Nu då jag gått inför detta med Slow Food kan man undra om min egen syn på mat kan skapa intressekonflikter med en lokal Slow Food organisation. Jag menar, jag sticker inte under stolen att (vitt) socker är problematiskt (för mig), inte heller att vete och mjölk inte alltid gör att kroppen mår bra.
Vad händer när jag möter en konditor eller en bagare? En mjölkproducent? Svar: Ingenting annorlunda än då jag möter en kött- eller grönsaksproducent. Jag tror på lokal, närproducerad, rättvis mat där den som avnjuter maten är en lika stor del av pusslet som den som utfört grovjobbet, oberoende vilken maträtt som producerats. Det finns de som har problem, ja. Tyvärr är jag en av dem. Men det finns också de som ännu kan äta god kvalitetsmat. Och jag tycker att de ska göra det. Njut för guds skull för min del också! Bara de kan ta hand om sig själva, och inte börjar frossa. För då kan det gå fel.
Men Slow Food handlar ju inte om frosseri. I alla fall inte i min värld. Slow Food är motsatsen till frosseri. Jag är övertygad om att mer Slow Food betyder mindre sockerjunkies, mindre intoleranta magar, mindre mjölkallergier hos barn, mindre av allt det onda i matväg.
Så nej, jag ser inga intressekonflikter här. Ju mer bra mat till folket, destu bättre förebygger vi katastrofen som just nu bankar högljutt på våra dörrar.
Go slow!
29.6.13
Födelsedagstårta på rödbeta eller kakao
Nu har jag hållt på med mina galna sockerfria experiment i två år. För två år sedan blev jag så övertygad om att det konsumeras alldeles för mycket socker på vår jord att detta inte är hälsosamt. Och de största offren är försvarslösa (men ack så envisa) barn. Jag bestämde mig då för att testa sockerfritt på det stundande barnkalaset. Och på den vägen är vi.
Av erfarenhet kan jag säga att mina egna barn som ju vant sig vid en lite annorlunda sötningssmak ätit det mesta som bjudits på våra kalas med god aptit (läs: slukat). Många av de andra barnen har inte varit alltför förtjusta. Vi har undgått kriser genom att fokusera på annat program (skattjakter ute på gården, vattenballonglekar etc). Jag såg inte detta som ett problem när dottern var mindre men nu börjar jag oroa mig för hur sockerpolis-strategin kommer att påverka barnens sociala umgänge i framtiden. Jag står inför två val: ge upp innan de degraderats till skolklassens värsta freak eller göra bättre bakverk så att även de inbjudna lär sig tycka om sockerfria kalas. P.g.a. min gedigna kunskap om sockrets skadliga verkan väljer jag alternativ två. Också för att jag vill aktivt visa att det är möjligt att välja annorlunda och att barnkalas inte behöver vara ett enda stort frosseri i sötsaker med katastrofala följder i barnens humör flera dagar efter evenmanget.
Här är en, eller egentligen två lösningar på hur man kan fixa en födelsedagstårta utan (raffinerat) socker, och hur man dessutom kan erbjuda samma kaka åt barn med gluten- och mjölkallergier. De är ganska vanliga nuförtiden. På nästan varje årskurs finns en allergiker. Trist att de ska sitta och titta på när de andra smaskar kaka. Så jag gör kakor som passar alla. Om det finns en nötallergiker i gänget, ser jag också till att det tas i beaktande. Denna kaka fungerar även för dem.
Basrecept från gårdagens tigerkaka. Välj antingen choklad eller kokosversionen. Gör dubbel sats för en normal stor kaka som kan delas i tre delar. För en blöt fyllning mixa 5-10 jordgubbar, 1 avocado, 10 frysta mangokuber (eller skippa denna fyllning och kör med dekorationsalternativen i kakans mellanlager).
Dekoration, alternativ 1: Rödbetstårta
2 små rödbetor
1,5 dl blötlagda cashew nötter (lämna bort om ni har nötallergiker på kommande, öka istället på kokosmjölken)
1 burk kokosmjölk (endast den del som stelnat efter att ha låtit stå i kallt i över en timme)
Saften ur en halv citron
5-10 mangobitar (bestäm själv hur mycket sötma du vill ha)
2 msk kokosolja (för att smeten ska stelna).
Mixa allt och låt stå i kallt tills dekorationssmetens konsisten är tillräckligt tjock för att inte rinna av när du brer på. Bred jämt ut på tårtan. Om du väljer att använda det här som fyllning, bred på en fyllningsdel i taget, låt stelna i kylskåp (30 min) innan du lägger på nästa tårtbit och fyller på igen.
