Livet, något så konkret och så abstrakt på samma gång. Det där som bara flyr iväg från mig här i stunden. Men också det där som känns så påtagligt i vardagssysslorna. Det där som leder mig. Det som ger mig energi. Det som är mitt men också alla andras som finns runt mig. Mitt liv påverkar andras liv. Deras liv påverkar mitt. Vi är en sammanslutning av liv. Livet är vår gemensamma stund tillsammans. Och det är det så vackert, så obeskrivligt vackert.
Igår kom en flyktig tanke till mig som fick mig att stanna upp: jag har så mycket att vara tacksam för. Varför känns livet så tungt då allt är så otroligt bra? Jag har världens bästa familj, vi bor på ett tryggt ställe, vi har det bra tillsammans och vi har allt vi behöver, jag har friheten att vara just precis den jag är utan att någon som helst kan bestraffa mig för det. Tack demokratin. Tack jämlikheten. Tack så länge ni finns i mitt liv.
Min nästa tanke var då så varför denna känsla av motvind? Okej, igår var det snöstorm och det kändes som om det regnade småspik - vågrätt- just när köerna var som längst på REKO. Det var inte där i den stunden som livet inte visade sin vackraste sida precis. Men ändå, livet, jag är så tacksam för det sköra livet som jag får leva här och nu, i frihet och demokrati.
Orsaken till motvinden tror jag att går att hitta i det här tacksamma livets skuggor. Jag är så medveten om att mycket av det som jag är tacksam för ligger som en börda på andras axlar. Det borde inte vara så men så är det. Och jag vet det. Jag blundar inte. Jag vet. Och jag vill så gärna annorlunda men just nu stormar det småspik om jag ens försöker. Vågrätt. Därför är det tungt. Jag kan inte stå i stormen länge utan att bli utmattad. Måste vänta tills det mojnar, eller tills vinden vänder. Jag undrar, vem vänder vindarna? Som Eva Dahlgren sjunger. Ja vem är det som ska vända vinden, och hur? Det funderar jag ganska mycket på just nu. Men sådana tankar ger lätt känslan av att småspik piskar mig i ansiktet igen så de är inte värda att sätta värst mycket tid på... eller sen är det just det jag ska göra, just nu, här och nu.
Jag skriver ner mina egna tankar om livet i en värld med andra vindar. Det är ju det som är så fantastiskt med mitt eget liv: jag har rätt att göra det!! Jag får tänka mig bort till en annan sorts värld. Jag får också prata om den. Även om många blir arga på mig och tycker att jag är en total idiot, en drömmare som saknar förankring här och nu. De tycker förstås att jag ska hålla mig här i klimatet där det småspik borrar sig in i ansiktet på oss, där skuggan av vårt liv är en värdig börda för andra att bära. Det verkar som om deras hud är tjockare än min och deras skugga mindre synlig än min, de verkar inte känna av småspikarna eller se konsekvenserna av sin egen skugga. Men jag är tacksam för vad jag känner och ser. Tacksam för att jag får göra det jag gör. I en annan tid, i ett annat land skulle jag ha blivit fängslad för att tänka 'fel'. Jag skulle ha blivit bränd på bål. Nedtystad. Skrämd till tystad. Men här lever vi en demokrati. Här får jag tänka fritt.
Småspiken som borrar sig i mitt ansikte får mig att känna att jag lever. Jag är glad att den känns. Tänk om livet inte kändes? Hur skulle man då vet hur man ska leva? Utan känslor blir livet så frånstötande på något sätt. Ett liv som inte känns, hur tråkigt skulle inte det vara?
Tack livet, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar