...att träffa en gammal barndomskompis i barndomsparken och se våra barn leka tillsammans. De nu i samma ålder som vi var då. Att prata om alla de människor som fanns med i våra små liv då och som fortfarande visar sig här och där i våra lite större liv. Att minnas porrtidningsgömman som vi hittade i lekparksskogen bakom en stor sten. Eller alla de där gummistövlarna som vi lyckades fylla med gyttja när vi lade upp protestskyltar mot att det skulle byggas hus på det som varit vår lekskog hela vårt liv. Att minnas hyssen, påringningarna hos grannar och sedan att springa bort, eller dubbelvoltarna som de busigaste pojkarna klarade av att utföra då de hoppade ner från garagetaket. Eller de finska flickorna som gav oss på käften för vårt hurri-status. Tänk att tallen vars rötter en gång var våra smurfars palats, den står ännu ståtligt kvar, trots att så mycket av vår gamla skog aldrig respekterades av stans byggherrar utan skövlades slätt för att bereda väg för flera hus runt vår egen park.
Det är rötter det.
Och ja, det var ungefär där just i de där minnena, från tiden innan vi klistrade upp planscher på våra idoler Modern Talking och Wham, som jag minns mig själv och vem jag var innan den stora världen (och satellitkanalerna som Sky och MTV) tog över och började styra mitt liv och mina drömmar. Idag var jag tillbaka på Ruta Ett. Och egentligen har jag nog aldrig lämnat den rutan heller men mina drömmar har varit ute och svävat i några decennier innan de hittade tillbaka till mig själv igen.
Rötter är. Ofrånkomliga. Skönt att ha slutit fred med dem.
Vilket fint inlägg! ♡
SvaraRadera