Notera att det är viktigt att mixa i en bra mixer. Matberedaren tenderar göra smeten (cashew nötterna) för grynig. Jag har lärt mig att använda juicemixern istället för en riktigt silkeslen smet.
Rötbetskakan fungerar perfekt på ett princesskalas. Färgen kan vara problematisk för en macho-kille. Då är choko-alternativet bra att tillgå!
Dekoration, alternativ 2: Chokladtårta
10-15 blötlagda dadlar (ca 50-100 g)
1,5 dl blötlagda cashew nötter (lämna bort om ni har nötallergiker på kommande, öka istället på kokosmjölken)
1 burk kokosmjölk (den del som stelnat i kylskåp)
2 msk kakaopulver
1-2 msk kokosolja
Mixa slett i juicemixer, ställ i kyl för att det ska stelna. Bred på tårtan så som i rödbetsalternativet.
Tips: Om du vill dekorera tårtan med födelsedagsbarnets namn så kan du klippa ut namnet i ett papper och lägga pappret över tårtan och sedan strössla rikligt med kokosflingor ovan på tårtan just efter att du brett ut dekorationen. Vi gjorde det på 3-årskalaset i december och det blev riktigt festligt!
Av erfarenhet kan jag säga att mina egna barn som ju vant sig vid en lite annorlunda sötningssmak ätit det mesta som bjudits på våra kalas med god aptit (läs: slukat). Många av de andra barnen har inte varit alltför förtjusta. Vi har undgått kriser genom att fokusera på annat program (skattjakter ute på gården, vattenballonglekar etc). Jag såg inte detta som ett problem när dottern var mindre men nu börjar jag oroa mig för hur sockerpolis-strategin kommer att påverka barnens sociala umgänge i framtiden. Jag står inför två val: ge upp innan de degraderats till skolklassens värsta freak eller göra bättre bakverk så att även de inbjudna lär sig tycka om sockerfria kalas. P.g.a. min gedigna kunskap om sockrets skadliga verkan väljer jag alternativ två. Också för att jag vill aktivt visa att det är möjligt att välja annorlunda och att barnkalas inte behöver vara ett enda stort frosseri i sötsaker med katastrofala följder i barnens humör flera dagar efter evenmanget.
Här är en, eller egentligen två lösningar på hur man kan fixa en födelsedagstårta utan (raffinerat) socker, och hur man dessutom kan erbjuda samma kaka åt barn med gluten- och mjölkallergier. De är ganska vanliga nuförtiden. På nästan varje årskurs finns en allergiker. Trist att de ska sitta och titta på när de andra smaskar kaka. Så jag gör kakor som passar alla. Om det finns en nötallergiker i gänget, ser jag också till att det tas i beaktande. Denna kaka fungerar även för dem.
Basrecept från gårdagens tigerkaka. Välj antingen choklad eller kokosversionen. Gör dubbel sats för en normal stor kaka som kan delas i tre delar. För en blöt fyllning mixa 5-10 jordgubbar, 1 avocado, 10 frysta mangokuber (eller skippa denna fyllning och kör med dekorationsalternativen i kakans mellanlager).
Dekoration, alternativ 1: Rödbetstårta
2 små rödbetor
1,5 dl blötlagda cashew nötter (lämna bort om ni har nötallergiker på kommande, öka istället på kokosmjölken)
1 burk kokosmjölk (endast den del som stelnat efter att ha låtit stå i kallt i över en timme)
Saften ur en halv citron
5-10 mangobitar (bestäm själv hur mycket sötma du vill ha)
2 msk kokosolja (för att smeten ska stelna).
Mixa allt och låt stå i kallt tills dekorationssmetens konsisten är tillräckligt tjock för att inte rinna av när du brer på. Bred jämt ut på tårtan. Om du väljer att använda det här som fyllning, bred på en fyllningsdel i taget, låt stelna i kylskåp (30 min) innan du lägger på nästa tårtbit och fyller på igen.
Notera att det är viktigt att mixa i en bra mixer. Matberedaren tenderar göra smeten (cashew nötterna) för grynig. Jag har lärt mig att använda juicemixern istället för en riktigt silkeslen smet.
Rötbetskakan fungerar perfekt på ett princesskalas. Färgen kan vara problematisk för en macho-kille. Då är choko-alternativet bra att tillgå!
