vi slavar under oljeproduktionen. Tar oljetillförelsen slut kan inte så stora mängder soja produceras mer så att det räcker att mata all animalia i vårt högteknologiska lantbruk, det räcker inte till mat till mjölkkossan och det innebär också att bonden inte klarar av att mjölka sina 100+ kossor då maskineriet inte längre fungerar. På bara några dagar står våra stormarknader tomma på mat, ja de kan ju inte ens hålla öppet då eltillförseln blir besvärlig.

 Småbönder eller fiskare däremot, de klarar ju sig. Som de sa i fiskebyn: så länge det finns fisk i havet har de mat på bordet. De lever ännnu på det naturen har att erbjuda. I fall en storkatastrof, typ den globala ekonomin kraschar pga n olika orsaker, skulle inträffa så kan den här gruppen människor ännu fortsätta leva ett ganska så normalt liv... De kan inte i mina ögon kategoriseras som fattiga. Däremot de byar där soja- och eukalyptusplantage har slukat småböndernas bördiga jord,  (var till sådana byar också) ja där råder fattigdom på alla plan. I de byarna är folk arbetslösa och smått desperata att hitta inkomster och jobb. Men det är ju inte alltid de här byarna man vill åt då man talar om att hjälpa fattiga länder genom storinvesteringar från norr. Oftast handlar storinvesteringarna om att få vantarna på naturresurser som i dagsläge håller småbönder kvar på fälten och med mat på bordet.

Det är ett mångfasetterat problem. Men man ska vara ytterst försiktig att använda ordet "fattig" gällande lokalsamhällen i andra länder. För det kan hända att man genom sina ordval i misstag hjälper till att påskynda naturförstörelsen i vackra självständiga byar.

Så det så. Var försiktig med ordet fattigdom - och det gäller mig med!

7.5.14

Kom himmlens alla fåglar, kom hjälp mig nu!

Klockan är tio.
Jag har bestämt mig för att bli färdig med mina texter idag.
Först två kapitel ur bullerbyn som utlovat igår.
Sedan ett kapitel ur bröderna lejonhjärta för att även jag vill veta hur det går.
Alltmedan jag ammar för fulla muggar.
Sen barnen i säng.
Jag laddar upp med te och tilltugg.
Jag öppnar word.
Börjar tänka och formulera.
Den yngsta piper.
Hubben tar hand om det.
De yngsta piper mer.
Bröst vill hon ha, sånt med mjölk i.
Klockan är tio.
Det blir nog ingen bal idag heller...
Säger som Askungen: Kom himmlens alla fåglar, kom hjälp mig nu!

Jag hade en gång en dröm...

För snart två år sedan besökte jag min gamla hemstad. Vacker försommar var det. Jag var begeistrad över hur fint det såg ut över allt. Hur lugn staden verkade. Hur välkommen jag kände mig här. Det var som om staden öppnade upp sig och visade sin absolut vackra sida. För första gången på nästan 15 år tänkte jag tanken: tänk om. Tänk om man skulle bo här. Hur skulle det vara?

På vägen till tågstation korsade jag stadens mittpunkt, den som borde pulsera av liv. Det som borde vara stadens själ. Men den stod där tom och sorgsen. Jag talar förstås om torget. Min dröm var att se det torget fullt av liv igen, att se grönsakshandlare fylla torget och stadens invånare att njuta av stunden ovanpå torget istället för att mest bara röra sig under torget i parketingsgrottan.

Den första tanken, den om att bo här, den blev sann. Bara drygt ett halvår senare flyttade vi hit, inte på grund av mig, men min man. Jag var minst sagt chockad att vara tillbaka. Jo det är sant, man ska vara försiktig med sina tankar, de kan leda in en på outgrundliga vägar.

Den andra tanken, den om torget. Den hoppas jag på ännu. Kanske en vacker dag inser ortsborna att nöje och livet inte ligger i stormarknadernas långa gångar. Kanske en vacker dag finns det möjlighet och intresse att återuppta småskaligt jordbruk som kan tjäna ortsborna och fylla stadens själ med liv igen.

Men jag personligen har i alla fall fattat ett beslut: jag vill genom mina egna val välja annorlunda, och kanske genom mina val inspirera andra till att tänka till. Hur vill jag leva? Hur vill jag ha det? Stressigt liv i stormarknaden, eller avkopplande shopping som även ger socialt utbyte?

