Bakarglädje

Två kvällar i rad har familjen fått  njuta av nybakat bröd. Det har inte varit jag som stått för den insatsen utan dottern. Två dagar i rad har hon kommit hem från förskolan, tagit fram både mjöl och skålar och ställt sig demonstrativt på köksgolvet och sagt: mamma jag vill baka någonting. Och eftersom mamma haft fullt upp med sina egna matprojekt (fick igår en leverans på 1 kg lever, 2 kg kofett, 1 st hjärta, 5 kg ben) har dottern fått sköta sina projekt helt själv. Resultatet? Igår slukade hela familjen hennes hirs-bovete flatbröd. Idag var vi smått förargade att hon inte gjort fler havrebullar än 6 stycken.

Det är de här små detaljerna man får glädja sig över när man 10 minuter tidigare fått höra skriken om att "aaaaaaaallla andra får både det ena och det andra" och man känner sig djupt skyldig för att man valt en annan väg att vandra. För vad kan vara bättre än bakarglädje? Speciellt om det involverar naturliga råvaror som inte ger oss knip i magen eller andra åkommor?

På tal om naturliga råvaror, jag sitter här och planerar veckoslutets favorit i repris: Arbis-kursen som jag ska hålla om hur man bakar utan socker, gluten och mjölk. Uppdaterar lite recepten, några nykomlingar finns med, gör inköpslistan för imorgon och funderar lite på upplägget. Ska bli roligt att träffa de nya kursdeltagarna! Få se hur våra bakverk lyckas den här gången!

Månsken

Sedan våra blivande grannar högg ner skogen intill vår gård har vi kunnat njuta av fullmånen fullt ut varje månad. Jag tycker mig kunna påstå att det varit molnfritt sedan dess. Just nu är månskenet extra vacker då det skapar vackra långa mörkblåa skuggor på den vita snön.

Så här såg det ut igår. Bilmaterial: The Hub.

Igår gav jag mig dessutom ut på en månskenspromenad, igenom skogen, ner för berget (hoppsan, höll på att tappa balansen på den branta klippan på väg mot vägen - ett problem då man inte känner av att man har en större mage än vanligt och som spelar spratt med den egna tyngdpunkten) och ner mot Infjärden. Förde egentligen mjölkkannan till veckans leverantör men det var bara ett bra svepsjäl för att äntligen ta mig ut och andas frisk luft. Bonuset var ju då den där fullmånen. Vilken upplevelse, -15 grader, ögonfransar som klibbar ihop sig, håret som frostas till is av min egen andning, de knastrande stegen i denna ljuva snö, och sen den där månen. Jag kände mig mer uppkopplad än slösurfande på Facebook om kvällarna. Kändes som om kroppen tankade energi där ute i kylan. På vägen hem började min forskning te sig förståelig igen efter en tids förvirrning. Pusselbitar som faller på plats.

Imorse följde den mörkgula månen med mig genom stan. Först i kolsvart mörker, ovanför de bekanta hyreshusen i barndomsförorten, jag fick lust att sjunga Cats Midnight sången (gjorde det också till övriga familjens förtret...). Hyreshusen teddes sig för första gången i mitt liv som några magiskt vackra konstruktioner där i månskenets glans. Sen låg den där ovanför trähusen i Vikinga, och sen bakom skolan. Konstigt tänkte jag, var inte månen just på andra sidan? - Har jag så där dålig koll på vädersträcken i den här stan? Tills jag insåg att den måne jag stirrade på faktiskt bara var en spegelbild i ett höghusfönster. Sedan över till industriområdena, där gömde den sig, såg den inte men gryningsljusets nyanserade skimmer lät mig ändå förstå att den fanns någonstans däruppe och spridde annat än bara Edison-uppfunna elektriska ljussingnaler. Och till sist, det mest imponerande av allt, att komma inkörande mot stan förbi travbanan och se det enorma klotet breda ut sig ovanför stan. Vilken syn! Vilken inre makt!

Och med de glimtarna av den vackra månen lät jag mig inspireras denna morgon inför en förhoppningsvis väldigt produktiv dag!

Fader vår

En nygammal kompis som jag kommit i kontakt med igen via vår gemytliga lilla mjölkring (och matintresse) rekommenderade den här boken förra veckan: Döden gav mig livet av Anita Moorjani. Jag fick låna boken nu på veckoslutet, sträckläste den på en kväll (och det här var FÖRE min Facebook-strejk!).

Här beskriver hon en del av det som hon skriver om i sin bok:

Boken handlar om Anitas nära döden upplevelse (NDU) efter att ha insjuknat i cancer. Hon berättar om sina insikter från andra sidan och hur hon kom tillbaka till den fysiska världen för att leva utan rädsla och istället utöva kärlek till sig själv. Hon har en hinduistisk tro som bas men hon förklarar sina upplevelser som universella, som något som går att tolka genom vilken världsreligion som helst (hon har också gått i katolsk skola så hon kan kristendomens grundteser också).

Jag vet inte vad jag tyckte att var det mest fantastiska med boken. Vet vet inte varför jag sträckläste den. Men den talade samma språk som Humberto Maturana (som också haft en NDU för övrigt när han nästan dog av tuberkulos som liten), om kärleken som utgångspunkt, kärlek till sig själv, utan pretentioner om att förändra världen, om att leva i nuet, om att utplåna sina innersta rädslor, om att inte äta hälsosamt och ekologiskt pga rädsla utan äta det som man känner att är rätt för ens eget välbefinnande, just då i stunden, om att vara öppen för allt och inte fastna i dogmer, eller följa en viss ideologi: om att lyssna på sin egen röst, för det är den rösten som är det sanna jag, länken till medvetenhet, kopplat till allt och alla, vi är alla sammanlänkade, vi hör alla ihop, genom vår egen gudomlighet.

Jag är inte speciellt religiös, i något skede av livet skulle jag ha proklamerat mig själv till ateist, kunde lika bra ha skrivit ut mig ur kyrkan men gjorde det aldrig, antagligen på grund av slöhet, men också respekt till alla de vackra människor som kan leva lyckliga just tack vare sin tro på Gud. Just innan jul deltog jag i "de vackraste julsångerna" i en liten kyrka här i stan. Medan jag lyssnade på prästens röst tänkte jag att något känns fel då Gud målas upp som en allsmäktig varelse som alla måste följa, inte konstigt att ingen orkar med sånt i dagens individinriktade samhälle... det är liksom inte tidens melodi, att blindögt följa någon eller något... Det känns malplacerat, jag kan inte ta det till mig. Däremot om jag tänker att Gud inte alls är något i det yttre bundet till en viss religion (dogm) utan ett sinnestillstånd inne i mig själv, ja då känns det på något sett mer trovärdigt. Och det var de här tankarna som kom tillbaka till mig imorse när jag reflekterade över Anita Moonrajis berättelse och satte den i förhållande till bönen fader vår. Så här tänkte jag:

Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. 
Sanna jag som finns i mitt fullbordade medvetande i mitt själsliga tillstånd bortom döden, se till att jag sköter om mig själv med kärlek.

Tillkomme ditt rike. Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. 
Våga lita på min egen intuition i mitt fysiska liv för den representerar mitt sanna jag.

Vårt dagliga bröd giv oss i dag. 
Låt mig leva i nuet: fullt med skratt och livsnjutning, varje dag.

Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Var inte för hård mot mig själv eller mot andra som inte vågar släppa rädslan. 

Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. 
Prestera inte för presenterandets skull eller pga yttre förväntningar utan våga tro på mig själv och min inre röst.

Ty riket är ditt, makten och härligheten, i evighet. Amen. 
För livet är en gåva, när jag inser min egen storhet och mitt innersta sanna jag, då kommer jag att växa mig stark och följa min egen intuition, utan rädsla. 

Amen!

Så när jag hade tänkt de tankarna till slut skrattade jag för mig själv och konstaterade att "ser man på, jag har gått och blivit spirituell!" Vem kunde ha trott det om den här lilla jäntan... Men det var väl det enda som saknades i mitt lilla pussel av sökande efter beroende-subsitut till sockret, konsumtionen, upplevelserna, karriärsklättrandet...

Och fast jag använde mig av en kristlig bön så kan jag ändå inte identifiera mig med den tro som lärs ut i den kyrka dit jag officiellt hör. Och om jag förstod Anita rätt, så kunde inte hon heller identifiera sig med någon specifik religion efter sin NDU:


”Det är olyckligt att vi fortsätter söka efter svar utanför oss själva – i religion, medicin, vetenskapliga studier, böcker och andra människor. Vi tror att sanningen finns någonstans därute, ständigt undflyende. Men så länge vi gör det blir vi bara mer och mer vilsna och tycks förflytta oss längre bort från den vi verkligen är. Hela universum finns inom oss. Mina svar finns i mig och dina finns i ditt inre. Allting som ser ut att hända i det yttre äger rum för att väcka något inom oss, för att få oss att expandera och leda oss tillbaka till den vi verkligen är.”

Stoppa tidstjuvarna!

Nu har jag bestämt mig.  Eller det gjorde jag redan för länge sedan, men kanske genom att skriva ut det här så blir det också sant: jag kommer att sluta surfa på internet via min telefon. Och det andra beslutet är att jag ska hitta nya rutiner i mitt arbete så att jag slutar slösurfa på datorn. Jag har lärt mig otroligt mycket genom kombinationen Facebook + slösurfning. Skulle knappast vara så välinkommen i kostdebatten utan de eviga statusuppdateringarna på en massa amerikanska hälsobloggares Facebook-sidor. Känner också att många vänner som jag inte just nu kan se är närmare då jag vet att de bara är ett Facebook-click away.


Facebook och internet är i min värld otroligt viktiga vertyg för alternativ information och därför också för att skapa global medvetenhet om sådant som är viktigt. Men det får inte bli ett beroende, och det får inte bli socialt betungande, för då är kostnaderna större än nyttan.

I somras skämtade jag lättsamt om att jag ersatt ett sockerberoende med internet-beroende. Det finns nog en sanning i det. Och den här artikeln bekräftade lite mina egna tankar om den saken (skulle inte ha nått mig utan Facebook): Are you addicted to digital dopamine.

Om man ser på sådana här filmsnuttar på Youtube så inser man också hur farligt detta eviga internet-socializing verkligen kan vara:

Leva helt utan går kanske inte, för insyltad, för informationsberoende etc etc. Men man kan ju försöka dra ner - kanske rent av ta en paus för att se hur det går. Efter att ha slutat dricka kaffe, slutat impulsshoppa, slutat gå på caféer, dragit ner på chokladätandet, så känns det inte helt ok att nu också dra ett sträck över en av de få aktiviteter som tillför mig momentär livsnjutning. Nyckeln är nog: sansad surfning. Hur gör man det då?!? Jag börjar med att ta bort Facebook-appen på min telefon och be min man byta lösenord in till den gemenskapen. Nu för att kunna hänga på Facebook måste jag be min man "om lov". Det betyder att det inte går att klicka in från telefonen och alldra minst på arbetstid!

Det får bli så här framtills jag går på mammaledigt, efter det evaluarerar jag situationen igen. Men tills dess har jag alldeles för mycket och för intressant vetenskaplig litteratur som ska bearbetas. Behöver inte mer stimulans än så just nu. Bloggen kvarstår, ibland behöver jag skriva av mig om tunga eller lättsamma ämnen. Kan inte ta livet av den inspirationskällan riktigt ännu...

Så ni som vill nå mig, skicka textmeddelanden eller skriv ett mail. Jag svarar också på telefonsamtal - men helst utanför arbetstid!


Ha det gott!

