Österbottniska lador och lottovinster för den (o)lyckligt (o)vetande

På väg hem från ännu en väldigt givande internationell konferens där vi diskuterat 'social movements from below' och medvetna lokalsamhällen (mitt bidrag). Är så tacksam över att mitt jobb har gett mig  den här möjligheten att få ta del i dessa diskussioner men på samma gång känns det frustrerande att höra och se allt som händer runtomkring i världen - alla dessa försök att skapa en rättvisare värld, en värld där naturen och lokalsamhällen respekteras, en kamp som i grund och botten alltid handlar om att försvara rätten till att få leva. Människor organiserar sig i olika konstellationer för att kunna försvara sin rätt att leva. För många, en allt större andel av jordens befolkning skulle jag vilja påstå, ger inte det faktum att du lever några som helst garantier till rätt till ett värdigt liv. Rätten att leva hotas på alla dimensioner, överallt i världen idag. Det är den nyktra insikten jag fått från tre dagars intensivt konfererande. Tänk att jag kan vara tacksam över det (se min kommentar ovan om mitt jobb)!

När jag tittar ut över ladorna på den österbottniska slätten fylls jag av en känsla av tomhet.  Jag har fötts på en plats där det värdiga livet är en självklarhet. Jag måste resa långt för att studera dessa medborgarrörelser.  Jag borde känna lyckan rusa genom min kropp. Vilken lottovinst! Men är avsaknaden av de här medborgarrörelserna i mina egna hemknutar ett tecken på att jag välsignats med en lottovinst? Eller är det ett tecken på att mitt eget lokalsamhälle fortsättningsvis lever (o)lyckligt (o)vetande om de krafter som varje dag gör sitt bästa att förstöra våra förutsättningar till liv. Jag befarar att det inte handlar om en lottovinst, utan just precis on en sorts kollektiv villfarelse. 200 kilometer söderut byggs ett kärnkraftverk, 200 km norrut planeras ett till. Hur är det möjligt att tro att man lever med en lottovinst i bagaget då sådana totaldestruktiva projekt finns i ens absoluta närhet?

Enda förklaring på den frågan är att det är just på grund av avsaknaden av dessa synliga medborgarrörelser som det möjligt att leva i tron om att man välsignats med en lottovinst. Men sociala röresler uppstår enbart där villfarelsens lögn blir synlig för oss. Min känsla av tomhet är också en känsla av vanmakt. Måste vi faktiskt vänta tills olyckan är framme innan vi tar makten, organiserar oss, börjar medvetet jobba mot en bättre värld? Varför gör vi ingenting? Varför är vi så lama? En värld i brand och vi låter det bara fortgå.

Den där pausen då jag skulle spacea ut står vid mina fötter. Jag låter världen brinna i lugn och ro, för nu är det dags för återhämtning och tid för familjen. Packar ihop mitt pick och pack och tar på mig rollen som fanatisk moderlig fotbollssupporter. Livet sker här och nu, och tillsvidare är det trots allt det som gäller. Wasa Football Cup, here I come. Och någonstans i den insikten inser jag också att svaret till varför vi (jag) inte gör någonting ligger.  Här och nu fylls med handlingar som det finns förutsättningar till. Just nu, här och nu, är det en lottovinst att befinna sig här. Allt annat får vänta till en annan dag... 

Läs mer om mina konferenstankar på engelska här: Brexit - the voice of the roots