Dekoration, alternativ 2: Chokladtårta
10-15 blötlagda dadlar (ca 50-100 g)
1,5 dl blötlagda cashew nötter (lämna bort om ni har nötallergiker på kommande, öka istället på kokosmjölken)
1 burk kokosmjölk (den del som stelnat i kylskåp)
2 msk kakaopulver
1-2 msk kokosolja
Mixa slett i juicemixer, ställ i kyl för att det ska stelna. Bred på tårtan så som i rödbetsalternativet.
 |
| Testtårta: Two-in-one - båda gick åt hos barnaskaran idag |
27.6.13
Morgonkick
Jag har jobbat sent de senaste kvällarna. Imorse vaknade jag med research-krabbis. Ni vet när hjärnan känns degig och man vet att man inte sovit tillräckligt. Då gjorde jag en smoothie åt oss till frukost och plötsligt orkade jag hålla ögonen öppna igen.
Recept:
2 dl vatten
1 avocado
några skedar blötlagd chia (alltså gelén)
2 msk citron
en knippe mynta
5-10 frysta jordgubbar
Mixa. Njut. Tillsätt vanilj eller kanel om du tycker att den saknar "sting".
Recept:
2 dl vatten
1 avocado
några skedar blötlagd chia (alltså gelén)
2 msk citron
en knippe mynta
5-10 frysta jordgubbar
Mixa. Njut. Tillsätt vanilj eller kanel om du tycker att den saknar "sting".
Tigerkaka på vita bönor
Det kan vara en utmaning att baka glutenfritt, speciellt om det dessutom är socker- och mjölkfritt. Risken är överhängande att slutresultatet smakar apa, eller i bästa fall paff. Hur som helst, inget man precis vill bjuda på när gäster är på besök. Än mindre om det handlar om barn, de är tenderar vara värre connoiseurer än en Michelin-kritiker, eller i alla fall mer direkta. När jag började experimentera med socker- och glutenfria bakverka bestod mina ingredienser oftast av något sorts nötmjöl, eller kokosmjöl, och antingen banan eller dadlar stod för sötman. Det blev lite enformigt efter en tid. Jag lärde mig baka RAW, och det är ju gott, men inte alltid, speciellt inte på ett barnkalas. Sedan hittade jag Kelly på Spunky Coconut, och plötsligt fanns det inga gränser längre. Hon lärde mig baka kakor och kex, fyllningar och glassar, allt utan de ack så besvärliga allergenerna. Men Kelly använde mycket honung och stevia och speciellt stevian lämnar en konstig eftersmak. Så idag bestämde jag mig för att pröva en egen variant av hennes "Marble Cake". Och voilá, total succé. Enda kruxet med det här receptet är att vi i Finland inte har färdigt kokta bönor i frysdisken. Så jag hamnade blötlägga ett kilo vita bönor igår kväll och börja morgonen med långkok. Men nu har vi reserver i frysen. Kommer bra till pass om en månad då det är dags att fira födelsedag igen.
TIGERKAKA (även kallad marmorerad kaka)
Ljusa smeten:
3,5 dl avsvalnade kokade vita bönor (inte så stor skillnad vilken sort)*
6 ägg
1 tsp flytande vaniljdroppar (kan även fungera med en vaniljstång)
50-100 g blötlagda dadlar (bäst resultat om dadlarna fått ligga i vatten över natten)
Mixa till slät smet i mixern.
Tillsätt:
0,5 dl kokosolja
knappt 0,5 dl kokosmjöl
0,5 tsk kvalitetssalt
1 tsk matsoda
1,5 tsk bakpulver
För mörka smeten, gör en till likadan sats men ersätt kokosmjölet med 3/4 dl kakaopulver. Smörj bakformen med kokosolja och häll i den ljusare och mörkare delen om vartannat i formen.
Grädda i ugn i 200 grader i ca 40 minuter.
* Har du aldrig kokat bönor? Gör så här: Skölj bönorna flera gånger med rent vatten. Låt ligga över natten i en stor skål med vatten som ligger rejält ovanför bönorna. Skölj bönorna igen innan du kokar dem. Koka i 1-1,5h tills de är mjuka. Låt svalna. Jag fryser in mina bönor på en långpanna. När de är frysta går det lätt att flytta över dem i mindre plastpåsar i passliga portioner (0,5 liter).
TIGERKAKA (även kallad marmorerad kaka)
Ljusa smeten:
3,5 dl avsvalnade kokade vita bönor (inte så stor skillnad vilken sort)*
6 ägg
1 tsp flytande vaniljdroppar (kan även fungera med en vaniljstång)
50-100 g blötlagda dadlar (bäst resultat om dadlarna fått ligga i vatten över natten)
Mixa till slät smet i mixern.
Tillsätt:
0,5 dl kokosolja
knappt 0,5 dl kokosmjöl
0,5 tsk kvalitetssalt
1 tsk matsoda
1,5 tsk bakpulver
För mörka smeten, gör en till likadan sats men ersätt kokosmjölet med 3/4 dl kakaopulver. Smörj bakformen med kokosolja och häll i den ljusare och mörkare delen om vartannat i formen.
Grädda i ugn i 200 grader i ca 40 minuter.
* Har du aldrig kokat bönor? Gör så här: Skölj bönorna flera gånger med rent vatten. Låt ligga över natten i en stor skål med vatten som ligger rejält ovanför bönorna. Skölj bönorna igen innan du kokar dem. Koka i 1-1,5h tills de är mjuka. Låt svalna. Jag fryser in mina bönor på en långpanna. När de är frysta går det lätt att flytta över dem i mindre plastpåsar i passliga portioner (0,5 liter).
26.6.13
Om att sakna sitt andra jag
Den här råkade komma bort. Repostar och loggar ut för dagen.
Under de senaste dagarna har vi sett hur nära och kära packat ihop sina saker, satt sig i bilen eller på tåget och och rest bort. Det är en ny känsla för mig. Det brukade ju vara jag som reste bort, de andra stannade kvar. Alltid. Men här är vi nu, rotade i vårt nya hem. Hemma. Mer hemma än så här kan det inte bli, i alla fall inte för oss. Ändå känns det inte som hemma. Inte än. Än saknar jag mitt andra jag, patiperran. Hon som flög runt världen och lärde känna nya intressanta miljöer, lärde sig nya språk, störde sig på nya kulturer, acklimatiserade sig till de rådande omständigheterna, packade väskan och åkte hem, för att åter göra samma resa in i det okända igen och igen och igen. Tills det var dags att rota sig. Kanske jag saknar henne pga hennes ändlösa äventyr, men mest saknar jag henne för att hon är mitt andra jag. Den där blyga flickan som vid 17-års ålder konfronterades med den stora världen, skapade rubriker i sitt 'high school magazine' om hur svårt det var att få vänner för hon var ju så blyg, som sedan växte till sig med sina erfarenheter och började smälta in i multikulti-kulturen mer än i sin hemmakultur. Hon. Det är henne jag saknar, nästan så det gör ont.
Min resa hem är en resa in i de välkända miljöerna men också en resa in i det okända jag. Att rota sig i hemknutnarna, stället jag som 19-åring svor att jag aldrig skulle återvända till, är en resa in i mig själv. Varför ville jag bort? Vad gör jag här nu? Vem är jag egentligen? Vem är alla de människor runtomkring mig? Ironiskt nog är frågorna jag ställer mig idag nästan identiska med frågorna jag ställde mig som 17-årig utbytesstudent i ett amerikanskt high school. Då på väg att upptäcka världen. Nu på väg att förstå mig själv och mina egna rötter. Om man nu någonsin kan förstå sig på dem...
Det sägs att det är svårast att återvända hem. Jag kan hålla med om det. Gång på gång har jag fått erfara den där känslan av att allt det roliga plötsligt är över. Ibland har jag fallit pladask, ibland har jag tagit krocken med ro, i båda fallen fullt medveten om att det är ett övergående fenomen och att jag inte är ensam om de känslorna (har studerat expatriater i mina grundstudier på universitetet). Men alltid har den där känslan av matthet funnits där: inga fler upptäcktsfärder, nu är det verkligheten som gäller. Men min verklighet finns inte längre kvar i de gamla gatorna där jag en gång gått. Hemmamiljön är inte längre en sann verklighet, den förtäcker andra sanningar, sådana sanningar som vi här inte klarar av att se. Istället existerar min verklighet i människorelationerna, och de är nu utspridda runt hela världen. Det är i de där dialogerna med vännerna där min evigt skiftande verklighet brukar kristalliseras för stunden. Just så, just precis så, vi förstår varann, vi har tänkt samma tankar! Genom våra ord kan vi hitta en verklighet som passar oss just då och som gör att världen ter sig obetydligt liten, som en liten by med likasinnade tankar.