Ta't lugnt i vardagen

Jag avslutade jullovet med att skriva en bekännelse om mina försök att gräva mig upp ur prestationsutbrändhetsgropen. Så börjar vardagen igen: Först ut: Tre sidor svidande kritik på min "svarta moln"-artikel* från en framstående journal utan löfte om publicering, men inte rakt avslag heller. Så det självförvållande extra programmet inom Slow Food; organisation av föreläsning med vetenskapsjournalisten Ann Fernholm i februari och media som fått upp ögonen för vår nya lokala förening. Och så det där med att laga soppa på en spik - för jag har varit så trött och handlingslös på kvällarna att jag inte orkat tänka steget före (som jag sa i radion då redaktören frågade hur man går tillväga om man vill skippa halv- och helfabrikaten där hemma, ähum). Men visst har vi haft mat på bordet: lammkotletter på 30 minuter igår och ärtsoppa med gluten- och mjölkfria plättar idag, på mindre än 20 minuter, from scratch, det ni - en prestationskick utan like med galet trötta och skrikiga barn bredvid... Men för butiken har jag inte haft ork, inte heller för att föra mjölkkanna till veckans mjölkleverantör. Och snart är klockan läggdags så några långa hadiranger blir det inte ikväll.

Men ändå, från ett återhämtningsperspektiv, vad betyder allt detta? Först och främst: fast jag är trött så känner jag inte stress, och det i sig är en stor seger. Saker går framåt och det känns bra. Ingen har ställt höga krav på mig och jag själv försöker tona ner min inre röst som skriker "prestera, prestera, prestera". Dessutom märker jag att då jag inte är så snabb i vändningarna så finns det faktiskt en massa andra personer runtomkring som gör ett utomordentligt jobb att föra saker framåt. Jag är genuint glad över hur engagerade överiga Slow Foodare har varit i förberedelserna för Fernholms föredrag. Eller att mjölkleverantören erbjöd sig komma in via och hämta kannan innan hon åkte ut till bonden ikväll! Att mannen tog sig tiden att åka till butiken igår kväll och handla det alldra nödvändigaste. Men det där mörka molnet, det ligger där det ligger, energidränerande som det är... men det konstiga är att fast kritiken var svidande och förändringarna som krävs för publicering är omfattande så tog jag det inte till mig på sådant sätt. Istället kände jag en oerhörd lättnad att någon annan äntligen tagit till sig mitt svarta moln och gett klara besked om vad som bör göras. Om jag nu bara tar det lugnt så ska jag nog lyckas förvandla det till det motsatta: dvs en text som jag känner att tillför mig något istället för att den bara suger musten ur mig.

Så nu ger jag mig själv den tid jag behöver, i form av kvalitetssömn. Men före det: lite lugnande avslappningsövningar i äkta hypnobirthing-anda! :

*Jag kallar den svarta molnet för den texten har sedan jag började doktorera bara pöst och pöst och dränerat mig på en massa energi. Ur den texten har jag redan lyft ut två skilda artiklar och nu ser det ut som om det ska bli en fjärde ännu av en del av materialet. Och mycket omskrivningar. Mycket. Kul - tycker knasiga jag, nästan.

Viktig läsning om sköldkörteln

Sköldkörtelproblem tycks vara utbredda i "min kohort" (och säkert hos många andra åldersgrupper) men oftast ett odiagnostiserat fenomen pga väldigt bristfälliga lab-prover.

Här några ofantlig bra texter/videon för den som känner att något är "fel" men inte fått det bevisat. Även för den som fått det bevisat och fått sin sköldkörtelsmedicin i form av syntetiska hormoner kan ha nytta av tipsen i bloggtexterna här under:

Att balansera sköldkörteln - del 1

Läkning av sköldkörteln naturligt - del 2


Sedan en mycket intressant youtube-föreläsning om hur viktigt det är att balansera kortisol/sköldkörtelhormon och hålla rätt ph-balans i kroppen:

Och det här webinaret hörde jag redan förra hösten och jag tycker att den sammanfattar mycket bra det man borde göra för att må bra (ha en hälsosam sköldkörtel):

