4.5.14

Om rötter, nystart, och ignorans

Igår hade jag filmdejt med min man. Första gången på evigheter som vi kopplade upp datorn till Youtube för att tillsammans titta på en film. Vi tittade på Mel Gibsons Apocalypto-film, den om maya-stammarnas interna fejder just innan spanjorernas ankomst. En scen helt i början av filmen fick mig att haja till. Det är när huvudpersonens stam träffar på en annan stam när de är ute på jakt. Huvudpersonens pappa, stamhövdingen, inleder kommunikationen med den andra stammen med att säga (orkar inte översätta den textade engelska versionen till svenska just nu):


"I am Flint Sky and I have hunted this forest since I came of age. My father hunted this forest with me and before me. Jaguar Paw, my son. He hunts this forest with me. He will hunt it with his son after I am gone."

Sedan följer ett utbyte av fisk mot kött; en symbol för att den inkränktande stammen inte kommit för att strida, utan som deras stamhövding säger, för att be om att fredligt få gå igenom djungeln. Hans förklaring till varför de vandrar är:

"Our lands were ravaged. We seek a new beginning."

Annars var jag inte så övertygad över Mel Gibsons tolkning av händelserna innan de spanska konkistadorerna erövrade Amerika men just den här scenen påverkade mig starkt. Dels för att den belyser det som jag tidigare skrivit om, vikten av att känna en samhörighet med det territorium där man lever (läs: systrarna Quintreman). Stamhövdingen singnalerade att han och hans familj hörde hemma just i den här skogen och inkräktare var inte välkomna under vilka som helst omständigheter.  Dels blev jag berörd av svaret han fick: den andra stammens land hade ödelagts (av vem kommer inte fram men jag tolkade det som av Européerna), de sökte en ny start någon annanstans - trots att de antagligen också haft en precis lika stark anknytning till sina egna landområden tidigare.

Jag kommer att tänka på Sofis blogginlägg om Skilda världar som även den berörde mig djupt.

"Nästan ingen vill veta om våra fantastiska ungdomar. Var de kommer ifrån och varför de lämnat sina hem. ...Man ser dem som myror. En enda identisk massa där det inte spelar så stor roll om en av tusen stupar på vägen. 
...
Tänk dig att ett barn i din närhet tvingas ut att jobba på fälten med machete i hand bara fem år fyllda. Tänk dig samma barn se flera av sina äldre syskon mördas och veta att det är att döda eller bli dödad som gäller så fort du blir tillräckligt gammal att hålla ett skjutvapen. Och säg sen att de inte har rätt att söka ett bättre liv i ett främmande land. De VET att chansen att de kommer fram är liten. På vägen mot den hägrande frihet de väntar sig i USA finns våldtäktsmän, rånare och misshandlare. Somnar man på taket under tågresan genom Mexiko kan man falla av. Faller du så dör du. La Bestia har tagit många liv. Om du inte orkar simma över floden så dör du. Går du vilse i öknen så dör du.  Har du för lite vatten eller prärievargarna hinner ifatt dig så dör du. Har du satsat på felcoyote som ska ta dig över gränsen så dör du. Allt detta vet de. Men de vet också att risken är stor att dö om de stannar kvar. "

Och jag tänker: på dessa drygt 500 år har det bara blivit värre. Hur många stammar har inte fått sätta livet till och söka nystart annanstans, sedan européernas ankomst i den nya världen? Jag tänker själv på kampen som byborna nere i Södra Chile fortsättningsvis utkämpar. Deras kamp fyller 18 år nu i juni. 18 år av kamp om att få behålla sina livsvillkor på det territorium där de fötts, där deras förfäder bott och där de hoppas se sina barn kunna fortsätta leva, genom att livnära sig på fiske och allt det andra som ett rent hav har att erbjuda. I 18 år har de levt med en överhängande risk att förlora sina livsvillkor. Vad händer med dem och deras barn om de misslyckas i sitt försvar mot installeringen av ett avfallsrör fyllt med gifter från en fabrik 30 km längre bort? 18 år är förvisso en kort tid med tanke på att det egentligen är något som pågått i över 500 år: den europeiska modernismens framfart på bekostnad av andra levnadsvillkor. Men deras kamp har i jämförelse med andra tillsvidare varit framgångsrik. De kan ännu livnära sig på sitt fiske i sin egen lilla by. Sofis ungdomar har inte haft samma tur. Deras förfäder har någon gång i tiden fått göra som den inkränktande stammen i Apocalypto-filmen gjorde: bryta upp för att söka en nystart, inne i städerna. I generation efter generation har dessa landlösa familjer fallit offer för modernitetens baksida, som slavar, billig arbetskraft, narco-langare, etc.

