Städer och barn

I helgen var vi nere i Helsingfors och packade ihop vårt liv där. Det var meningen att barnen skulle stanna i Vasa men pga barnvaktsproblem fick de komma med. Och det var väl lika så bra, så fick även de ta farväl av sitt första barndomshem, sina grannkompisar och sin kära kära lekpark "lilla parken" bakom vårt "gula hus" som G brukar nostalgiskt tala om.


Amanda skriver ett inlägg som påminner mig om varför jag hade en sådan otrolig längtan bort från stan för ungefär ett år sedan. Den där eviga stressen. Jag brukade få mig dagliga dos motion då jag spurtade mellan bussar, spårvagnar och tåg för att sedan ännu springa till dagis med andan i halsen och sen skuffa hem en barnvagn med två små vrålhungriga barn. I fredags när barnen och jag steg av fjärrtåget på Böle-station mitt i rusningen och kämpade oss genom folkmassorna upp för rulltrapporna och ner för rulltrapporna till den andra perrongen kände jag den där stressen komma krypande igen. Alla de bistra minerna, människor som inte har tid att se sig omkring och erbjuda en hjälpande hand åt en ensam mor med två väskor och två små barn. Stressen som inte var hälsosam för varken mig eller min familj, det var den stressen som drev mig till den då helt absurda tanken om ett liv någon annanstans.

Hittills har jag känt en alldeles otrolig lättnad att allt verkar ha blivit så mycket lättare nu då vi bor i en mindre stad. Det är inte bara hissen som gjort livet lättare. Jag frågar mig själv hur orkade jag bära upp två ungar till fjärde våningen i flera år? Jag orkar knappt en våning med bara ett som enträget sträcker upp armarna och ber om "famppunen" trots att han för länge sedan passerat åldern där hans mor fungerar hiss. Nej, den största förändringen har skett på morgonen. Vi hinner gott och väl äta frukost hemma och ändå vara på dagis före klockan åtta. Jag behöver inte känna den där stressen komma krypande då barnen inte lyder och klär på sig i tid. Det hjälper att vi för det mest är båda två hemma och hjälper till med familjerumban på morgonen. I Helsingfors brukade vi alternera, den ena åkte iväg före klockan 7 på morgonen för att slippa rusningstrafiken och för att hinna och hämta barnen tidigare från dagis (runt kl 16). Den andra kom oftast hem långt efter fem. Den strategin behöver vi inte mera för allt ligger (tillsvidare) på 5-10 minuters avstånd. Vardagsstressen är försvunnen! Och det märks. Det märks på oss vuxna och hur vi bemöter barnen och det märks på barnen och hur de bemöter oss. För det mesta är barnen på ganska så gott humör och allt verkar bara så mycket enklare. Jag brukar nypa mig själv i skinnet, kan det verkligen vara så här lätt? Och nu bor vi ännu inne i centrum, så vardagen ser annars ganska lika ut som den gjorde i Helsingfors. Jag menar, vi kan inte ännu släppa ut barnen ensamma på gården, utan ska de ut så är det lekparksvallning som gäller även här. Jag kan tänka mig att om en månad ser vardagen igen lite annorlunda ut (egen gård, lekkompisar på gatan bredvid).


Angående att känna butikstanterna som Amanda funderar på: jo, våra barn har hittills lärt känna tanten i Liisa Koski butiken och grönsaksförsäljaren på torget. Men vi kunde likaväl att fortsatt shoppa som anonyma kunder på Prisma, precis som de flesta barnfamiljer lär göra i den här stan. Men visst, jag blir varm inombords när tanten på Liisa Koski hälsar till barnen när jag är inne och köper veckoslutschokladen, eller när barnen själva vill komma med och handla grönsaker till torget.  Förresten så tror jag att vi hade en större mysfaktor i vår egen K-butik i vår lilla by inne i Helsingfors. Man träffade ALLTID på någon bekant inne i butiken. Det har vi inte gjort här (ännu). Vi hade ett starkare socialt nätverk än vad vi har här (ännu). Vi kände alla våra grannar. Barnen hade nästan alltid någon kompis att leka med i lekparkerna. Vi kunde stöta på vår rådgivningstant på gatan, eller någon från dagiset på bussen. Vi hade våra familjebekanta på gångavstånd. Här i den här stan färdas de flesta tyvärr med bil, så man stöter inte lika lätt på bekanta ute på gatan.

Men för att ännu återgå till skillnaden mellan storstad och liten stad från barnens synvinkel, så tror jag att barn vänjer sig vid det mesta. Det är nu jag som saknar delar av mitt gamla liv mer än barnen. Det är också jag som går omkring och funderar om vi nu förstört våra barns framtid då de inte lika lätt kommer i kontakt med finska, eller då de nu inte kan välja mellan 25 olika fritidsintressen på toppnivå, eller då vi nu inte längre har vår arsenal av internationella vänner i närheten, eller då vi inte längre kan gå på en massa kulturevenemang. Barn funderar inte på sånt. Barn anpassar sig och lär sig överleva i den omgivning som erbjuds. Men däremot tror jag att barn kan må bättre av mindre stress i vardagen, och för vår del har det varit den största vinsten för oss alla: vardagsstressen har försvunnit.

Ännu några ord om hur det var i Santiago. Jag vet inte om jag ens borde berätta om den upplevelsen, för jag kunde inte för mitt liv tycka att Santiago gav barnen vad de behövde. Långa avstånd, proppfulla metron, smog, gårdar med höga murar och många barn som vant sig vid ett liv framför tv:n. Det var vardag i Santiago. Nej, det goda barnen fick uppleva i Santiago hade inget att göra med staden i sig, utan med människorna. Att få känna att de får vara barn, ovillkorslöst, utan förväntningar, det var det finaste de kunde få uppleva i Santiago. För det är något jag tycker kan saknas här uppe i kalla Norden. Men staden i sig, den gav bara mig och barnen en himla massa stress, och utan det underbara dagiset i grannhuset och svärmors hjälp vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till. Kan inte tänka mig bo i den staden en längre tid med barn, men har stor respekt för de småbarnsföräldrar som klarar av den stressen. Men igen, det var inte barnen som led, utan jag, som skulle hinna få något uträttat mellan alla de långa avstånden och innan läggdags!