Min forskarkollega har igen skrivit ett intressant inlägg om tankar kring att opta ut och opta in, läs här:
A meaningful existence.
När jag valde att opta ut ur den första karriären som jag hade valt efter mina studier så föll det på just exakt det. Det jag gjorde kändes inte tillräckligt meningsfullt för mig mera. Det hade gjort det en tid, när jag ännu kunde resa vida omkring och när jag ännu kände den internationella pulsådern pumpa i min kropp. Att få jobba med människor från hela världen dagligen var ett fantastiskt jobb. Just då. Men inte sen.
Sen började jag fråga mig själv en massa andra saker. Vart leder allt detta för mig? Vad är det som jag gör för mig själv och världens välbefinnande genom mitt jobb? Vad är det jag egentligen vill göra för att ha ett meningsfullt liv? Jag kom fram till att jag abslut inte ville vara del av något större som i grund och botten kanske leder till försämrade livsmöjligheter på vår planet. Just då var jag inte helt på det klara med på vilket sätt det jobb jag gjorde ledde till det, men hade en känsla av att allt inte kanske stod rätt till, trots goda intentioner. Jag kom fram till att det som är viktigt för mig är att jobba mot "restoration of life" och jag tänkte att om hela världens befolkning jobbade mot det målet så kunde vi se stora förändringar i hur vår värld återhämtar sig från den miljökatastrof den lever i idag.
Det har varit en lång väg att vandra, jag har sett och fått höra mycket under de här åren, som var "out of my reach" i mitt tidigare liv. Tankar som inte gick att tänka medan jag levde i den andra verkligheten. Förbjudna tankar. Inte så att någon annan uttryckligen förbjöd mig, men jag själv förbjöd mig att tänka för långt för att inte hamna i en existentiell kris på en plats där jag inte kunde göra något åt saken. Fortfarande är det lite jobbigt men ändå befriande att ha lösgjort sig från en paradigm och vågat ta steget in i en annan som känns mer meningsfull
för mig. Fortfarande är jag säkert förblindad av mycket, fortfarande vandrar jag i det okända, men åtminstone känner jag att jag för tillfället har en meningsfull uppgift i det jag håller på med. Så pass meningsfull att jag jobbat mig igenom min tredje mammaledighet utan att ångra ett dyft.
Och vad är det jag håller på med? Jo jag funderar på hur olika sorters legitimiteter uppstår, hur det kanske inte bara handlar om att föra fram olika rationella argument som ska kunna leda till ett konsensus, utan hur legitimitet kanske istället för att vara baserat på rationalitet (vad som är rationellt är oftasst definierat enbart utifrån enbart ett kunskapssystem, det eurocentriska) handlar om möjligheterna som den enskilda individen och lokala samhället, inkluderande miljön där individerna lever, har att återskapa liv. Vad som är rationellt för den enskilda individen i den miljö där den lever kanske har att göra om personens möjligheter att skapa ett liv för sig själv, att upprätthålla liv, om det sen är genom ett arbete som ger betalt så att man får bröd på bordet eller genom vad som finns till förfogande i lokalsamhället för att skapa sina egna livsförutsättningar. Allt detta påverkar den egna uppfattningen om vad som är rätt och riktigt, dvs den egna rationalitsuppfattningen. Tänk att min utgångspunkt till att opta ut i tiderna nu sammanfaller med de toerier jag läst in mig på gällande vad som kan anses vara legitimt (Enrique Dussel, Ethics of Liberation). Så spännande att jag nästan spricker!
Och när det är spännande så är det meningsfullt. För mig. Bliss!
