Tacksamhet. Ordet låter platt. Tack. Sam. Het. Ändå känner jag dess djupa mening när jag tar tiden för att reflektera över mina känslor och mitt eget mående. Varför känner jag rädsla? Jo, för att jag är rädd att det som jag är tacksam över ska tas ifrån mig.
Idag känner jag rädsla. Djup sådan. Projektet i Pyhäjoki ser ut att bli av. Min stad kommer nu att vara omringad av två kärnkraftsbyggen, och sättet som de planerats på (och i det första fallet genomförs) inger noll hopp om trygghet och säkerhet. Tvärtom. Rädsla. Det är vad jag känner. Rädd att något ska gå på tok. Rädd vad det innebär att Finland ger efter för stora pojkarnas (korporationerna med vinstbringande intressen som sin enda navigationspunkt, och politikerna i öst som tänker mer på geopolitik än energipolitik då de utöver den makt de har tillgång till i detta fall).
Tittade just på dagens tidningar uppe i kafferummet. Skulle egentligen kolla in programmet för konstens natt men det var omöjligt att undgå nyhetsrapporteringen om Fennovoima. Den rapporteringen gör mig svag, matt, med en djup känsla av obehag. Det gör det så påtaligt att demokrati inte fungerar. Att det finns personer i denna värld, som egentligen inte har någon som helst rättighet att fatta beslut som kan komma att påverka alla oss andra (och dem själva) så att livet här på vår planet blir obeboeligt. Fruktansvärt. Rädslan bubblar i mig. Maktlösheten gör mig mer än knäsvag. Den slår ut mig.
För att inte hamna i ett avgrundsdjupt hål av okontrollerbara känslor försöker jag istället vända mina rädslor till tacksamhet. För det är ju så att alla dessa rädslor jag har faktiskt bara är tankar och föreställningar. De är inte verkliga. Det de visar mig är att det finns så mycket här i livet att vara tacksam över. Jag är fortsättningsvis tacksam över att ha tillgång till en obeskrivligt vacker natur. Relativt ren sådan. Min trädgård, fortfarande obeskrivligt vacker och rätt så bördig. En lugn plats att bo på. Tacksam över att mitt folk inte är på flykt, utan lever ett relativt gott liv. Tacksam över mina barns oförstörda barndom. Tacksam att vi på den plats vi just nu bor på inte behöver andas in smog i varje andetag vi tar, varje dag som går. Oändligt mycket att vara tacksams över. När den känslan av tacksamhet tar över finns det mindre utrymme för den förlamande rädslan att härska i mitt sinne.
När jag vänder på steken och låter bli att låta rädslorna vinna, förstår jag också varför det finns så många som agerar avogt mot flyktingströmmarna och immigrationen till vårt land. De gör det för att de är rädda. De är rädda att det vackra som finns här ska tas ifrån dem. Och i mitt stilla sinne underar jag om vår värld skulle se lite annorlunda ut om de istället för att agera utgående från rädsla skulle låta tacksamheten styra dem. Skulle vår värld se annorlunda ut då? Skulle de där personerna som står bakom korporationerna och det fula politiska maktspelet agera annorlunda om de själva skulle ledsagas av tacksamhet istället för rädsla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar