Sådär, har nu sovit bort lite jetlag, städat bort höstens golvssmuts och sedermera landat i köket, precis som sig bör innan jul. Skönt att få händerna i smeten igen efter lång tids uppehåll. Kan inte förneka att det det också var skönt att låta min haltalotta svärmor ta hand om hela köksruljansen medan vi var där. Den kvinnan kan laga god mat på kort tid, trots brutet ben i gips. Har mycket att lära mig av henne, men tillsvidare tackar jag bara och tar emot. Det har hon också en gång i tiderna gjort. När min man var liten skötte hans farmorsmor om matlagandet hemma hos dem (jovisst, goda gener på den sidan om släkten, eller kanske det är maten...). Vi lade in en förfrågan om hennes tillgänglighet i mars-månad här hemma hos oss, men vi kom fram till att det blir problem med visum och sånt (egyptiska farmodern, ni vet) då svärfar inte kan komma och hämta henne innan juli. Så vi får klara oss utan den hjälpen i vår.
Men som sagt, nu då jag landat i köket och återupptagit min hobby, dvs att hitta på nya kakrecept, så vill jag gärna dela med mig mina senaste påhitt: en chilenskinspirerad julkaka, något mellan en mjukpepparkaka och frukt- eller dadelkaka och julischoklad (inte helt sockerfri då den är gjord på 70% köpischoklad)
Kolla in pinnsoffans julöverdrag: en filt från Cusco, Peru och en bordsduk från Uyuni i Bolivia, båda införskaffade hösten 2001 men på två olika äventyr, those where the days!
Vispa äggen pösigt. Koka dadlarna (180g) och vattnet tills dadlarna löser upp sig, mixa till slät smet. Tillsätt kokosoljan till dadelmixen och blanda ihop med äggen. Blanda ihop alla torra ingredienser, inklusive kryddorna och tillsätt dem sedan till äggsmeten. Blanda till sist i de torkade frukterna och nötterna. Grädda i form smord med kokosolja i 180-200 grader i ca 60 minuter (tills hela kakan är stel). Låt svalna innan du stjälper upp.
Den här kakan, precis som den chilenska varianten har en tendens att falla sönder. Det är inte fel på receptet eller hur du tillagat den - det "hör helt enkelt till"!
Om ni undrar var de där bruna blommorna bredvid kakan är så kan jag berätta att det var också ett nytt julchokladexperiment. Här receptet:
Julischoklad
200 g >70% choklad
0,5 dl kokosolja
2 tsk kardemumma
2 tsk kanel
1 dl quinoapuffar
10 handkrossade pecannötter
4 aprikoser
Smältchokladen och kokosoljan (vi har en chokladfondue, annars i en skål i en kastrull med hett vatten). Blanda i övriga ingredienser. Låt kallna lite innan du häller upp i iskubsform av silikon. Ställ i frysen/kylen. När de stelnat kan du fortfarande uppbevara i kylskåpet, annars har de en tendens att smälta.
Imorgon gör vi socker, gluten, och mjölkfria pepparkakor. Stay tuned!
Jag skrev för några veckor sedan om hur jag kommit in på det här med hypnobirthing och hur jag nu bestämt mig för att börja förbereda mig för en sådan födsel med vårt tredje barn.
Under resan till Chile läste jag igenom boken från pärm till pärm och har nu ett hum om vad det hela handlar om. Kortfattat går det ut på att förbereda hjärnan och kroppen på en totalt avslappnande födsel, framförallt utan att låta rädslan ta över. Det första man ska göra är att ändra på sin egen vokabulär då man pratar om födseln, aldrig förknippa födsel med att det gör ont. Födsel (birthing) är bättre ord än det medicinska ordet förlossning, eftersom det ger tillbaka kontrollen till den födande kvinnan från det medicinska ingreppet som förknippas med förlossning. Kvinnan (eller egentligen hennes kropp) som tillsammans med barnet ska utföra födseln ska känna att hennes kropp klarar av det här på egen hand, hennes kropp har kontrollen, inte barnmorskan, inte läkaren, och framförallt inte epiduralen! Sedan handlar det kanske inte så oväntat om att hitta den rätta andningstekniken som gör det möjligt för kroppen att slappna av och utlösa endorfiner istället för spänningar som leder till smärta. Här presenterar boken tre olika tekniker: en för att slappna av (andas in medan du räknar till fyra och andas ut medan du räknar till åtta), en för att "gå in i sig själv" eller hålla sig avslappnad under en längre tid (räkna snabbt till 20, eller så långt du klarar av, både under inandning och utandning), och en tredje andningsövning för själva utdrivningen vilken man enligt boken inte kan träna på men ändå ska veta hur den fungerar för att kunna utföra den när det är dags (mer om den senare). Efter att man lyckats slappna av, eller under tiden man gör andningsövningarna finns det flera olika tankemönster som boken presenterar som man kan använda sig av för att få kroppen och tankarna att ge sig hän och slappna av. Jag bemästrar ännu inte de här mönstrena men kommer att jobba på dem och skriva om dem senare.
Allt detta gör att man går in i sig själv med fokus på sin egen kropp, det födande barnet och livmodern som sköter det största fysiska jobbet. Genom att vara helt totalt avslappnad kommer kroppen själv att kunna sköta födandet. Som en parentes kan nämnas att det finns kvinnor som fött barn i koma, vilket bevisar att kroppen kan sköta det själv när den tillåts göra det.
So far so good.
Jag hade bestämt mig att efter vår resa till Chile så skulle jag börja ta itu med avslappningsövningarna. Och när passar det inte bättre om inte en kväll när kroppen är så hypad av tidskillnader och huvudet så fullt av tankar om den vidriga politik som härskar över hela världen (såg ett program om hur strålningscentralens forskningsbudget beskärs då det gäller forskning om trådlösa mobiler och ett program om Japans tillväxtekonomiska åtgärder just innan läggdags, smart...). Istället för att ligga och vrida mig i sängen i flera timmar bestämde jag mig igår för att installera mig i brasrummet tillsammans med avslappnings-cd:n som kom med boken och några riktigt mjuka kuddar. Jag lade mig bekvämt och lät cd:ns budskap flyta in i mitt (o)medvetande. Efter 5 minuter låg jag helt slak och visualiserade mig själv i en av världens mjukaste fåtöljer, omringad av härligt suddiga färger och en kontrollspake till mitt undermedvetande. I vaket tillstånd skulle jag definitivt kategorisera mina upplevelser som "huuhaa", alltså humbug, men den känsla jag fick av att ligga där helt slak var så underbar att det är helt onödigt att förstöra den med rationella tankar. Istället förskte jag hålla mig kvar och bara låta allt flyta. Tror att jag lyckades lyssna igenom 15 minuter innan verkligheten avbröt mig: ett av barnen ropade ihärdigt från andra våningen på mig. Jag avslutade sessionen och gick sedan och la mig efter att ha stoppat om gullungen. Och gissa? Jag somnade på mindre än fem minuter och sjönk in i en så djup sömn att min vänstra höft hade domnat bort helt och hållet nästan morgon. Vanligtvis om jag lyckas sova djupt (händer väldigt sällan) så vaknar jag med käkarna helt ur led. Icke sa Nicke. Mitt ansikte underbart avslappnat på morgonen! Underbart! Det här tänker jag definitivt göra till en kvällsrutin. Att jag inte kommit på det tidigare! Dumma jag. Välkomnar mig själv till huuhaa-världens paradis: den mjuka fåtöljen och undermedvetandets kontrollspake, vilka finfina uppfinningar!
Förra året åkte jag från Chile med en känsla av att ha fått mer än tillräckligt nog. Handen på hjärtat så var jag faktiskt redan innan resan lite avogt inställd till att spendera 4 månader i den stora smog-fyllda storstaden Santiago. Ville inte just då, ville hitta lugnet. Men visst 4 månader gjorde både gott och ont, och när det var dags att åka hem så var jag mer än redo. Den här gången har det varit diametralt annorlunda. Kanske för att vi inte hade möjlighet att stanna längre än 2,5 veckor, men också för att jag varit kapabel att slappna av och ta det lugnt, och se Chile med delvis helt andra ögon. Här är några grejer som jag tar med mig hem denna gång:
- Värmen. Nu talar jag inte om gassande solsken i midvinter tid, utan människovärmen. Den här brukar jag alltid njuta av medan jag är här. Men den här gången tänkte jag packa med lite av den sortens gåvor med mig hem. Jag älskar chilenarnas genuina värme och omtanke. Oberoende om det är mannen på gatan eller nära släktingar, men den chilenska medmänskligheten får mig att känna mig levande! Och den gör mig själv lite mer medmänsklig och mindre inrutad i mina rigida system. Klarar jag av att bevara lite av den känlsan inne i mig den här gången, hur länge måntro?
- Klarsyntheten. Vi tror i Europa att vi är välmedvetna om vad som händer i världen och vår egen omgivning. Fast chilenarna lever geografiskt sett väldigt isolerade mellan Anderna och Stilla Havet så får jag alltid en känsla av att man är mer "connected" här än hemma i Finland. Visst, om du läser de stora dagstidnignarna eller titta på tv-nyheterna så får du en känsla av total hopplöshet och ett stor skynke för ögonen, och säkert finns det ännu sektorer i samhället där man ännu tror att det som nyheterna förmedlar är sant. Nyhetsproduktionen i Chile är väldigt bunden till nyhetshusets politiska linje och mycket av det som journalister vill producera blir också redigerat så att det passar den linje, de flesta tidningar och tv-kanaler är privatägda med storbolagens intressen i blickpunkten. Men under ytan pyr det, och samhällsdebatt är på gång, man ifrågasätter mångt och mycket, och för den som har som hobby att läsa graffiti och klott längs med vägkanten kan lätt förstå var missnöjet döljer sig - och det är också här klarsyntheten syns som bäst. Överallt syns A inringat i en cirkel (anarkist-symbolen), och även om jag annars ryggar tillbaka då det gäller anarkism och utomparlametariska metoder så får jag en känsla av att det handlar om något större här, något som inte går att bara förkasta som anarkistiska obefogade tankegångar. Och om man analyserar det pågående presidentvalet så kanske man förstår omfattningen av missnöjet: nästan 50% av de röstberättigade röstade inte i första presidentvalsrundan ochtroligen blir bortfallet ännu större vid andra rundan nästa söndag eftersom nästan 30% av de som röstade inte fick sin alternativa kandidat vidare till andra omgången. Nej, här pyr det rejält under det "demokratiska" skynket av legitimitet.
-Diversiteten. Som ett land i Nya Världen har Chile som land alltid varit ett land fullt av folk från olika kulturer, och det funkar bra här. Alla på sitt sätt liksom. Visst finns det riktigt regida normer, t.ex. de katolska normerna i vissa kretsar men det finns också ett stort spektrum av annorlunda tänkande. Jag blev så glad att höra att en av mina äldsta och närmaste vänner här i Chile äntligen kunnat flytta ihop med sin samkönade partner och att bådas familjer accepterat deras förhållande, fast de kommer från väldigt katolska familjer. Det händer även på den fronten. Och det som förstås stimulerar mig mest är diversiteten av ursprungsbefolkning/chilenare - vilken röra, men vilken underbar röra! Och jag blir så glad då jag tänker att för bara 5-10 år sedan brukade jag själv automatiskt tänka på länder som Peru, Bolivia, eller Ekvador då jag tänkte på länder med stark ursprungsbefolkningskultur. Det stämmer inte längre - Chile är inte så "europeiskt" som det låter sig påskina på Santiagos stora gator. T.o.m. i Santiago ploppar det upp "rukas" (mapuche traditionella hus) i stadsmiljö och där ordnar man nu språkkurser och kulturevenemang, samt låter den urbana mapuche (och övriga) befolkningen besöka sina egna läkare: machin. Det existerar en mångfald av världssyner i det här landet som blir allt mer påtagligt för varje år som går.
-Maten. Kan inte låta bli att nämna maten, och hälsan. Jovisst, cancer och övervikt är akuta och utbredda fenomen i Chile och det är klart att det har att göra med hur mycket socker och bekämpningsmedel som befolkningen får (o)frivilligt i sig. Men jag vill påstå att bortsett från de söta dryckerna så klarar majoriteten av den chilenska befolkningen ännu av att gå och handla basvaror och laga utsökt god mat av den. När jag nu är uppkopplad till en massa diskussioner i Finland som handlar om maten våra barn får på dagisarna och hur omedvetna/obrydd den stora majoriteten verkar vara till alla dessa tillsatsämnen och industriprodukter så kan jag känna en otroligt tacksamhet att se hur lite processad mat som är del av vår närmaste släkts och vänners mat. Restaurangmaten är också helt utan tillsatser, och det märks på smakupplevelserna där. Oj så mycket gott jag fått äta på restaurang i det här landet (och oj så mycket scheiss man måste stå ut med i Finland.
Jag är glad att jag den här gången kan säga att det är men lite vemod jag åker hem den här gången. Och jag funderar också på om det på riktigt värt att kämpa sig igenom den långa mörka vintern, isolerad och omringad av oförståddhet och dessutom stå ut med en verklighet där barnen tvångsmatas med urusel industrimat vareviga vardag? Tänk att allt skulle kunna vara snäppet lättare och framförallt lättsammare i vårt andra hemland...Men då ser jag bara en sidan av en mycket komplicerad ekvation. Balans i allt som jag skrev för någon dag sedan. Fast under mina 12 års erfarenhet av att leva ett dubbel liv på båda sidorna om Ekvatorn och Atlanten har jag fått lära mig att då det gäller min egen relation till hemlandet Chile/hemlandet Finland så tycks det inte överhuvudtaget existera något sådant ekvilibrium.
Hjärtesak i min värld, men jag skyndar långsamt med det här projektet. För om jag går inför att verkligen driva det här ämnet så som jag skulle vilja så går jag rakt in i väggen. Det vet jag.
MEN då jag lyssnar på programmet så blir jag så ledsen, vill bara slita håret av mig. Köksan som intervjuas tar så mycket för givet: fiskpinnarna från butiken "är samma som man serverar hemma" - nej, inte hemma hos oss äter vi sånt. Ska vi ha fiskpinnar så rullar jag aborrfiléerna i ägg och (ekologiskt) polenta och steker dem i kokosolja - voila, ljuvligt goda fiskpinnar!
Köttbullar har de ingen möjlighet att rulla själva... nä just det, men kanske man borde fråga sig om det ska finnas köttbullar på menyn om man inte har möjlighet att göra dem från grunden. En annan fråga är ju då om man verkligen ska satsa på storkök om det här är slutresultatet...färdigt skalade potatisar... hmmm...vad gör det åt smaken? Chicken nuggets - en av favoriträtterna...herregud, say no more. Tillsatsbomb och gjord på tvivelaktiga broileringredienser (läs: allt annat än kött i sig, och med tanke på hur mycket GMO-föda som finns i broileruppfödningen så är inte dessa billiga favoriter helt rena på den fronten heller...).
På kommunnivå vill man inte ge ut listorna på vad maten innehåller för det ger fel bild av vad det handlar om. Gör den, verkligen? Och hur är det med föräldrarnas ultimata ansvar för sina egna barns välmående och uppfostran - hur passar det in i bilden? Tillsatsämnen kommer mest från margarin säger hon på kommunen, och det pga statens näringsrekommendationer. Ja, just det ja. Statens näringsrekommendationer, nålen i ögat är där igen. Inte nog med att margarinet inte är optimalt för vår hälsa men dessutom är det en tillsatsbomb. Soya-sås likaså. Hos mig ringer varningsklockorna när tillsatslistan blir lång. Här vill jag citera Michael Pollans första matregel: "Don't eat anything your great grandmother wouldn't recognize as food. When you pick up that box of portable yogurt tubes, or eat something with 15 ingredients you can't pronounce, ask yourself, What are those things doing there?"
Så kommer expertkunskapens representant som är helt förargad över att sådana som inte är insatta i tillsatsämnen sprider falsk kunskap och skrämmer upp omgivningen. Vi ska lita på experterna är budskapet. Mängden tillsatser är så små att de inte har någon betydelse. Nehep nej, varsågod du tillsatsämnesexpert, ät dina tillsatsämnesfyllda bröd för hållbarhetens skull, men jag föredrar naturlig smak och jag och min man vill att våra barn vänjer sig vid just precis den smaken. Hos oss fryser vi ner vår överblivna mat istället för att proppa den full med tillsatser. Tyvärr saboterar skolmaten våra försök att utveckla barnens smaklökar, dvs vänja sig vid smaker utan tillsatser och aromer. Experten nämner senap och citronpeppar som de som innehåller mycket tillsatsämnen men i försvinnande mängder, helt obetydliga enligt henne. Vi använder ingendera, i alla fall inte sådana som innehåller en massa tillsatsämnen. Hos oss behövs ingen citronpeppar (visste du att den innehåller socker också?) - vi smaksätter med peppar och citron om vi vill ha den smaken. Senapen vi använder är av fransk sort, den innehåller inte lika mycket E:n som den finska versionen.
Det är ju smått konstigt att då man rör sig i andra länder där den traditionella matkulturen fortfarande bevarats så är det svårt att hitta nerfrysta fiskpinnar i frysdisken, citronpeppar i kryddhyllan, eller senap med en massa E:n i innehållsförteckningen. Ingen frågar sig varför vi planterar in tuber i barnens öron på löpande band, operar bort adenoider, kör konstant sjukstuga på hremmafronten så snart skolorna och dagisarna börjat för året. Ja och sen om man funderar på hur många barn med atopisk hy, allergier, ja t.o.m. barndiabetes det finns i vårt land, där Finland åtminstone gällande den sista toppar världsstatistiken, så får man sig en ordentlig tankeställare. Många av dessa åkommor är non-issues i länder med riktig mat - hur kommer det sig? Ser ingen någon koppling? Var är forskningen? Eller har vår industriellt framställda mat blivit så komplex att det är helt omöjligt för något enskilt forskningsteam att kunna få fram några entydiga forskningssvar? Och med tanke på alla kritiska röster som höjts under de senaste 5-6 åren gällande onaturlig mat, hur kan experterna fortfarande försvara vår tillsatsämnesfyllda matkultur?
