31.1.15

Michael Pollan spells it out

Jag har länge tänkt på andra världskriget och hur allt verkar alltid leda tillbaka till tiden just efter kriget. Allt. Hur ekonomin utvecklats, vad vi blivit lärda är rätt sorts mat (läs margarin), hur jordbruket utvecklats etc.

I seminariet nedan förklarar Michael Pollan sambanden. Han förklarar hur krigsartilleri (nervgaser) gjordes om till bekämpningsmedel för jordbruk efter kriget, och hur ammonium nitrat som användes i bomber under kriget istället blev konstgödsel. Han förklarar hur befolkningen efter andra världskriget suktade efter allt som varit ransonerat under kriget (socker, mjölk, ägg, smör) och hur jordbruket påverkades av befolkningsmigrationen in till städerna. Han berättar om hur den styrande elite ville minska antalet jordbrukare för att kunna kontrollera dem bättre (bönder var svåra att hantera innan kriget för de var så många och var självständiga).

Nu kan jag inte skriva mer för någon vill ha mat.

Men se den här! Den är bra! Speciellt frågorna på slutet! 




28.1.15

Tankar om skolmaten

Idag har det varit livat på min Facebook-sida. Jag passade på att sprida nyheten som Vasabladet så fint fixat om skolmatsseminariet som jag var med och arrangerade igår. Vinklingen i tidningen var så positiv och fin att även jag blev upprymd av förhoppning om att nu äntligen vänder det.

Annat var det igår när intrycken från seminariet lagt sig. Jag var minst sagt nedslagen. Tyckte att jag satt ner så mycket tid på det här seminariet och att effekterna inte varit så stora som jag hoppats. Alla politiker och bildningsnämndsmedlemmar i min egen och grannkommunen var inbjudna. Ingen, (INGEN!) av dem kom. Visst, de ansvariga tjänstemännen kom. Och många specialister inom mat var också där. Och vi hade fina diskussioner. Men vad hjälper det då det är politikerna som måste aktiveras för att bryta dödläget.

Så läser jag den här bloggtexten idag:Raportti espoolaisen päiväkotiruokailun eturintamasta och det får mig att känna mig ännu mer nedstämd, trots prisningarna på min Facebook-sida.

Beundrar de som försöker få bättre mat till sina barn i dagis och skolan. Själv bara nickar jag och säger, "jaha, aj så man får inte ha med eget, okej då, äsch så synd" sen går jag iväg till jobbet och knarrar tänder och på kvällen där hemma fösöker jag säga åt barnen att de inte ska äta knäckis med margarin eller dricka den fettfria mjölken. Lönlöst. Så jag söker andra vägar. Motbevisa, med vetenskapliga studier som bas. Men nej, inte ens det att vi har en specialist på alla studier som gjorts om mättat fett och socker hjälpe. Inte ens vetenskapsspecialist som intygar att det inte längre finns några som helst bevis på att mättat fett är farligt. Nej tvärtom, specialisten intygar att mera fett (SMÖR)  kan skydda de små från att bli så hungriga att de börjar äta skräp på eftermiddagarna. Ändå lyder svaret: "nej, vi kan inte byta ut margarinet mot smör, föräldrarna här i kommunen skulle bli så arga". Och jag tänker, men jag då, räcker inte min ilska som förälder någonstans? Och varför ska föräldrar som inte baserar sin känslor på den senaste vetenskapliga forskningen ha rätt till att bestämma mer än de som för fram bevismaterialen. Jag trodde ju att det var just vetenskapen som låg som grund till vilka kostråd som gäller. Men nu säger de att det inte är det, utan att det är de arga föräldrarna som får bestämma istället. Och i mitt stilla sinne funderar jag om inte det är något annat som ligger bakom att matservicen i kommunen så krampaktigt håller fast vid att barnen ska ha margarin. Jag funderar om det inte ändå är den där pengapungen som väger tyngst. Och mitt hjärta blöder. Som Jonas Konstig skriver i sitt blogginlägg : "I praktiken då man talar om att barnens mat ska skötas billigare så betyder det att barnes ska få sämre mat" och det här är inte alls till förmån för deras hälsa.

För mig börjar det här med kvalitet i skolmaten allt mer handla om en etisk övertygelse, vilket jag anser att i vårt sekulariserade samhälle väger precis lika tungt som annan religiös övertygelse. Och de som av religiösa skäl ber om specialkost, kan få det. Judar och muslimer äter ju t.ex. inte griskött.  Så hur skulle det vara om jag av etisk övertygelse kunde be att mina barn skulle få a) smör från gräsbetande kor; b) animalia som är uppfött på artegen föda (soja varesig GMO eller inte är inte artegen för något djur); c) grönsaker som odlats utan farliga bekämpningsmedel. Och så fritt från tillsatser, givetvis. Tillsatser tillhör inte min etiska övertygelse heller.

Här kan ni i alla fall bekanta er med artikeln i Vasabladet. Den var bra! Hoppas det vänder snart och att kommunpolitikerna snart vaknar och fattar att maten är grundstenen, det är där allting börjar, utan rätt sorts mat ingen energi, fel mat höga sjukvårdskostnader och behov av hjärtkirurgi.



*En liten disclaimer. Jag har aldrig förespråkat en lågkolhydratskost i skolorna, och det gjorde inte heller Fernholm, trots att tidningen kan ge sken av det. Utan jag (och mina Slow Food vänner) vill se mer äkta mat i skolor och dagis. Kolhydrater, fetter, proteiner är alla välkomna, i rätt mängd, bara de är naturliga och nyttiga. En diskussion om vad som är natruligt och nyttigt måste komma igång snart. Vi kan ju inte fortsätta blunda i all evighet då det gäller maten.

26.1.15

Brödutmaningen

Jag jagar det perfekta brödreceptet. Igår prövade jag tre olika varianter av ett recept. Bytte bara mellan mjölsorterna. Än är jag inte riktigt nöjd, fast ungarna åt av vardera sort.

Ingredienser:

6 dl vatten
20 g jäst
2,5 dl valfritt mjöl (hirs/havre/ris)
2,5 dl valfritt mjöl (bovete/havre/durra)
0,5 dl solrosfrön/krossat bovete/krossade hasselnötter
0,5 dl linfrön/chia
2 msk psyllium husk
1 tsk salt
Möjligtvis ett par msk av någon krydda som fänkål eller kummin
För mörkt bröd ersätt 0,5 dl mjöl med 1 dl carobpulver + 1 msk honung

Blanda de torra ingredienserna för sig och jästen i ljummet vatten. Rör ihop de två och häll i en avlång ugnsform (jag använder silikonformar). Låt stå i ca 30 minuter. Grädda i 225 grader i 45 minuter. Stjälp upp på galler och låt brödet kallna innan det skärs upp.

De ljusare bröden (ett med hirs och durra och det andra med hirs och bovete) ville inte riktigt hålla ihop när jag skar upp. Det mörka, "fejkade malaxlimpan", den blev bra i både konsistens och smak, men nästa gång sätter jag till kryddor, i alla tre!


Det här med kläder och den lokala ekonomin

Jag blir ibland lite nedstämd då jag tänker på klädkonsumtion. Vi konsumerar så det står härliga till. Jag måste erkänna att jag själv egentligen inte känner till något annat än 'slit och släng'-kulturen. I min tidiga barndom var jag klädd i mammas egna kreationer, det kan jag se på bilder. Och någon gång i högstadiet sydde jag faktiskt några av mina plagg själv. Det här var innan stan jag bor i blev invaderad av alla svenska klädaffärer, när varvet runt torget inte egentligen var någon vits att ta, eftersom det bara fanns några enstaka butiker i stan. Köpcentrumet hade inte ens öppnat sina dörrar då ännu, och Sokos hade övergett denna lilla byahåla till förmån för sina mer framgångsrika koncept på andra orter. På den tiden åkte man fyra timmar båt för att komma till de svenska butikerna och handla "slit och släng"-kläder.

