Fakta och fiktion

Så har jag igen deltagit i ett seminarium och gjort några iakttagelser.

Då man studerar legitimitet blir det plötsligt väldigt intressant att lyssna på hur olika forskningsfrågor är utformade och hur forskaren själv tar i beaktande sin egen världsuppfattning i sin forskning.

Idag hörde jag en presenation om uranutbrytning och aktivister som inte ville lyssna. Dialog  var inte möjlig och eftersom deras argument inte baserade sig på fakta så kunde de inte heller tas i beaktande av beslutsfattarna. Enligt forskaren hade aktivisterna målat upp en massa hotbilder som inte baserade sig på fakta, och sedan dessutom hittat på en massa konspirationsteorier efter att myndigheterna inte lyssnat på dem. De flesta av aktivisterna var humanister och några få miljövetare. Jag fastnade på många av forskarens ordval: "hotbilder", "fakta", "konspirationsteorier", "humanister". Alla lät i mina öron som laddade utryck som inte passar in i forskningssammanhanget (att fundera på företagsansvar och stakeholders).

Det galna var att jag själv presenterat min egen studie bara några minuter tidigare om ett liknande scenario, men där hotbilderna som de (i det här fallet irrationella) aktivisterna målat upp hade förverkligats till punkt och pricka när projektet genomfördes. Skulle man ha på riktigt lyssnat på deras åsikter så kunde man kanske ha undgått en stor miljökatastrof och legitimitetskris. Kände mig misslyckad igen i mitt försök att föra fram de marginaliserades perspektiv på legitimitet. För om forskaren ovan hade förstått vad jag försökte säga så skulle han också ha förstått att "fakta" inte är något neutralt fenomen som alltid ser lika ut oberoende var, vem, och hur man använder sig av det. Ett exempel: Om man frågar vetenskapsmän om eukalyptusplantagen i Uruguay påverkat tillgången på vatten så kan deras kalkyler visa att nej, vatten finns det gott om fortfarande. Men frågar man bönderna som bor granne med dessa plantage så får man ett annat svar, och åker man dit kan man se hur de nuförtiden har stora vattenkanistrar på  bakgården som kommunen hämtar ut åt dem regelbundet då deras egna vattenbrunnar torkat ut. Vad är fakta? Inom vetenskapen tenderar man sig att använda sig av de vetenskapligt framtagna resultaten. Men det betyder inte att vattenbristen inte skulle vara kall fakta för bönderna för det. Att smör orsakar högt kolesterol och hjärtinfarkt har länge ansetts vara fakta inom den medicinska vetenskapen, men nu är det inte längre ett så klart självklart faktum. Att tala om olika argument och ståndpunkter utgående från vad som anses vara fakta idag kan vara farligt, och är enligt mig en väldigt bekväm position, men hör inte hemma i den här sortens analys.

Om vi sedan tar de andra orden som jag hängde upp mig på: "hotbilder" är motsatsen till "löften" - ingen kan med hundra procents säkerhet säga att någondera kommer att uppfyllas i framtiden. Hotbilder är dessutom ett negativt laddat ord som redan då det används de-legitimiserar aktivisternas position i en debatt. "Konspirationsteorier" är något jag funderar mycket på som fenomen. Jag tror i princip inte på dem, men däremot tror jag att det uppstår situationer där "konspiration" är nära att ta till, mycket pga våra egna tankemönster som styr oss att tro eller inte tro på en viss sorts kunskap, beroende på var vi befinner oss i samhället: är vi en del av myndigheterna tror vi på "vetenskaplig fakta" medan det som inte bevisats vetenskapligt anses vara kvacksalveri... men det betyder ju inte att det inte skulle kunna visa sig vara sant vid en annan tidpunkt och ge  kvacksalvarna rätt. Som man kan bevittna (igen) i kolesterol-smör debatten så finns det mycket som var vetenskapligt bevisat på 1970-1980-talet som idag inte längre kan anses vara gällande. Bara för att något inte studerats betyder inte att det är osant... "Humanister" är ett intressant fenomen i dagens presentation. Det att forskaren ville peka ut vem som stod bakom argumenten som framfördes mot uranutbrytningen visar att han använde sig av kategorisering och demonisering för att bevisa att deras argument inte var lika "valida" som de som kom från annat håll (läs: geologer som vet på riktigt att uranutbrytning inte medför någon skada). Själv anser jag att det här är den största stötestenen i "demokratiska" samhällen idag, dvs att vissa experter och en viss sorts kunskap har förtur framom annan. Uranutbrytning går kanske att sköta utan att det uppstår skada i omgivning (påverkar naturen det gör det ju eftersom uran inte är någon växt som potatis eller morot som man bara plockar upp ur jorden och sedan planterar på nytt utan destumer bekymmer...) men det finns ju så mycket annat man måste ta i beaktande. Ta ett mer aktuellt exempel: Bara för att vi kan suga ut olja under Arktis-isen utan att det förstör isen i sig, betyder väl inte att vi människor har rätt att göra det?

En annan presentation idag handlade om flera olika gruvprojekt i Finland och hur de blivit emottagna av lokalbefolkningen. Intressant även detta. Jag hittade många infallsvinklar som stämde överens med mina egna observationer. Men på en punkt kunde jag inte hålla med. Forskaren i fråga framställde resultaten från de ställen där gruvorna var socialt acceptabla som framgångsrika projekt, där andra, mindra lyckade projekt kunde ta lärdom. Det stör mig det här. Att ju mer företagen lyckas övertyga lokalbefolkningen om att även de vinner på projekten, destu mer anses det vara okej att det att bryta ut mineraler ur vår jord. I min värld blir det inte mer okej bara för att lokalbefolkningen kan dra nytta av utbrytningen, tvärtom, jag anser det vara ännu mer förkastligt eftersom det hindrar oss från att föra en debatt om det som det verkligen handlar om: hur länge ska mänskligheten i stort fungerar som parasiter/blodsugare på vår egen moder jord? När ska vi på riktigt börja söka andra alternativ till den eviga tillväxten som bara fördärvar naturen för framtida generationer? Jag ser alltmer dessa välvilliga lokalbefolkningar som korruptionsoffer (förlåt för det starka ordvalet): de tar emot ekonomiska fördelar för att hålla tyst och vara nöjda. Sorligt nog har utomstående sällan lika mycket att säga till om i de här situationerna, de hör inte till gruppen "affected stakeholders", trots att de möjligtvis kunde ha en mer balanserad åsikt eftersom de inte har något att vinna eller förlora på att ett projekt genomförs. Och skulle de mot förmodan höra till stakeholder-grupper, ja då kan ni vara säkra på att företagen sätter ner mycket tid på att fundera på "stakeholder management". Jämmer och elände.


Det sista jag ändå kunde konstatera efter dagens seminarium är att många forskare verkar vara totalt blinda då det gäller deras egen värdegrund. Vi är inte separata från verkligheten, vi ingår i den och genom hur vi utför vår forskning, tolkar den och presenterar den så kommer vi också att (ideologiskt) påverka den. Om vi väljer att belysa gruvdriften som lyckad ifall lokalbefolkningen är nöjd, eller alla de identifierade stakeholders fått komma till tals, då har vi redan där tagit ställning till vilken sorts värld vi vill leva i.

Gratulerar den som orkat läsa så här långt. Gonatt!

Dagens låt

Jag har varit på ett doktorandseminarium och känt mig allmänt malplacerad. Tackar John Lennon för det mentala stödet.

Iakttagelser från ett seminarierum

Igår deltog jag i ett doktorsseminarium där jag även presenterade min egen forskning. När man tagit steget ut och dekoloniserat sin världsuppfattning blir sådana här evenemang ibland smått frustrerande. Jag påstår inte att jag är helt utan för den eurocentriska kunskapsbubblan ännu, men åtminstone tänker jag i dubbla banor nuförtiden... jag reagerar när andra forskare och doktorander använder sig av olika begrepp som om de skulle vara neutrala eller självklara. Det går inte att sätta fingret på exakt vad det är som är fel, men det är en känsla - allt står inte rätt till, begreppet gömmer något, begreppet har skapats för vissa intressen. Jag blir helt matt.