Christa Orecchio: Using Real Food to Heel Thyroid (youtube video men blogspot ville inte hitta filmen)

Om utbrändhet, trötthet och återhämtning

Jag är väldigt nöjd över att det inte blev någon snö till jul. Fantastiskt nöjd faktiskt. För första gången på evigheter har jag inte orkat göra någonting och har inte haft ett dyft dåligt samvete för det. Skulle det ha funnits snö på marken skulle jag ha tillbringat dagarna i pulkbacken, skidspåret och på skridskobanan med barnen, varje morgon med känslan av att vara på väg någonstans, ladda termosflaskorna, skala apelsinerna etc. Men icke, ett enda avslappnande lååångt mörker, ackompanjerat med en envis jetlag som gjort att hela familjen sovit långt in på förmiddagen, mig inklusive! Att det dessutom var ett år med maximalt antal lediga dagar mellan jul och trettondag spelade mig också rakt i händerna. De få vardagar som fanns mellan helg och helg fyllde barnen och jag ut med olika väldigt icke-påfrestande aktiviteter. Ok, den där ena biblioteksdagen var ganska tung, speciellt då den yngre vägrade gå (i väntan på ståbräda!!) och jag fick bära honom genom stan med en sparkande soon-to-be lilling innanför vinterrocken. Men annars har husets alla soffor och den egna sängen känns riktigt hemtrevliga och mysiga den här julen - noll stress att ta sig en tupplur varje dag.

Under jullovet har jag kommit över två mycket tankeväckande texter, om utbrändhet och trötthet. I texten om utrbrändhet kunde jag känna igen flera symptom som följt med mig en längre tid. Jag skrev redan tidigare ett inlägg om hur jag optade ur en ohållbar jobbsituation efter att (eller egentligen just före) vårt andra barn föddes. Men min stress slutade tyvärr inte där. Och i ärlighetens namn måste jag medge att den inte började där heller. När jag tittar tillbaka på livet som jag levt hittills så har det varit fyllt med prestationskickar och måluppsättningar/förverkliganden. Det gick riktigt bra så länge jag själv var min egen mästares slav. Herreminjee så mycket jag kunde åstadkomma, så mycket jag hunnit uppleva - bara bestämt mig för något och sedan sett till att göra det. I somras kommenterade en kompis vilken talang jag har att bestämma mig för något och förverkliga det. Men med tiden har jag lärt mig att den talangen kan vara mycket farlig och det gäller att prioritera rätt i möjligheternas djungel. Det var egentligen när pressen började komma utifrån, varesig det var från chefer med årliga prestationskrav eller mina egna barns grundläggande behov, som hela jag började vackla. Jag gjorde ju allt, med råga, utan att blinka och utan att slappna av mellan varven. Efter ungefär tre år som mamma, och åtta månader som tvåbarnsmamma låg jag på ruinens brant. Jag kan t.o.m. sätta datum på dagen, ett telefonsamtal som på några minuter ändrade hela min världssyn. Det är en annan lång historia. Men som vanligt kom jag igen även efter den svackan, det tog en höst att sova av mig allt det obehagliga, ta tag i livet och göra vissa val inför framtiden - som jag trodde skulle ge mig mer frihet att sätta mina egna gränser och "trappa ner" under småbarnsåren. Ha. Ha. Ha. (Sarkasm). Jag trappa ner? Who was I kidding? Den här gången slog väggen snabbt emot, men jag bet ihop och körde på full fart framåt. Nattsömnen blev mitt offer. Det kanske mest obehagliga i den här historien är att det som oftast känts mest jobbigt var att klara av "fritiden", dvs hem och hus, den där kända kvalitetstiden med familjen. Så när jag äntligen i somras såg plusset på gravidtestet förstod jag själv att saker och ting måste förändras. Att i det skedet höra folk kalla mig för "supermom" som nog skulle klara av både det ena och det andra kändes helt knasigt. Jovisst vill jag, och jovisst har jag försökt mitt bästa - men det är nog bäst att glömma alla superlativ nu och försöka hitta en ny väg att vandra, för den nuvarande leder inte till det där godare livet som den här bloggen ju skulle handla om; inte fast hur mycket jag försöker filosofera kring den saken. Det är bara att håna mig själv... Sedan dess har jag försökt bryta mig fri från den inre rösten som inte alls gynnar min egen hälsa eller lycka och istället hitta den där andra rösten, den som står för kärlek och harmoni - till mig själv och hela min omgivning. Lätt är det inte, men bollen är i rullning så att säga.