Igår tog jag en tur in till stan för att uträtta några ärenden. Tog varvet via torgets enda grönsakshandlare också. Där stod vi en stund och snackade väder och vind, morötter och tomater men också babyvagnar och prinsessan Madeleines val av vagn (samma märke som vår tydligen...hehe!).

Tidigare på dagen hade jag pratat med vår köttleverantör per telefon, och snackat grönsaksodling med en inbiten grönsaksodlare ute i Österhankmo. De här små konversationerna fyller mig med positiva vibrationer. Det finns de som vill och som ännu kan det här med odling och traditioner. Allt är inte bara storplantage och kemikalier, eller brutala system där maximering av vinster och optimering av lagerhållning är det viktigaste utan hänsyn till varken hälsa eller miljö.

Vid middagsbordet sa jag åt mannen att jag fått min sociala kvot fylld med bara ett varv till torget. Förr sprang jag på familjercaféer och babyjumppa - nu går tiden åt till att fixa mat men det är mat med socialt utbyte - och det gör mig ack så lycklig.

Tankens kraft, vet ni, den är mäktig. Ta vara på den,

(En del av mitt matprat igår handlade om ingredienser till en pop-up restaurang som vi i Slow Food Ostrobothnia ordnar på den nationella restaurangdagen den 17.5. Det kommer att bli en enanstående restaurang - med lokala matexperter som fixar läckerheter på 90% lokala, ekologiska, klimatsmarta råvaror. Kom och smaka och njut av social samvaro om du råkar vara i stan då! Vi finns på Sundsgatan 27, Brändö - i Sjöfartsmuséets lokalisteter, havsnära och vackert.)

4.5.14

Om rötter, nystart, och ignorans

Igår hade jag filmdejt med min man. Första gången på evigheter som vi kopplade upp datorn till Youtube för att tillsammans titta på en film. Vi tittade på Mel Gibsons Apocalypto-film, den om maya-stammarnas interna fejder just innan spanjorernas ankomst. En scen helt i början av filmen fick mig att haja till. Det är när huvudpersonens stam träffar på en annan stam när de är ute på jakt. Huvudpersonens pappa, stamhövdingen, inleder kommunikationen med den andra stammen med att säga (orkar inte översätta den textade engelska versionen till svenska just nu):


"I am Flint Sky and I have hunted this forest since I came of age. My father hunted this forest with me and before me. Jaguar Paw, my son. He hunts this forest with me. He will hunt it with his son after I am gone."

Sedan följer ett utbyte av fisk mot kött; en symbol för att den inkränktande stammen inte kommit för att strida, utan som deras stamhövding säger, för att be om att fredligt få gå igenom djungeln. Hans förklaring till varför de vandrar är:

"Our lands were ravaged. We seek a new beginning."

Annars var jag inte så övertygad över Mel Gibsons tolkning av händelserna innan de spanska konkistadorerna erövrade Amerika men just den här scenen påverkade mig starkt. Dels för att den belyser det som jag tidigare skrivit om, vikten av att känna en samhörighet med det territorium där man lever (läs: systrarna Quintreman). Stamhövdingen singnalerade att han och hans familj hörde hemma just i den här skogen och inkräktare var inte välkomna under vilka som helst omständigheter.  Dels blev jag berörd av svaret han fick: den andra stammens land hade ödelagts (av vem kommer inte fram men jag tolkade det som av Européerna), de sökte en ny start någon annanstans - trots att de antagligen också haft en precis lika stark anknytning till sina egna landområden tidigare.

Jag kommer att tänka på Sofis blogginlägg om Skilda världar som även den berörde mig djupt.

"Nästan ingen vill veta om våra fantastiska ungdomar. Var de kommer ifrån och varför de lämnat sina hem. ...Man ser dem som myror. En enda identisk massa där det inte spelar så stor roll om en av tusen stupar på vägen. 
...
Tänk dig att ett barn i din närhet tvingas ut att jobba på fälten med machete i hand bara fem år fyllda. Tänk dig samma barn se flera av sina äldre syskon mördas och veta att det är att döda eller bli dödad som gäller så fort du blir tillräckligt gammal att hålla ett skjutvapen. Och säg sen att de inte har rätt att söka ett bättre liv i ett främmande land. De VET att chansen att de kommer fram är liten. På vägen mot den hägrande frihet de väntar sig i USA finns våldtäktsmän, rånare och misshandlare. Somnar man på taket under tågresan genom Mexiko kan man falla av. Faller du så dör du. La Bestia har tagit många liv. Om du inte orkar simma över floden så dör du. Går du vilse i öknen så dör du.  Har du för lite vatten eller prärievargarna hinner ifatt dig så dör du. Har du satsat på felcoyote som ska ta dig över gränsen så dör du. Allt detta vet de. Men de vet också att risken är stor att dö om de stannar kvar. "