Ta till exempel ett ord som "kluster", det ska handla om sammanlänkade företag och institutioner på ett geografiskt område, företag som genom sin sammanlänkning skapar innovationer och kompetitiva fördelar. Jag skruvar på mig då någon refererar till hur skogsklustret nu förflyttats från Finland till Sydamerika, och syftar på  min forskning. Jag anser nämligen inte att man kan tala om ett skogskluster, i alla fall inte i Chile eller Uruguay. Ett kluster kännetäcknas av sin förmåga att skapa innovativa nya lösningar och på så sätt bidra till kompetitiva fördelar. Men i Chile och Uruguay handlar de kompetitiva fördelarna om skatteincentiv, stora plantage av träd som inte hör hemma i deras natur, tvångsförflyttning av befolkning och importerad teknologi för cellulosaproduktion. Jag har inte ännu hört att de två länderna skulle ha skapat egna nya teknologier inom "skogsklustret". Att tro att det som försvinner från vårt land nu uppstår på annan ort är naivt. Att tro att de positiva effekter skogsindustrin någon gång haft i vårt samhälle nu automatiskt överförs till nya "emerging markets" är att inte känna till realiteterna och hur företagsinvesteringar fungerar på platser där kolonialism inte är en förgången tidsepok som bara existerar i historieböckerna utan något väldigt påtagligt även i nutid.

Sedan kommer ett exempel på hur man lyckats attrahera ny företagsamhet till gränsen mellan Sverige och Finland med Ikea som draghjälp. En framgångshistoria där de lokala beslutsfattarna nu smider planer om att bygga ett stort shopping- och hotellkomplex mitt på gränsen mellan Sverige och Finland. Varje EU-ivrares våta dröm. Där sitter jag och undrar om doktoranden i fråga i sina studier om gränsöverskridande aktiviteter också kommer att ta i beaktande samernas perspektiv, ett perspektiv som även det är gränsöverskridande men knappast helt i linje med det här shopping-fokuset. Och kan man faktiskt hylla Ikeas investering som räddningen för de här nordliga utdöende lokalsamhällena? Det som stör mig när Ikea kommer på tal är avsaknaden av kritisk inblick i Ikeas business modell. Ikea är inget annat än ett möbel-Walmart. De miljömässiga och sociala konsekvenserna av ökad försäljning av Ikeas smutsbilliga möbler gör det inte mer okej att heja på deras etablering oberoende hur "räddande ängel" det kan verka för stunden (obs, det gäller också Vasa). Och jag skulle vilja veta på riktigt, hur mycket pengar spenderar Ikea-turisterna på annat än sina möbeluppköp och billiga köttbullar i gränsstäderna uppe i norr. Men det här har tydligen forskats i tidigare, så det var inte del av detta projekt...

Min egen presentation gick inget vidare. Jag hade igen svårt att förklara det dekoloniala perspektivet för en europeisk publik. De sitter där som stora frågetecken hela bunten. Jag gör ändå mitt bästa. Försöker förklara att vår kunskapsyn och världsbild formar vår uppfattning om vad som är rätt och fel, och den här världsbilden inte tillåter en stor del av världens befolkningen att leva enligt sina övertygelser, utan istället påtvingas de våra uppfattning om vad som är rätt och fel, "in the name of development", eller "christianity", eller "enlightenment". Jag försöker förklara hur grupper med alternativa kunskapssyner inte har plats vid förhandlingsbordet eftersom deras argument inte tas på allvar, inte anses vara valida, eller legitima, eller rationella. Tror inte att de riktigt förstår. Nåväl, klarare nästa gång, jag lovar!

Killen efter mig presenterar sin forskning om biobränsle, om hur EU-lagstiftningen slagit helt fel, hur ett initiativ som var menat att skydda miljön genom mindre utsläppsrätter istället lett till att Orangutanguna snart är utrotningshotade då man skövlar skog för palmoljeproduktion, eller hur det lett till att småbönder i utvecklingsländer nu har det ännu svårare än tidigare att överleva då de stora aktörerna tävlar om vem som kan odla mest och sedan importera skörden till Europa för försäljning till biobränsleraffinaderier. Han menar att det är lagstiftningen som slagit fel, att man borde reglera landanvändningen och importen bättre. Jag sitter där och funderar om man faktiskt kan bota vår sjuka jord genom dessa små plåster, utan att ta tag i orsaken till sjukdomen, dvs tillväxtekonomin och vår stora västerländska sjukdom: en ständigt ökande konsumtion av olika sorters bränsle. Då jag ställer en kritisk fråga blir jag nerbuad, det finns ju inga alternativ, världsekonomin växer, bränsleefterfrågan växer kosntant och det finns inga tecken på att den kommer att avta. Att tro att man kan satsa på de-growth, eller alternativa business modeller, typ lokalproduktion är att vara orealistisk. Det är då jag inser att jag själv nu sitter i underläge, med alternativa och marginaliserade kunskapssyner som ingen ser som rationella eller realistiska. Jag är satt i offside precis på samma sätt som mina egna intervjuobjekt. Men så länge forskare väljer att blunda för de verkliga problemen så finns det ju inte heller något hopp om att en lösning ska kunna uppstå, i alla fall inte på akademiskt håll (lite som med kolesterol/fett/sockerdebatten i medicinsk forskning, tänker jag mig). Jag avlägsnar mig från seminariet med en känsla av hopplöshet.

På vägen hem hör jag John Lennon sjunga... "you may say I am a dreamer, but I am not the only one."

Det är i sådana lägen jag är glad att jag varit på ställen där man tänker i alternativa banor, jag vet ju att det finns de som tror att en annan värld är möjlig, och som dessutom lever enligt sådana principer. Världen är inte universell, den är pluriversell. Och oj vad glad jag är över den insikten, den ger mig styrka i stunder som dessa, styrka att föra fram deras världssyn som värdefull i sig. Min bakläxa från gårdagens seminarium blir att läsa Habermas en gång till och försöka bli klarare i mina tankar om varför hans deliberative democracy är svår att applicera på ställen där den västerländska världssynen inte är kung.

Idag verkar det dock som om energiflödena var på min sida. Hörde flera andra yttra sig om problemen med ett evigt fokus på ständig ekonomisk tillväxt. Och på Facebook hade något länkat till den här standup komikern som tydligen rört om ordentligt i grytan i Storbritannien den här veckan:

Russel Brands takes on the crisis of civilization

Just det... "I am not the only one"!

Gonatt!

Celiaki - många frågetecken på agendan

Mycket intressant föreläsning för den som lider av glutenkänslig mage, eller annars bara är intresserad av ämnet:

Celiaki - senaste svenska forskningsrönen


Med tanke på vad jag skrev om möjliga orsaker till hjärtinfarkt som det spekulerades om efter andra världskriget så var det MYCKET intressant att höra att det var en holländsk doktor som under andra världskriget noterade att celiaki-barn på hans klinik blev friska i början av kriget men då Sverige började släppa ner sädeslagssäckar i holländskt luftrum blev barnen igen sjuka. Han insåg allltså att celiaki hade att göra med sädesslagen, närmare bestämt glutenet i sädesslagen.

Kan det finnas någon koppling där mellan nedgången i hjärtinfarkter och tillfrisknandet av celiakibarn? Kan glutenet vara den gemensamma nämnaren? Spekulation från min sida som gärna skulle få undersökas.

Filmen ovan var verkligen sevärd, jag tyckte speciellt mycket om den första delen av föreläsningen, medan den andra delen antagligen var riktad till läkare och specialister. Det jag saknade däremot var mer forskning kring tarmbakterien Candida, det nämndes en hel del andra tarmbakterier men Candida lyste med sin frånvaro. Varför? Det har ju forskats mycket kring candida och magproblem, konstigt att man inte alls talar om någon koppling där.

Sedan skulle jag gärna höra mer om hypoteserna kring varför celiaki ökade bland barn markant på 1980-talet och sjönk i mitten av 1990-talet. det nämns att man hade senarelagt introduktionen av gluten i början av 1980-talet till 6 månader istället för 3-4 månader (och ökat markant på intaget: läs introducerat välling istället för bröstmjölk, nämns inte i föreläsningen). Tesen är att det var det som gjorde att så många fler barn insjuknade. Nu rekommenderar man igen att barnen börjar äta tidigt gluten (välling?!) och då har siffrorna gått ner. Däremot har också diagnosen på celiaki senarelagts, förr diagnostiserades de flesta vid 15 månaders ålder, nu vid 5 års ålder. Det finns mycket att vara kritisk och spekulera kring här. För det första, kan det vara så att amningen är ett tillfälligt skydd mot utveckligen av celiaki, och därför klarar sig småbarn bättre när de ammas på samma gång som de får sin första gluten, men att det kanske bara är ett tillfälligt skydd, och att celiakin ändå bryter ut i ett senare skede när de exponerats tillräckligt länge? Och hur kan man med säkerhet fastställa att det är den tidigarelagda introduktionen av gluten som drar ner på fallen, kan det finnas andra förklaringar. De källor jag läst om introduktion av gluten (amerikanska) har menat att tarmen inte är mogen för så komplicerade proteiner innan ett-års åldern. Dvs, både 3-4-månader och 6 månader är för tidigt enligt dem. Och vilken är korrelationen mellan användning av antibiotika och ökningen av celiaki bland småbarn på 1980-talet respektive 1990-talet? Min tanke är att antibiotikan ju slår ut både bra och dåliga bakterier och då kan t.ex. candida få fotfäste i tatmen. Inte något som diskuteras i föresläsningen men som skulle vara intressant att veta om det har något med saken att göra. Har detta ens studerats?


Ja, det här blev ett väldigt medicinskt spekulativt inlägg... då jag egentligen hade tänkt skriva om hur fin höstlovsdag vi haft idag med barnen, snö, sol, snö, och sol. Ingen is på fjärden kunde vi konstatera under vår promenad ner till playan. Men destumer (svart-)is på alla vattenpölar och vägar på vägen dit. Var inte pigg på att sätta barnen i cykelvagnen och cykla iväg på några längre färder med mina sommardäck efter det....

Att föda barn och debatten om vad som är naturligt

Jag hamnade in på en debatt om smärtstillande och förlossningar och huruvida sådana förlossningar som sker utan smärtstillande får kallas naturliga eller inte.

Orsaken att jag yttrade mig var att jag förundrats över kompisar som ännu två-tre år efter att ha fött sitt barn kan prata om det som "jag minns det som igår, minut för minut", "det var en magisk upplevelse", "det var då jag insåg att min kropp är starkare än vad jag var medveten om", eller "jag kom i kontakt med en inre kraft som jag inte visste att fanns". Själv försökte jag mig på en förslossning utan epidural men i något skede lät barnmorskan mig förstå att det nog kanske ändå var bäst att låta epidural hjälpa till, och andra gånger brydde jag mig inte ens om att försöka, julen var nära och jag ville börja leva livet som tvåbarnsmamma i en vacker julidyll. Till barnmorskan sa jag så här när vi kom in till bb: vad kan jag göra för att påskynda processen, epidural - jotack! Så för mig att höra vänner ännu två eller tre år senare prata om förlossningen som något magiskt var främmande. Visst var det underbart, de där första timmarna tillsammans med den nyfödda, men själva förlossningsupplevelsen har jag för länge sedan bytt ut mot nya vackra upplevelser som mamma till två underbara barn.

 På samma gång, p.g.a. mitt intresse för glutenkänslighet har jag följt inlägg på Facebook från en kvinna som faktiskt botat sin glutenkänslighet genom kost och alternativa metoder. Hon råkar dessutom vara doula och förlossningsförberedare till yrket. Hennes länkar på Facebook (Hypnobabies 1, Hypnobabies Interview 1, Hypnobabies Interview 2) har fått mig att tänka allt mer på det här med kvinnokraft och kopplingen till moder jord. Utan att mystifiera - ut ska ju ungen, vare sig man vill det eller inte - utan att glorifiera - det finns risker med förlossningar och att lita alltför mycket på moder jord kan i vissa fall ha en dödlig utgång för både mor och barn, så har jag alltmer börjat fundera på vad vi (igen) förlorat då moderna vetenskapen tagit över vårt uppfattning och framförallt vår upplevelse av att föda barn. Enligt mina egna vänners berättelser och enlight hypnobabies filosofin kan förlossningen vara smärtfri utan smärtstillande. Enligt alla storyn som kommer via mamma-tidningar, förlossningsförberedelsekurser och samhället i stort så hör det till att förlossningen är smärtsam - om man inte tar smärtstillande då, som tar hand om en del av smärtan men inte allt. Handlar det faktiskt om vår egen inställning och uppfattning? Kan det finnas någon sanning i att vi har en inre kraft som kan aktiveras när vi föder barn? En kraft som lamslås av smärtstillande som epirdural eller lustgas? Och hur naturligt är det egentligen att droga sig själv och sitt barn i en stund som denna?

Jovisst, det finns förlossningar med dödlig utgång - men vad säger statistiken egentligen om de som väljer (obs väljer, inte tvingas till som i vissa av världens länder där bristen på primärvård kan vara livshotande för gravida kvinnor) att föda utan smärtstillande? Är deras liv och barnens liv mer i fara än någon som väljer epidural, eller kanske t.o.m. kejsarsnitt? Enligt läkaren Chris Kresser kommer epiduralen med många sidoeffekter (Epidural side effects and risks). Dessutom, I många länder får den gravida själv välja kejsarsnitt, eller hur förklarar vi annars att över 30% av förlossningarna i USA sker via kejsarsnitt, medan WHOs rekommendation är att kejsarsnitten skall vara mellan 5-10% av förlossningarna för att undvika flest komplikationer. Vad är naturligt i dessa fall? Vad är normalt?  Vår uppfattning av det normala och naturliga är socialt betingat. Till all lycka håller valfrihet på att bli allt normalare, och det naturliga allt naturenligare (Se alla övriga Chris Kressers inlägg om naturlig födsel här:

• Is homebirth more dangerous than hospital birth  
• Is ultrasound necessary effective in pregnancy 
• Ultrasound not as safe as commonly thought 
• Why undisturbed birth 
• The hormones of birth
• Pitocin (oxytocin) side effects and risks
• C-section risks and complications

Eftersom det är ett tag sedan jag lämnade mainstream och slutade tro på rådande uppfattningar om vad som anses normalt och naturligt i vårt samhälle idag, välkomnar jag dessa alternativa tankar och metoder. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det är problematiskt att kalla en sådan förlossning för "naturlig", än mindre varför de som väljer den vägen till att bli mamma inte får visa sin lycka över att ha valt den vägen och dessutom ha stärkt sin inre kraft och koppling till moder jord.

Jag ser nu själv fram emot att läsa den här boken: Women who run with the wolves  av författaren Clarissa Pinkola Estés.

"Drawing from her work as a psychoanalyst and cantadora ("keeper of the old stories"), Dr. Estés uses myths and folktales to illustrate how societies systematically strip away the feminine spirit."

 Låter verkligen häftigt för en som mig som är intresserad av hur olika sorters berättelser, vare sig representerade i mediatexter eller andra sorters texter, formar vår uppfattning om vad som är legitimt, dvs "normalt" eller kanske "naturligt" beroende på hur man vill definiera den termen.

Helhetslösningar för kommunens ekonomi

Vasa stad lider av ekonomiska trångmål.  I Vasabladet den 15.10 gick det att läsa en kolumn av Hans Franz, där han säger att staden nu bör satsa på helhetslösningar:"Helhetslösningar är i regel bättre för patienten, klienten, kunden, kommunmedlemmen", konstaterar han.

Men vilken sorts helhetslösning talar vi om här? Vilken sorts "strukturförändring" behöver vi för att vända det sjunkande skeppet? Min tanke om de ekonomiska trångmålen som staden befinner sig i går ungefär så här: Ok, låt hyveln hyvla över hela helheten. Kör på. Men snart märker vi säkert att det inte finns någon ost att hyvla mer, och att problemen bara växer sig större med sjukare invånare (inklusive utbildnings- och vårdpersonal), brottsligare ungdomar, och en massa andra otyg som följer i hyvelns fotspår (läs Mirijam Kallands kolumn 16.10 i HBL om de negativa konsekvenserna efter 1990-talets inbesparingar).

Istället föreslår jag följande helhetslösning:  Kommunen kan börja med att stå upp för kommuninvånarnas hälsa och välmående genom att våga bryta sig fri från de statliga kostråden. Börja med att förespråka riktig och hälsosam mat till kommuninvånarna istället för de nuvarande ogynnsamma råden som THL står för och som okritiskt förespråkas av läkare och kostrådgivare på stadens alla vårdinrättningar. Börja också servera riktig offentlig mat på sjukhus, i skolor och i daghem.

Men riktig mat kostar ju mer än det som serveras nu. Var är inbesparingarna? Låt mig precisera:

Sedan Finland anammade en s.k. fettsnål diet (se fotnot 1) med stort kolhydratintag (50-60%) har mängden överviktiga personer i vårt land fördubblats (överviktiga och grovt överviktiga vuxna: 8,4 %/1990 till 16,4%/2010, källa: OECD 2012). Alarmerande är att andelen överviktiga barn har ökat speciellt mycket sedan slutet av 1970-talet  (överviktiga pojkar i skolåldern från 8,4% år 1977 till 19,4%/1999, överviktiga flickor i skolåldern från  4,5%år 1977 till 11,2% år 1999, källa: Wang and Lobstein 2006). Med tanke på att övervikt leder till många kroniska sjukdomar som belastar kommunens sjukvård så är det här något som bör vara topprioritet bland kommunens beslutstagare.