Nåväl. Idag är situationen annorlunda. Jag tog varvet runt för två veckor sedan. Blev så deppad av vad jag såg att jag tog en tur till loppisen istället och plockade upp några kvalitetsblusar där på vägen hem. I butikerna i den här stan finns det väldigt lite äkta material med tidlös design just. Allt är akryl, polyester, eller annan oljederivat. Det är smått chockerande faktiskt efter att man mest bara haft att göra med barnkläder (som oftast är 100% bomull, inte bra det heller jag vet, tär på naturen). Sätter människor faktiskt sina pengar på den här skiten? Hur länge håller sömmarna och tygen?

Sen tänker jag på alla de balar och kontainrar av kläder som skickas som utlandshjälp till Afrika och förstör den lokala klädproduktion  där. Vår egen klädproduktion har ju tagit stryk för evigheter sedan. Slit och släng-modellen innebär ju att produktionskostnaderna är närmast obefintliga (läs: slavarbetskraft i Asien, och alla de miljökonsekvenser det har där). Men tänk på alla de lokala förmågor som går omkring och drömmer om ett kreativt arbete. Tänk på alla de som skulle kunna vara sjutusans bra på att sy kläder av prima kvalitet. Tänk om de skulle få blomstra som egna entreprenörer här i stan? Tänk om! Vi skulle i ett nafs kunna få slut på kläddumpning och stigande avfallsberg och istället sparka igång den lokala sysselsättningen. Varför producerar vi inte här sånt som vi verkligen behöver här och nu? Kom inte och säg pga priset - för det är inte sant. Om vi internaliserar alla kostnader som just nu skoningslös dumpas i naturen på olika platser i världen så blir de kläder som vi konsumerar just nu väldigt dyra i drift. Och varför måste fokuset vara på export då det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för regionen? Jag blir inte klok på det resonemanget. Fattar inte hur ett enfaldigt fokus på export ska gynna den lokala ekonomin i det långa loppet. Och om vi exporterar, vad importerar vi? Halvtrasiga kläder och antibiotika resistent mat.

Om ekonomin var lokal så skulle kvalitet vara av första prioritet. Visst skulle det kosta lite mer men med kvalitetskläder behöver man ju inte hålla på och tokshoppa stup i kvarten.

Jag har just gått med i en Facebook-grupp som heter sytokiga (i Sverige). Blir alldeles varm om hjärtat då jag ser vad många av medlemmarna producerar - härliga högkvalitativa kläder, som  de dessutom säljer på sina egna små webshoppar. Heja, heja! Mera sånt! (och gärna i återanvänt, eller miljövänligt material).

24.1.15

Gluteniserad

Här sitter jag med te-koppen i handen och är tacksam över att denna dag snart är över. Det ville sig inte värre än att vi bestämde oss för att gå till den lokala latinorestaurangen och äta lunch för jag hade noll idėer om vad vi skulle äta idag. Det är en av få ställen i den här stan som uppfyller mina krav då jag går och äter med familjen: glutenfria alternativ som även barnen äter, gjorda på äkta råvaror. Och gott dessutom. Lekhörnan är inte heller så tokig. Hubben går ofta på lunch där och han har i flera veckor talat om att de behöver min hjälp med att hitta bra råvaror. Så därför var valet av restaurang givet.

Maten var utsökt. Alla tre rätterna... tror att två var bonus, only for us men vet faktiskt inte riktigt då det ju inte var jag som betalade.

