Disney prinsessor för lika lön

Jag känner igen mig i mångt och mycket i det här klippet. Men vill änd säga att jag tycker att målsättningen är snedvriden. Vi lever i en f*cked up world, det är ett bistert faktum. Eller vad säger du om "fracking", om miljögifter, om besprutningsmedel som dödar bin... Som enskild person ser man inte att man är en del av det spelet, men det är vi, i det nuvarande systemet är vi en del av det...Ska vi kvinnor bidra till att f*cka up den här världen ännu mer genom att fortsätta detta "rat race"? Eller ska vi söka vår inre styrka och visa vägen mot något nytt som kanske inte är lika destruktivt som det som vi letts in i under de senaste år-hundradena/-tiondena? Jag skulle så gärna säga åt flickan i filmen, screw them, they are so not worth it. And go for something diffferent.

Det är kanske ändå inte "money that makes the world go around". Eller det behöver inte vara det, i en alternativ värld. Tänk solen, tänk magnetfält, tänk månen, tänk inre styrka... tänk herreminjee utan för boxen för en gång skull. Vi befinner oss i en återvändsgränd - dags att göra en helomvändning!

Men vilken är den då? Varför klarar inte jag själv heller av att bryta mig fri?

Slow Food första möte

Igår kväll samlades de som anmält intresse att vara med och grunda Slow Food Ostrobothnia för första gången. Vi var ett gäng på sju personer (skulle antagligen ha varit fler om inte datumet krockat med en massa annat intressant program i stan). När vi drog en presentationsrunda visade det sig att det som förenade oss alla var intresset för naturlig mat med förankring i det lokala. Många utryckte sin frustration över att bo i en stad där stormarknaderna har tagit kål på det lokala. Och hur kopplingen mellan de som förser oss med mat och vi själva helt försvunnit. En annan sak som kom fram var hur många av oss upplever att vi är helt ensamma om vår strävan mot en bättre matkultur i den här stan. Som en av deltagarna sa: folk måste börja njuta av livet igen, och det gör man ju genom att ge maten den tid och njutning som den är värd!

Nu råkar jag ju ha en del upplysta vänner i min bekantskapskrets, så på den här fronten känner jag mig faktiskt inte alls ensam. Men visst, väldigt få av mina upplysta vänner har tagit steget ut och satt sina ord i handling. Vågar påstå att de allra flesta fortfarande veckoshoppar strösta delen av sin mat i butiker där man kan få antingen S eller K bonusar. I ärlighetens namn så gör ju vi det också, veckoshoppar alltså. Men inte största delen av vår mat. Sedan vi flyttat hit till stan så har jag bemödat mig om att bygga upp nya rutiner: torghandel på fredagar, fisk på lördagmorgon, leverbeställning från ekobutiken med jämna mellanrum, köttleveranser via REKO, och ägg och mjölk från bonden torsdagkväll, ja och sedan ekogrönsaksleveransen varannan vecka till matringen. Tidskrävande? Ja. Givande? GIVETVIS! Ni vet inte hur roligt det varit att stifta bekantskap mellan alla dessa matproducenter. Det där lilla snacket man hinner med medan man handlar, det är guldvärt! Så undrar jag vart alla andra har så bråttom hela tiden? Vad är det som är himla viktigt att man inte hinner njuta av (upphandlingen av) mat? Själv tror jag inte att det är omöjligt att bygga upp nya nätverk där man både sparar tid och får njuta av den här maten. Men det gäller att jobba på logistiken, hitta grannar som vill göra likadant och dela upp ansvaret för hämtning av vissa produkter veckovis. Inte alls omöjligt. Gäller bara att hitta de där likasinnade.


Men tillbaka till Slow Food, för det är väl där de likasinnade gömmer sig. Vi bollade en del idéer om vad vi skulle kunna göra. En hel del innovativa idéer kläcktes. Det roliga var att de som var med igår verkligen visade engagemang, och mötet gjorde oss bara mer ivriga. Det är som när man gått omkring i ett vakum, och plötsligt gör någon ett hål på förpackning. Luften strömmar in! Jag kan andas igen! Härligt att få komma ihop sig med likasinnade och känna att man inte är någon freak, att vi är många med liknande tankar. Ännu härligare att det finns de som också vill göra något för den goda sakens skull.

Det blir nog bra ännu ska ni se. Bara vi kommer igång på riktigt!

Rösterna från "jordens folk"

Jordens folk, de är det Mapuche betyder. Eller människorna som kommit från jorden. Det är via dem jag kommit att förstå allt mer vad "buen vivir", det goda livet, egentligen innebär. Det är de som startat min egen dekoloniseringsresa in i en ny, eller kanske urgammal, verklighet.

För den som är genuint intresserad av "naturfolk" och deras relation till naturen så kan jag inte annat än varmt rekommendera den här dokumentärer: La voz de los Mapuche.

Filmen är textad till engelska så även ni som inte kan spanska kan se den. En verklig ögonöppnare för den som ännu tror på globaliseringen. I den här filmen ser vi vad tillväxtekonomin och globaliseringen har för effekter på dem som vill leva ett liv i harmoni med naturen men där multinationella företagens behov av naturresurser nu istället hotar deras livstil och möjligheter att överleva.

Det är en film som inspirerat mig, som värmer och som inger hopp. Inget i still med andra nutidsdokumentärer som  istället för att inspirera till handling oftast lämnar en handlingsförlamad och utan tro på framtiden: "we are all doomed, nothing to do about it anyway, just shop'til you drop". Nej, La voz de los Mapuche visar att det finns de vågar sätta sitt eget liv på spel för att försvara naturens rikedomar och framtida generationers fortbestånd.

Se den om du vill känna dig inspirerad!

En annan dag skriver jag kanske om hur den här dokumentären blev till, vilket hemlighetsmakeri och strategisk tänkande som krävdes för att dokumentärens filmmakare skulle få ut den till allmänheten innan det var för sent! Håll utkik....

Utlovade recept

Jag var aktiv på bak-fronten på veckoslutet. Och bilder kom upp på Facebook. De fick en viss uppmärksamhet med önskan om recept. Så här kommer recepten. Alla på rakan.


Banan-valnöts muffins


3 ägg
2 msk kokosolja (eller smör om det funkar för dig)
2 msk kokosmjölk
2 msk honung
2 bananer
1/2 tsk kanel
1/2 tsk nejlika
1/4 tsk havssalt
1/2 tsk vaniljpulver
1,5 dl kokosmjöl
1,5 dl valnötter
1/2 tsk bakpulver

Blanda ägg, oljan, mjölken, honungen, bananerna, salt och kryddor i en matberedare. Blanda ihop kokosmjöl och bakpuler innan du lägger dem i matberedaren. Tillsätt valnötterna och låt beredaren göra sitt jobb tills nötterna är passligt stora (inte för länge alltså). Lägg smeten i muffinsformer och grädda i 250 grader, 20 minuter.

Äppelmuffins

2 ägg
2,5 dl mandelmjöl (jag använde det som blivit över från mandelmjölk, dvs en våtare variant)
1,5 dl bovetemjöl
2 bananer
1 tsk bakpulver
1 tsk kanel
1 tsk vanilj
3-4 små äppel
Kanel

Blanda alla ingredienser förutom äpplena. Lägg i muffinsformar. Skala äpplena och dekorera muffinsarna alternativt tryck in äppelbitarna i muffinsdegen - 3-4 bitar per muffins beroende på storleken på bitarna och muffinsformarna.

Grädda i ca 20 minuter (tills muffinsen är genomstekt) i ca 200 grader.

Inga bildbevis här tyvärr!


Fejkat rågbröd
 (inspiration från Kärnfrisk Mat)

1,3 liter vatten
3 msk fiberhusk
2 dl krossat bovete
2 dl hirsflingor
5 dl bovetemjöl
1,5 dl malda linfrön (omalda går också bra)
3 dl rårismjöl
3 msk honung
1,5 dl carob pulver
1-2 msk salt
3 msk solrosfrön
2 msk (eller mer) fänkålsfrån eller kumminfrön


Beredning: blanda vatten med fiberhusk, låt stå ca 10 minuter. Blanda i resten av ingredienserna. Jag använde matberedaren. Låt stå i ytterligare 10 minuter så att smeten hinner tjockna till ordentligt. Grädda i brödformer i ugn. Silikonformer fungerar utmärkt utan smörjning, andra kan behöva smörjas. 200 grader tills genomgräddade (1,5h ungefär, kanske lite mindre, håll koll).







Ålandspannkakor a la americana
 (inspiration från Kärnfrisk Mat)

De här pannkakorna uppskattades av hela familjen (förutom lille herremannen då som kommit in i en matvägrar period utan like, men det är hans problem om han bara vill äta knäckis hela tiden...och vårt då han blir på dåligt humör mellan mattiderna, tur att det finns äppel i trädgården...).