Inte nog med fetma-epidemin och dess följder, i Ann Fernholms bok "Ett sötare blod" (2012) framkommer att ett förhöjt blodsocker orsakar en rad andra hälsoproblem hos befolkningen utöver de som vanligtvis kopplas till övervikt. Hon går igenom forskning som gäller demens och Alzheimer, fibromyalgi, cancer, acne, PCOS (som kan leda till infertilitet), IBS, m.fl.. Alla dessa sjukdomar belastar idag den kommunala sjukvården på ett eller annat sätt. Att dra ned på sjukvårdskostnaderna utan att göra något åt det underliggande problemet till varför våra sjukvårdskostnader är så höga, är att skjuta sig själv i foten.

Mitt förslag är alltså att vi tar Fernholms rekommendationer på allvar: se till att alla kommuninvånare förstår vikten i att hålla ett stabilt blodsocker och insulinproduktionen låg. Och inte nog med det, se också till att alla kommuninvånare får de rätta redskapen att hålla ett stabilt blodsocker. Tyvärr tillåter inte de nuvarande kostråden fråm THL ett sådant scenario eftersom de förespråkar en alltför kolhydratrikt kost som dessutom inte innehåller tillräckligt med riktigt fett för att hålla våra kroppar i balans. Istället skulle detta innebära att kommunen ser till att alla som bor innanför kommunens gränser förstår vikten i att avstå från allt som höjer blodsocker (socker, mjöl, fettfria produkter, limonad, saft, onödigt söta frukter som t.ex. vindruvor, industrimat som innehåller gömda sockerarter) och att stabilisera sitt blodsocker med rätt sorts fetter (smör, olivolja, kokosolja är en bra början) och protein. Det innebär också att kommunen serverar sådan mat i de offentliga inrättningarna (läs: sjukhus, dagvård, skolor). För den som fortfarande känner sig bunden av de statliga kostråden kan tilläggas att dessa råd är endast rekommendationer. Varje kommun har möjlighet att fatta egna beslut och frångå de statliga kostrekommendationerna på basen av forskning som visar andra resultat än de som THL väljer att plocka fram (och som hittills endast lett till eskalerade sjukvårdskostnader i vårt land).

Alltså, de stora inbesparingarna kommer från friskare kommuninvånare. Sjukvården slukar en stor del av kommunens pengar idag. Om kommuninvånarna är friskare så minskar trycket på sjukvården. Om det serveras riktig och hälsosam offentlig mat så orkar också personalen bättre och blir också mindre sjuka. Personalens egna barn orkar bättre i skolorna och i dagvården och hålls också friskare så att föräldrarna inte behöver ta ut så många sjukdagar pga sjukt barn. Men det är inte bara sjukvården som vinner på bättre mat. Alla skolbarnen har bättre förutsättningar att klara sig i skolan då deras koncentrationsnivå ökar med ett stabilt blodsocker. Det i sin tur kan i bästa fall leda till lugnare klasser och ett minskat behov av speciallärare och assistenter, en välkommen sparåtgärd för en trängd ekonomi. Med tanke på de stora kostnaderna i åldringsvården kan jag ännu tillägga att med en balanserad kost kommer ålldringarna att klarar sig längre hemma då de inte är lika sjuka längre (eller lider av demens) och de kan istället börja njuta av sin ålderdom istället för att sitta i kö till stadens hälsovårdscentraler för att få sina mediciner.

Inbesparingarna kan vara enorma om kampanjen om riktig mat är lika effektiv som tobakskampanjen varit. Utgångspunkten i en sådan här helhetslösning borde vara att alla kommuninvånare med rätt sorts kost ska kunna ta hand om sig själva, och att de offentliga inrättningarna ger möjlighet till ett stabilt blodsocker genom vettiga rekommendationer och mat. Med tanke på både budgetunderskott och statistiken över övervikt har vi ingen tid att förlora, än mindre tid för att demonisera och ignorera sådan information (se fotnot 2) som redan visar vilka möjligheter till förbättrad hälsa vi har om vi äter sådan mat som inte gör oss sjuka!


***
Fotnot 1: De finska kostrekommendationern blev officiella år 1987, det var då man började implementera en fettsnål kost med upp till 50-60% kolhydrater i offentliga inrättningar. Fettsnål mat har förespråkats av experter sedan början av 1970-talet efter att forskare började anta att orsaken till att hjärtinfarkter och vuxendiabetes gått ner under andra världskriget hade att göra med bristen på fett i kosten (Fernholm 2012). Men det första som reglerades under kriget var hur mycket socker (och kaffe) som finländarna fick köpa (Sillanpää 1999).