Nåväl allt väl framtill den andra bonusrätten: friterade calamares med aioli. Väldans goda. Eftersom hubben inte äter skaldjur (mariscos) så fick jag hela portionen... först när jag var på sista bläckfisken slog det mig att den kunde vara panerad i vete. Tänkte att så illa kan det väl inte vara då innehavaren visste att vi alla är glutenfria...men, men...lita aldrig på det... frågade innan vi gick ut och hon svarade helt obekymrat 'aceite y harina'... just det, olja och (vete-)mjöl. På vägen hem funderade jag på om min kropp kanske klarar av det nu då jag inte ätit gluten på länge. Jag kände ju inte av något konstigt.

Men nej. Två timmar senare kunde jag notera fajt med hubben (eget initiativ, humörsvängningar var vardag förr), magen konstigt sjuk (en känsla som inte går att förklara eller lokalisera men som jag kände väl igen från mitt tidigare glutenfylldaliv, brukade ha den konstant efter maten, trodde faktiskt förr att det var kroppens sätt att signalera mättnad, aj så fel!), och en aningen svullen och slemmig halstonsill (mina båda tonsiller var förr så svullna att jag alltid blev rekommenderad av läkare att operera bort dem, nuförtiden är de sällan sjuka eller stora). Jepp, jag var gluteniserad. Lite frossa kände jag också av.

Nu har jag legat utslagen på soffan i några timmar i hopp om att det snabbt ska passera. Kan inte fatta att jag förr stod ut med den här känslan och det här humöret alla dagar. Hujedamej. Hur orkade jag med mig själv? Fattar inte.

Lärde mig en läxa: lita inte på något när jag är ute och äter. Fråga först. Ät sen.

Men stället får ändå en tia av tio av mig. Skitgod mat alltså. La Guacamaya, i Roparnäs. Snart dessutom ekologisk om de börjar handla från de leverantörer som jag skrev ner åt dem på två post-it lappar.

Urk, tillbaka till tėet och soffan. Tomorrow is a new day!

Glutenfria lördagsscones

Hittade detta recept imorse då jag fick för mig att vi skulle ha scones till frukost. Lite modifierat enligt egna behov (mjölkfritt):

Scones_
4 dl mandelmjöl
1 msk psyllium husk
1 tsk soda
1 tsk arrowroot (ersätt soda och arrowrot med 2 tsk bakpulver, mitt var slut)
1/2 tsk salt
3 msk ghee eller kokosolja
1,5 dl havremjölk eller mandelmjölk
1 ägg
1 msk chiafrön
1 msk solrosfrön
1 msk pumpafrön

blanda de torra ingredienserna. Tillsätt fettet. rör i mjölken, ägget och chiafröna. Låt vätskan dra in i några minuter. Klicka ut den lösa smeten på bakplåtspapper och forma till scones (mina blev ca 15 cm i diameter). Strö solrosfrön och pumpafrön ovanpå. Grädda i ugn 15 minuter i 200 grader.

Passar bra med mosad avokado!

23.1.15

Vardagsmat

Köttfärslimpan


500 g köttfärs
2 kokta potatisar
1 lök
1 selleristjälk
1 morot
2 msk chiamjöl.
5 dl vatten
pulverbuljong/salt

Hacka och stek löken. Tvätta och hacka selleri. Riv moroten. Mosa potatisen och tillsätte löken, sellerin och moroten. Tillsätt vatten, salt och chiafrön. Kör med mixerstav slätt. Blanda ner köttet. Grädda i ugnsform i ca 40 minuter, 200 grader.




Sötsur kikärtsgryta


500 g kokta kikärter
1-2 lökar
1 halv rotselleri
ca 200 g pumpa (butternut eller annan)
1 halv sötpotatis
några ringar färsk ananas
100 g blomkål
500g tomatkross
2 msk tomatpure
3 vitlöksklyftor
salt

Hacka lök och stek i olivolja lätt. Koka rotsellerin, sötpotatisen, blomkålen och pumpan i ca 10 minuter. Tillsätt kikärterna och de skivade ananasbitarna och tomatkross/tomatpure. Tillsätt vitlök. Låt puttra i 10-15 minuter. Smaka av med salt.

Servera med bovetegryn, ris eller quinoa.