Och jag tänker: på dessa drygt 500 år har det bara blivit värre. Hur många stammar har inte fått sätta livet till och söka nystart annanstans, sedan européernas ankomst i den nya världen? Jag tänker själv på kampen som byborna nere i Södra Chile fortsättningsvis utkämpar. Deras kamp fyller 18 år nu i juni. 18 år av kamp om att få behålla sina livsvillkor på det territorium där de fötts, där deras förfäder bott och där de hoppas se sina barn kunna fortsätta leva, genom att livnära sig på fiske och allt det andra som ett rent hav har att erbjuda. I 18 år har de levt med en överhängande risk att förlora sina livsvillkor. Vad händer med dem och deras barn om de misslyckas i sitt försvar mot installeringen av ett avfallsrör fyllt med gifter från en fabrik 30 km längre bort? 18 år är förvisso en kort tid med tanke på att det egentligen är något som pågått i över 500 år: den europeiska modernismens framfart på bekostnad av andra levnadsvillkor. Men deras kamp har i jämförelse med andra tillsvidare varit framgångsrik. De kan ännu livnära sig på sitt fiske i sin egen lilla by. Sofis ungdomar har inte haft samma tur. Deras förfäder har någon gång i tiden fått göra som den inkränktande stammen i Apocalypto-filmen gjorde: bryta upp för att söka en nystart, inne i städerna. I generation efter generation har dessa landlösa familjer fallit offer för modernitetens baksida, som slavar, billig arbetskraft, narco-langare, etc.

Under de seminarier jag deltagit i sedan jag kom hem från mina fältstudier har jag ofta slagits av hur många tycks ta för givet att urbaniseringen i fattiga länder sker för att "de fattiga på landsbygden VILL flytta in till städerna för att söka ett bättre liv". Nej, knappast. Ingen vill flytta från sitt (trygga) hem, men något gör att att de måste. Detta "något" är väldigt ofta ett resultat av det moderna samhällets törst efter nya saker eller nya upplevelser (i form a turism). Sorry folks, vi ÄR alla deltaktiga.  Den där Ipadden, nya bilen, fina nya sommarjackan, barnens vackra bomulls t-skjortor, bananerna, kaffet, ja även den sköna charterresan till söderhavsö, de bär ALLA på den förtäckta sanningen: för att vi ska kunna njuta av stundens tillfredsställelse har skett på bekostnad av andras livsvillkor. Det går inte att miljöcertifiera sig ur den ekvationen. Det bara inte går. Inte går det heller att skapa samförstånd i en situation där den ena är vinnare och den andra är förlorare. Det bara inte går.

Kanske det är därför vi ofta väljer att blunda. Jag valde (delvis) att blunda för att kunna leva mitt liv här i den här verkligheten. En del av Sofis andra vänner väljer att blunda. Det är en försvarsmekanism. Vi vill inte veta, vi vill leva i våra bubblor så att vi kan fortsätta njuta av stundens tillfredsställelse, på nytt och på nytt och på nytt. Men det går snart inte mera. Städerna i Syd är överbefolkade av personer som inte har någonstans att ta vägen. Europa försöker förgäves mota flykting-Olle i grind medan man på samma gång drar mattan under hans levnadsvillkor i hans hemmamiljö, med gruvdrift, med olaglig export av giftigt e-avfall, med kemikalier från den färgade bomullen eller annan "lyxvara" för oss här i Norr. Sociala problem uppstår. Krig mellan olika grupper som vänder sig inåt i sin desperation. Barn riskerar sina liv för att få bli papperslösa immigranter i Norr. Och vi blundar.

Finns det något sätt för oss att vrida klockan tillbaka. Eller är det redan för sent? Vad hade hänt om de där båtarna från Europa aldrig hade anlänt? Hur skulle vår historia se ut om ingen någonsin hade hört talas om "El Dorado"? Kunde saker och ting ha utvecklats annorlunda då? Jag bara undrar....

Men ett sätt att åtminstone skapa förståelse och respekt är genom att lyssna vad den andra har att berätta. De ger sig inte av för att de vill - utan för att deras byar blivit ödelagda, och i den ödeläggelsen är både du och jag delvis delaktiga inte bara genom vår egen konsumtion men också genom vår självvalda ignorans.