2 dl kokt kallt ris
3 ägg
3 dl bovetemjöl
1 tsk kanel
1 tsk kardemumma
2 mosade bananer
1 msk kokosolja
1 tsk bakpulver
en gnutta salt

Mosa bananern och blanda i övriga ingredienser. Detta är ett av få recept där matberedarn varit onödig. Forma till passligt stora pannisar och stek i rikt med (kokos)fett. Pass på med värmen, de bränns snabbt!





Äppelpaj

Istället för att ordna restaurangdag igår så bjöd vi hem några vänner på kaffe och äppelpaj. Nästa gång ordnar jag nog ändå restaurangdag - namnet är redan klart: Sweet Dream Café.

2 ägg
2,5 dl mandelmjöl (igen överbliven från mandelmjölken)
2 dl bovetemjöl
3 rivna morötter
1 rivet äppel
1 tsk kanel
2 msk kardemumma
1 tsk bakpulver
en gnutta salt
3 msk citronsaft

6- 7 små äppel

 Blanda alla ingredienser (förutom deko-äpplena) i matberedare. Lägg i smord form. Skala äpplena och skär i kluftor, dekorera kakan. Grädda i ugn 200 grader, 40 min eller tills den är genomstekt.

Samisk bakläxa via dumburken

Jag har tidigare spekulerat och glooglat lite om samernas historia. I april publicerade jag det här inlägget här på bloggen: Samer och häxor i en hållbarare värld.

Igår erbjöd dumburken lite mervärde för en gångs skulle. Det var FST5 (eller var det egentligen SVT?) som sände två väldigt intressanta program. Först ett som heter Åtta årstider som handlar om samer upp i norra Norge som gått inför att bevara sina traditioner och försöka utveckla renhushållning för att kunna leva på det. Det kom fram mycket intressanta saker i det programmet. T.ex. att mormodern i huset när hon var ung inte velat visa utåt att hon var samisk eftersom det var så stigmatiserande. Den unga flickan som snart skulle konfirmeras var stolt över sitt samiska ursprung och hennes mamma hade satsat massor av tid på att sy en samisk folkdräkt för evenemanget. Min första tanke var att samerna tycks ha samma revitalisering på gång som går att skönja bland ursprungsbefolkningarna i Sydamerika. Min andra tanke var att det är intressant hur kristendomen möter samiska kulturen i en konfirmation med samisk folkdräkt. Det fanns mycket annat tänkvärt i programmet och jag älskade att se den lilla byns gator fylld med folk. Vilket fint lokalsamhälle, tänkte jag.

Men det riktigt intressanta programmet kom genast efter. Vi har med intresse under sommaren följt med programmet Från Sverige till himlen. Det är ett program som försökt visa de olika religionerna som praktiseras i Sverige idag. Himla intressant. Så igår, då jag just höll på att låta John Blund ta mig med ut på en liten slumringstur så säger hubben, "hej det här är ju din grej, det här måste du se". Jag gnuggar mina ögon och lyckas hålla mig vaken 30 minuter till. Gårdagens program handlade nämligen om sametron, om nåjder, och om andeväsendet i naturen, om tankens telepatiska kraft, och om 1600-talets förtäckta grymheter. Trots att jag aldrig förr stiftat närmare bekantskap med samernas folktro så var den i sig inte obekant. Allt klingade så lika med vad jag lärt mig om Mapuche-folkets tro: om hur alla ting har en "själ", hur man ska visa respekt för naturen, be om lov innan man använder sig av den, och trummorna, t.o.m. de verkade ha samma uppgift bland samerna som bland mapuche: att kalla på gudar och goda krafter, att skrämma bort onda krafter. På mapdungun kallas dessa för "kultrun" och är en central del av mapuche-tron. I programmet igår kallades trumman bara för trolltrumma, trots att representanten för den samiska folktron förkastade det ordvalet eftersom det bär på stigmatiseringen från tiden när samerna skulle bli kristna. Lite googlande gav mig istället "Ceremonitrumma" och det låter ju faktiskt mycket bättre.

Imorse reflekterade jag lite mer över programmets upplägg, den nya informationen jag fått, och hur det förmedlats. Tänkte att dekoloniseringslitteraturen, som jag just nu fördjupar mig i, beskriver 1600-talet som det århundrade då koloniseringen av andra världsyner i Sydamerika påbörjades. Programmet igår talade om 1600-talets förödande effekter på den samiska kulturen: jojket förbjöds, ceremonitrummorna beslagtogs och förstördes, nåjder (häxor) förföljdes. Koloniseringen pågick alltså inte enbart i Europas kolonier i Nya Världen, den hade en brutal framfart även på hemmafronten, något som de latinamerikanska nutidsfilosoferna tycks bortse ifrån (eller vara omedvetna om).

En annan sak som slog mig var hur skeptisk programvärden var inför tanken att det finns ett andeväsen bortom vad vi själva kan se och rationellt greppa. Hennes reaktion på telepati-trädet och hur vissa kunniga samer kunnat påverka väder och vind visade resultatet av flera hundra års kolonisering på gemene man. För jag vågar påstå att de flesta svenska (och finländare) skulle hålla med henne, en sten kan inte ha ett väsen, ett träd kan inte kommunicera med människor, en människa kan inte påverka vädret. Men det finns de som tror, och som kanske även ser de här sambanden. Men sådana samband är inte vetenskapligt gångbara, i alla fall inte i det nuvarande systemet. Det är inte rationellt att tänka så. Jag bara undrar, vems rationalitet är mer värdefull när stormen pyr på kalfjället och några stackars off-piståkare tappat bort sig?

Jag undrar också varför i hela fridens namn vi gått igenom Sveriges konungahistoria minst två gånger under min skoltid (och jag kunde rabbla namnet på vareviga kung/drottning från 1600-talet fram till 1800-talets slut) och aldrig, inte ens en enda fjuttig gång, talat om vad dessa kungar ställde till med uppe i norr... Och i världen prisas de nordiska länderna som de mest jämställda och toleranta av dem alla. Känns på något sätt så fel. Så fel.

Tillägger ännu: En av de stora grejerna för ursprungsbefolkningar runtom i världen har varit ILOs konvention 169 som ska skydda deras självbestämmande rätt och möjligheter att praktisera sin livstil i det territorium där de lever. Det intressanta är att denna konvetion har ratificerats av bl.a. Chile (men man har inte ännu genomfört det som konventionen kräver) men inte av Finland.... Så det om det toleranta moderlandet....

Bildcollage

Jag har varit lat med att tömma kameran. Har faktiskt fått radera bilder från förra sommaren (!) för att få plats med nya. Men nu är kameran tömd in på den lösa hårddisken så nu gäller det bara att dela med sig av härligheten här.

Let's go.

Mjukglass i gräset. Sommarn kan börja!

En dag saknade vi våra parkluncher i Helsingfors så mycket att jag gjorde korvsoppa och sen satte vi oss på parkbänken och låtsades vara i vimlet i Haga-parken. Mysigt.

Mina rabarber och jordgubbspajer, gluten och sockerfria (dock lite honung i toppingen).

Cupcakes - sockerfria, mind you!

Sallad och dillodlingen när det bästa ännu inte hade passerat.. Fast just nu äter vi bara av den här grönsalladen.

Tackar Ruisrock för att vi fick lära känna det här vildsvinet.

När de femstjärniga hotellen inne i Åbo var fullsatta valde vi att ta in på en lantgård i Merimasku. Mycket behaglig upplevlse. 

'Konstverken utanför vårt lilla krypin i en 1700-tals byggnad.

Getter och får på grönbete - och våra gulltottar likaså.

Ett slag för jämställdheten....Tuppen vaktar sina höns. Precis som det ska va - för att få lite ordning och reda i huset!

Smakbyns matbod: Lokal åländsk mat. Det är sånt här jag skulle vilja se mer av i Österbotten.

Den glada grisen från lunchen i Micke Björklunds smakby. Skapligt god. Rotmoset slukade jag i ett nafs!

Det sockerfria barnkalaset. Version 3. Fruktspett, broccolin och kokosbollarna var en hit.

Kaka anno 2013: chokladglasskaka, gjord på fryst banan, kokosgrädde och raw cacaopulver. Skapligt gott - tyckte en del av gästerna...

Mitt nya morgonmål: Chia blandat med mandelmjölk, toppat med egna blåbär. Vardagslyx.

Lätt lunch på sommarstället. Ibland orkar man inte bry sig. Tomatsåsen: tomatsås blandat med gurksallad.

Dagsskörden en dag i början av augusti

Bär från egen gård (och grannens hallon som kommit över på vår sida).

Krusbärskräm och bakom lite torkade nässlor.

Zucchini skörd

Hinner de bli färdiga innan hösten?