Det som slår mig är att det här med ständig stress, utmattning, trötthet är så utbredd överallt. När jag talar med kompisar med småbarn känns det som om de flesta balanserar mellan att forstätta kämpa få ihop ett ohållbart pussel och total utbrändhet. Det värsta är att de flesta verkar känna att det är hemmafronten som är den jobbigaste biten. I programmet från TV4 i höstas om utmattning (se det i den här länken, en bra blogg om stresshantering annars) tar fram hur viktigt det är med återhämtning för att undvika utbrändhet. Och det är väl det som är pudelns kärna: hur återhämtar man sig från en stressig vardag om livet där hemma är minst lika stressigt, eller kanske lite värre. I min vänskapskrets finns det kompisar som bor annanstans pga renoveringar i hemmet (been there done that och fy jädran att det var en pärs!), det finns kompisar med barn med specialbehov som inte blir tillgodosedda eller lösta i skolan, det finns kompisar med krävande barn och inget möjlighet till avlastning (jo tack, så även hos oss ibland, vilka barn är inte krävande?), det finns kompisar med barn med strikta specialdieter (been there, doing that), det finns kompisar som redan bränt ut sig och nu lever med sviterna i form av sköldkörtelsproblem. Men ingen av dessa har svaret på hur man kan återhämta sig från hemmets stress - hur kan man vila från stressen som uppstår i hemmet? Hur gör man det? Hur vilar man med småbarn? Hur gör man när största stressen finns på det ställe där man borde känna sig mest avkopplad? Och varför i all fridens namn har det blivit så bakvänt?!? Hur kan vi känna oss mindre stressade på jobbet än där hemma?!? Det är ju helt befängt! Det är som om vi skulle vilja kompensera stressen vi känner ute i arbetslivet med att stressa ännu mer på fritiden: barnens fritidsintressen, det sociala livet, det egna träningspasset, det rena huset, den hemlagade maten... Okej på den där sista punkten kompromissar jag inte - för i min värld är ekologisk hemlagad och allergifri mat grunden till ett välbalanserat liv (har sett hur genvägar gör livet surt med skrikiga barn...). Skip the crap helt enkelt, men gör det på rätt sätt, utan stress.

Det är alltså det jag har sysslat med det här jullovet - återhämtning på hemmafronten. Maten har varit riktig basmat: hönssoppa en dag, köttsoppa en annan, fisksoppa en tredje. Ris med rökt fisk, potatis med stekt ägg. Bjudningsmaten har varit sådant som jag bemästrar utan stress (okej igår testade jag er urlätt chokokaka som är världens bästa bjudkaka, och lätt att laga också, recept på kommande) och en hel del nötter och torkad frukt. Förutom att jag bunkrat upp med en massa fina samtal med god vänner som jag inte hunnit eller orkat träffa under det senaste året så har jag alltså också tagit mig tid att sova - morgon, middag, kväll. Jag har tagit mig tiden att slappna av och låta, som mina hypnobirthing cd:n säger, "the minds eye" visualisera mig i en skön fåtölj omringad av regnbågens alla färger. Det konstiga är att ju mer jag vilar destu mer känner jag behovet av mer vila, eller behovet av att vilja ha mer avslappning mer koppling till kärlek och harmoni - och mindre önskan om en massa program som bara stressar. Oj så skönt det har varit med jullov i detta mörker!

Och med detta önskar jag er alla en fridfull start på det nya året och en riktigt god natts sömn!