Fotnot 2: Många studier har visat att det inte finns något som helst samband mellan hjärtinfarkt och mättade fetter och att det egentligen förbättrar kolesterolet (Källa: Siri-Tarino et al 2010; Campos et al 1992; St-Pierre et all 2004). Personliga berättelser om hur man lyckats förbättra sin hälsa, gå ner i vikt och sluta upp med medicinering med en blodsockerbalanserande kost finns det gott om vid det här laget (story1; story2; story3; story4; story5; story6; story7;story8;story9; story10)

Löv

Vi är inne på slutrakan nu, av skördesäsongen menar jag. Det mest är upplockat ur jorden. De sista rödbetorna drog jag upp förra veckoslutet. De få äppel som dinglar kvar i träden vill antingen inte falla ner eller är så högt uppe att vi inte räcks att plocka ner dem. Jordplätten där jag i år testat mina gröna fingrar börjar också bli färdig för vinterpaus. Pumporna hann aldrig bli till något, kanske för att de inte hade tillräckligt med utrymme, men grönkålen fortsätter att trotsa både kylan och skrottarna som tog de första bladen i början av sommaren. Annars har vi också redan ätit upp alla våra lökar, zucchinin, tomater, potatisar och frilandsgurkor. Om man ska bli självförsörjande så krävs nog lite mer innovation i min stadsodling, annars är man på svältkur innan första snön ens lagt sig...

Men det som ännu återstår är löven. I veckan sa jag åt dottern när vi cyklade till skolan att nu har vi bara en skörd kvar innan vintern: Löven. I år har vi haft en alldeles särdeles vacker höst. Det varma och soliga vädret har gjort att höstens färger har fått briljera i sin egen glans. Oj så jag har njutit av cykelvägen till och från jobbet, över trollebron vid Metviken. Och oj så vacker vår egen gata varit de senaste veckorna, fullspäckad med sprakande färger. Utan ordentlig kamera med mig  har jag istället fått insupa de vackra bilderna här och nu, njuta av dem i stunden. Men snart är alla löv fallna. Över allt i stan hör man ljudet av blåsmaskiner som blåser ihop löven till stora lövhögar. Jag förundras över fenomenet. Vill komma ihåg från barndomen att vi lärde oss att man ska låta löven ligga kvar på marken, som ett varmt täcke under den kalla snön. Den visdomen tycks inte gälla mera. Nu är det steril estetik som gäller. Varje gång jag ser en sådan där blåsmaskin i farten får jag sådan grym lust att plocka fram en stor svart plastsäck i en "rädda löven" aktion. Jag menar, vad är det för vits att detta ypperliga komposteringsmaterial skyfflas ihop och förs bort till stadens avstjälpningsplats med allt annat skräp? Skulle det inte göra mera nytta i hushållens egen kompost, eller som kompost för jordbruket? Istället för alla de där säckarna av komposteringslöv som man kan köpa i trädgårdsbutiken för dyra pengar, varför inte ta tillvara löven som ligger på våra asfalterade vägar (kan hålla med om att asfalten inte behöver något skyddande täcke inför vinter)?

Så i går på eftermiddagen jobbade jag med att samla ihop tillräckligt med löv från vår egen uppfart så att det räcker för hela året. Arbetet var så givande att hade det inte varit för att vi blev extempore inbjudna till nya bekanta i grannskapet så skulle jag ha fortsatt samla löv längs med vägen, innan någon hinner dit med sin blåsmaskin...Kanske lika så bra att jag blev avbruten... annars skulle nog hubben snart ge ifrån sig ett ramarskri när förrådet fyllts med stora svarta plastpåsar fyllda med... löv.

Men lustigt nog, jag tycks inte vara den enda som går omkring och funderar på vikten av löv. Idag fick jag ett nyhetsbrev med länk till bloggen "Economics of Happiness", där senaste inlägg handlar just precis om detta: lövens vitala roll i naturen. Jag tyckte speciellt mycket om den här paragrafen:

"In traditional agrarian cultures, where people depend on the surrounding land to provide local food and other necessities of life, fallen leaves take on a precious significance.  They provide mulch for gardens and nutrients for the soil; fed to livestock they are transformed into milk, wool, meat, and energy for all manner of work. To such cultures, the idea of leaves, branches, grass and the rest being a burdensome irritation to be stuffed into plastic bags and shipped away on diesel trucks would seem irrational, bordering on mad."

 Så alla ni med hushållskomposter, tjupp, tjupp - fram med säcken och samla, samla!