Zucchini lasagne: en stor (egen!) zucchini, olivolja, en röra av glutenfria havregryn, vatten och maletkött blandat med kokosmjölk och kokt ris..

Upp på barrikaderna

Idag började vi förskolan. Med förskolan kommer skolmaten. Vare sig man vill det eller inte.  Förskollärarna var ju hjälpsamma med att lugna ner mig. De sa: sedan köksan gick i pension har matlagningen utlokaliserats och nuförtiden är den smaklös. För att sedan fortsätta: Så det finns en hel del svinn då maten är så smaklös att barnen slänger bort en stor del av sin mat. Jag bara....NääääääääääääJJJJJJ! Vad är det här för något? Visst har barnen alltid klagat på den dåliga skolmaten, men då de vuxna också säger det då vet man att något är seriöst fel.

När jag gick ner för trapporna på väg ut till min cykel slog dofterna emot mig. De där dofterna av nylagad storköksmat, fläsksås och kokt potatis. Leverlådan. Kåldolmarna. Spenatplättarna...spagettisåsen...jag hör ljudet av stolarna, skrattet, ser framför mig de långa slingrande matköerna....

Men det var inte dofter, ljud eller syner från idag, allt detta som slog emot mig var mina egna minnen. Då för nästan 20 år sedan när jag själv gick i samma korridorer. Från den tid när maten gjordes av en handfull duktiga köksor, varav hälften var mina skolkompisars mammor. Den tid när smöret ännu stod i stora klumpar på matsalsbordena, och mjölken vi tankade ur metallskåpen var så där passligt fettig. Det var dofter från den tiden när maten vi slängde aldrig blev något "svinn" utan på byttan stod det "GRISMAT" - maten gick till grisarna. En fint kretslopp som idag är brutet pga hygienregler (kanske likaså bra, vet inte...). Inte många år efter min skolstart började fettskräcken bre ut sig riktigt ordentligt i Finland. Efter laman i början av nittio-talet gick jag alltid via godis-kiosken på vägen hem, vrålhungrig som jag var. Någonstans där tappade jag kontrollen över mitt sötsug...Det tog mig över 20 år att hitta balansen igen, och det är den naturliga maten jag har att tacka för den bravuren.

Så när jag cyklar iväg mot jobbet funderar jag på alternativen:
1. Göra som killen i debatt-programmet på YLE för något år sedan: ta med egen mat till skolan för att mitt barn ska få äkta vara. Nej, det går inte, för stor social stigmatisering.
2. Kläcka fram ett läkarintyg över att hon är allergisk mot alla E-ingredienser, alla GMO-kött, alla ryps-baserade oljor inklusive margarin. Nej, det går inte heller. Det blir ju ingen mat kvar i så fall.
3. Utnyttja möjligheten till hemskola - vi har ju ändå LÄROplikt, inte skolplikt i det här landet. Nej. Inte det heller. Jag vill ju att hon ska gå i skola med alla andra barn och jag har ju mitt jobb för sjutton.
4. Ge upp. Ja, tillsvidare lider jag i det tysta, ber en tyst bön om att det som serveras i skolköket inte ska göra henne sjuk på sikt eller påverka hennes koncentrationsförmåga. Istället satsar jag på att kompensera ÄNNU mer med bra mat där hemma (är det möjligt?!?).

Ja, och så finns ju alltid alternativ fem:
5. Ställa mig på barrikaderna tillsammans med alla andra frustrerade föräldrar i den här staden och kräva bättre mat, som ju inte alls behöver bli dyrare i det långa loppet när både barn och personal hålls friskare. När koncentrationen blir bättre och behovet av extra assistenter således blir mindre. Ja, kanske, om vi är tillräckligt många så...men jag lockas inte precis av tanken, eftersom jag kan redan nu tänka mig vad det innebär...Men margarinet, för sjutton också, margarinet - det ska bort. På något sätt måste vi bli av med margarinet. Nålen i ögat.

...Men när jag plockar upp den unga damen på eftermiddagen får jag höra beröm från de vuxna. Så bra hon hade ätit av precis allting, tagit mer av maten, två stora portioner.... Jag låter mig lullas in i tron att allt nog ändå är suveränt bra. Så bra att de har varm mat på skolan som dessutom smakar så pass gott att damen tar till!

Här är en intressant insändare  i Vetlanda-Posten av en 15-åring som aktiverat sig i Matfusk-debatten, från skolmatsperspektiv. Mer sånt! Också här i Finland!