Upplyftande, eller hur? Tänk att då jag äntligen hittar tiden att blogga lite så väljer jag att skriva ett megalångt inlägg om just detta. Knasiga jag.

Nu tillbaka till min egen lilla amningsbubbla - mera oxytocin år folket!

2.5.14

One night in Bangkok

... and the world's your oyster!

Så känns det när jag för en gångs skull lyckats hålla ögonen uppe förbi kvällsamningen och barnens läggdags. Nu ni, nu skulle det sitta bra med ett riktigt djupt blogginlägg. Jag har mycket tankar som skulle behöva få komma ut och lufta på sig. Men se nej, det är skattedeklarationstider och även i år strular det till sig med min deklaration av stipendier. Tre år på stipendier och ännu vet jag inte hur man ska fylla i de där sjuttons summorna på nätet.


Säger som schack-spelaren:

It's a drag, it's a bore, it's really such a pity
To be looking at the board, not looking at the city....

Eller som Arnie:

I'll be back!

22.4.14

Snopet

Det är vad det är. Snopet är det när man sitter och saknar vänner på annan ort. Speciellt när man blir taggad i Facebook av världens bästa vänner som bor i olika delar av världen men som just nu befinner sig på samma ställe. Och man bara känner att ååååh så roligt det skulle vara att vara där. Senast vi alla sågs var på mitt bröllop. Det är 8 år sedan dess nu. Tar en klunk kaffe och tänker på good ol'times.

Några minuter senare kommer nästa bild: två andra världsbästisar, den här gången finländare som flyger och far och vars vägar just nu korsar varann och jag bara känner att det var ju snopet att vi inte alla tre kunde korsa våra vägar på samma gång. Kan just tänka mig vilka underbara djupa diskussioner de här två vännerna haft, nästan så att 'the good vibes' flödar ända hit! Tar en klunk kaffe och känner hur deras fina energier flödar även hit, som tur finns det inga restriktioner för energiflöden då det gäller tid och rum.

Snopet, då man smuttar på sitt kaffe och kommer ihåg den gamla hemmamammagrannen som man brukade smutta kaffe tillsammans med. Suck, så man kan sakna även henne och de fina vardagsdiskussionerna vi hade medan våra barn gjorde sitt bästa i att demolera ett vacker 50-talshus i lekrummet bredvid.

Så är det då man är en fd patiperra (chilenskt uttryck för en person som flyger och far), snopet att ha alla vänner utspridda runtom i världen medan man själv bestämt sig att rota sig på ett ställe där flygturerna dras in på löpande band.

Snopet då kaffet tar slut och man inser att det inte finns några ursäkter mer. Barnet sover, köket är fixat, rullgardinen är nerdragen så att jag inte ska se den vackra trädgården eller solen: det är dags att få iväg den där evighetsartikeln och hoppas att de goda energierna flödar även där så att man inte behöver känna sig snopen mer utan kan gå ut i solen och gräva ner händerna i jorden.

7.4.14

Vid min svans!

...Nu är det vår!!!

Igår krattade jag rent framgården och blev överlycklig att se att det var i grevens tid. Knopparna från en massa (oidentifierbara för mig) blommor är på väg upp. Även liljekonvaljer ... hoppas de klarar av nattkylan som vi säkert dras med länge ännu...

Men det fick mig att skynda på med odlandet här inomhus. Nu har jag två olika tomatsorter i jorden, små majsplantor, bladkål, samt purjo, fenkål, och selleri som ännu inte velat visa sina trynen ovanför jorden.

Idag planterade jag lite solrosor som jag tänkte kunde pryda vår ingång istället för rosenbusken som vi tog ner i mars. Blev också så inspirerad att jag planterade lite kryddor, fast jag oftast brukar använda färdiga kryddkrukor från butiken för min örtagård. Om några veckor blir det squash i kruka och spenat, sallad, morötter, rödbeta, ärter och och bondbönor direkt ut i jorden.

Man blir bara på så gott humör av våren. Oändliga möjligheter! Tänk om det blir en dundersommar som år 2010? Med fukt och hetta? Då kan ju körsbärstomaterna bli riktigt fina i år! Eller allt det andra som kan hända i jorden...

Nu ska jag (eller snarare "Vi" - svårt att komma ihåg att mitt bihang nuförtiden är en helt egen individ, med rätt att bli inkluderad i mina texter) iväg och titta på utrymmen för Slow Foods restaurangdag i maj. Mer om det senare! Dottern vaknade passligt till vår avfärd - det blir bärsjal idag.

Ha det gott!