Under de seminarier jag deltagit i sedan jag kom hem från mina fältstudier har jag ofta slagits av hur många tycks ta för givet att urbaniseringen i fattiga länder sker för att "de fattiga på landsbygden VILL flytta in till städerna för att söka ett bättre liv". Nej, knappast. Ingen vill flytta från sitt (trygga) hem, men något gör att att de måste. Detta "något" är väldigt ofta ett resultat av det moderna samhällets törst efter nya saker eller nya upplevelser (i form a turism). Sorry folks, vi ÄR alla deltaktiga.  Den där Ipadden, nya bilen, fina nya sommarjackan, barnens vackra bomulls t-skjortor, bananerna, kaffet, ja även den sköna charterresan till söderhavsö, de bär ALLA på den förtäckta sanningen: för att vi ska kunna njuta av stundens tillfredsställelse har skett på bekostnad av andras livsvillkor. Det går inte att miljöcertifiera sig ur den ekvationen. Det bara inte går. Inte går det heller att skapa samförstånd i en situation där den ena är vinnare och den andra är förlorare. Det bara inte går.

Kanske det är därför vi ofta väljer att blunda. Jag valde (delvis) att blunda för att kunna leva mitt liv här i den här verkligheten. En del av Sofis andra vänner väljer att blunda. Det är en försvarsmekanism. Vi vill inte veta, vi vill leva i våra bubblor så att vi kan fortsätta njuta av stundens tillfredsställelse, på nytt och på nytt och på nytt. Men det går snart inte mera. Städerna i Syd är överbefolkade av personer som inte har någonstans att ta vägen. Europa försöker förgäves mota flykting-Olle i grind medan man på samma gång drar mattan under hans levnadsvillkor i hans hemmamiljö, med gruvdrift, med olaglig export av giftigt e-avfall, med kemikalier från den färgade bomullen eller annan "lyxvara" för oss här i Norr. Sociala problem uppstår. Krig mellan olika grupper som vänder sig inåt i sin desperation. Barn riskerar sina liv för att få bli papperslösa immigranter i Norr. Och vi blundar.

Finns det något sätt för oss att vrida klockan tillbaka. Eller är det redan för sent? Vad hade hänt om de där båtarna från Europa aldrig hade anlänt? Hur skulle vår historia se ut om ingen någonsin hade hört talas om "El Dorado"? Kunde saker och ting ha utvecklats annorlunda då? Jag bara undrar....

Men ett sätt att åtminstone skapa förståelse och respekt är genom att lyssna vad den andra har att berätta. De ger sig inte av för att de vill - utan för att deras byar blivit ödelagda, och i den ödeläggelsen är både du och jag delvis delaktiga inte bara genom vår egen konsumtion men också genom vår självvalda ignorans.

Upplyftande, eller hur? Tänk att då jag äntligen hittar tiden att blogga lite så väljer jag att skriva ett megalångt inlägg om just detta. Knasiga jag.

Nu tillbaka till min egen lilla amningsbubbla - mera oxytocin år folket!

1 kommentar:

  1. Du skriver så tänkvärt att jag blir mållös och måste dra mig tillbaka i en liten tankebubbla för att utvärdera mitt liv. Ville bara säga TACK först.

    //annastde

    SvaraRadera