I mitt nyssinlagda inlägg nämner jag att jag har en himla lust att ta mig ut till den riktiga roten till min kunskapstörst: mapuche-byar nere i söder. Varken tid eller omständigheter spelar mig i händerna just nu - fast hur mycket jag skulle vilja. Jag får bara nöja mig med att tänka att om det ska ske så kommer det att ske...en annan gång.
...med rubriken: "Oberoende fotograf fängslad under dom mot unga mapuche i Angol".
...Så tänker jag att det kanske är lika så bra att varken tid eller omständigheter tillåter några extravaganser denna gång...kankse lika så bra att patiperra del norte förvandlats till en rotad hemmafru... tillsvidare...
Där hemma faller snön och barnen drar ut i pulkkabacken. Här i fjärran land njuter vi av vår bonussommar, idag faktiskt riktigt behagligt, sisådär 28 grader ungefär. Igår var det värre - då låg jag utslagen på sängen och tackade övre makter att jag inte kommer att behöva genomlida mina tre sista månder i detta heliga tillstånd i 35 graders hetta - utan snarare tvärtom, i iskall vinter. Extremer är inget vidare men i det här fallet föredrar jag faktiskt kyla framom hetta, men som sagt dagens temperatur satte min kropp tillbaka i en härlig balans.
På tal om balans, jag har använt mina internet-fria dagar till att läsa en massa böcker. Under vår fyra dagar långa strandvisit hann jag plöja igenom tre böcker, varav två handlade om mapuche-indianerna och en om hur man ska lära sig slappna av. Jag har hunnit fördjupa mig i mapuche-kosmovisionen och kanske lite överraskande även hittat många likheter mellan avslappningsboken och dessa indianers livsfilosofi. Fascinerande. Allt det där som klingar så rätt i mina öron just nu för mitt eget välbefinnande, det tycks finnas ingjutet i denna urålderskultur. I ett annat livskede skulle jag redan ha rinkan på ryggen och styra kosan upp till bergen för att bosätta mig bland pehuenche-indianer (pehuenche betyder folket från bergen) och lära mig mer om deras kosmovision på plats och ställe. Nu blir jag tvungen att ty mig till andras texter för att lära mig mer. Inte ens en machi (mapuche traditionell läkare) har jag hunnit få kontakt med under min korta vistelse här den här gången.
Igår fick jag dessutom höra att det föds färre machin nuförtiden. Inom mapuche kulturen finns det balans i allting. Allt eftersom jordbruk och planterad skog har tagit över de platser där det en gång fanns urskog fylld med medicinala växter har det också fötts färre machin. Man kan inte utbilda sig till machi, man föds till det, eller genom drömmar blir man medveten om livsuppgiften att fungera som folkets hälare och spirituella ledare. Det finns alltså en relation mellan hur mycket medicinala växter det finns i naturen och antalet machin. Det slog mig att det kanske är så att många av dem som skulle kunna bli machin nuförtiden bor inne i stora stadscentran långt infrån deras naturliga habitat. Om de inte lär känna naturen kan de kanske inte heller drömma sig fram till sin livsuppgift.
Allt är relaterat till varann. I en av böckerna jag läste kom det fram att det finns många vulkaner i närheten av de ställen där den chilenska staten byggt ut konfliktfyllda vattenkraftverk (många pehuenches tvångsförflyttades efter en 8-år lång kamp). Dessa vulkaner håller på att aktivera sig. Enligt mapuche-tro så kommer naturen att se till att hitta tillbaka till sin balans, genom vulkanutbrott som tar tillbaka kraften som nu stulits ifrån den i form av konstgjord vattenkraft. Enligt denna livsfilosofi har allt sin balans, människan är en del av en större helhet där naturen har sista ordet. Tänk att ett folk som lever sida vid sida av vulkaner, jorbävningar och tsunamin kan ha ett så naturligt förhållningssätt till dessa naturfenomen som andra civilisationer fruktar. För dem handlar det inte om att dominera och vinna över naturen, utan att respektera dess spirituella kraft: balansen mellan det onda och det goda.
Jag tar nu en egen spirituell paus från det intellektuella. Vi rustar för bröllop här hos oss och imorgon blir det blombukettsbindning och fokus på skönheten. Allt har sin balans...