Mina rötter må ha återvänt till sin ursprungliga jordmån, men hybriden i mig har inte ännu låtit knopparna slå ut i blom. Få se om mina rötter lyckas rota sig så att mina blommor hinner blomma innan årets första frost. Jag jobbar på det. Om inte annat så för att motarbeta höst- och vinterdepressionerna. I fall jag inte lyckas så har vi faktiskt bokat in en snabbvisit till Chile just kring midvintertid. Men tills dess tänker jag gödsla mina rötter så mycket det bara går här och nu. För visst vet jag innerst inne att när miljonstaden bortom de höga bergen tar mig i sin famn då drömmer jag mig tillbaka till Österbottens trygga famn.
Och det var alltså inte meningen att mitt inlägg skulle bli filosofiskt idag, än mindre gå på klischéaktigt rim...men ibland blir det bara så. Speciellt efter att verkligheten formats för stunden av djupa diskussioner med en annan rotlös själ.
Under de senaste dagarna har vi sett hur nära och kära packat ihop sina saker, satt sig i bilen eller på tåget och och rest bort. Det är en ny känsla för mig. Det brukade ju vara jag som reste bort, de andra stannade kvar. Alltid. Men här är vi nu, rotade i vårt nya hem. Hemma. Mer hemma än så här kan det inte bli, i alla fall inte för oss. Ändå känns det inte som hemma. Inte än. Än saknar jag mitt andra jag, patiperran. Hon som flög runt världen och lärde känna nya intressanta miljöer, lärde sig nya språk, störde sig på nya kulturer, acklimatiserade sig till de rådande omständigheterna, packade väskan och åkte hem, för att åter göra samma resa in i det okända igen och igen och igen. Tills det var dags att rota sig. Kanske jag saknar henne pga hennes ändlösa äventyr, men mest saknar jag henne för att hon är mitt andra jag. Den där blyga flickan som vid 17-års ålder konfronterades med den stora världen, skapade rubriker i sitt 'high school magazine' om hur svårt det var att få vänner för hon var ju så blyg, som sedan växte till sig med sina erfarenheter och började smälta in i multikulti-kulturen mer än i sin hemmakultur. Hon. Det är henne jag saknar, nästan så det gör ont.
Min resa hem är en resa in i de välkända miljöerna men också en resa in i det okända jag. Att rota sig i hemknutnarna, stället jag som 19-åring svor att jag aldrig skulle återvända till, är en resa in i mig själv. Varför ville jag bort? Vad gör jag här nu? Vem är jag egentligen? Vem är alla de människor runtomkring mig? Ironiskt nog är frågorna jag ställer mig idag nästan identiska med frågorna jag ställde mig som 17-årig utbytesstudent i ett amerikanskt high school. Då på väg att upptäcka världen. Nu på väg att förstå mig själv och mina egna rötter. Om man nu någonsin kan förstå sig på dem...
Det sägs att det är svårast att återvända hem. Jag kan hålla med om det. Gång på gång har jag fått erfara den där känslan av att allt det roliga plötsligt är över. Ibland har jag fallit pladask, ibland har jag tagit krocken med ro, i båda fallen fullt medveten om att det är ett övergående fenomen och att jag inte är ensam om de känslorna (har studerat expatriater i mina grundstudier på universitetet). Men alltid har den där känslan av matthet funnits där: inga fler upptäcktsfärder, nu är det verkligheten som gäller. Men min verklighet finns inte längre kvar i de gamla gatorna där jag en gång gått. Hemmamiljön är inte längre en sann verklighet, den förtäcker andra sanningar, sådana sanningar som vi här inte klarar av att se. Istället existerar min verklighet i människorelationerna, och de är nu utspridda runt hela världen. Det är i de där dialogerna med vännerna där min evigt skiftande verklighet brukar kristalliseras för stunden. Just så, just precis så, vi förstår varann, vi har tänkt samma tankar! Genom våra ord kan vi hitta en verklighet som passar oss just då och som gör att världen ter sig obetydligt liten, som en liten by med likasinnade tankar.
Mina rötter må ha återvänt till sin ursprungliga jordmån, men hybriden i mig har inte ännu låtit knopparna slå ut i blom. Få se om mina rötter lyckas rota sig så att mina blommor hinner blomma innan årets första frost. Jag jobbar på det. Om inte annat så för att motarbeta höst- och vinterdepressionerna. I fall jag inte lyckas så har vi faktiskt bokat in en snabbvisit till Chile just kring midvintertid. Men tills dess tänker jag gödsla mina rötter så mycket det bara går här och nu. För visst vet jag innerst inne att när miljonstaden bortom de höga bergen tar mig i sin famn då drömmer jag mig tillbaka till Österbottens trygga famn.
Och det var alltså inte meningen att mitt inlägg skulle bli filosofiskt idag, än mindre gå på klischéaktigt rim...men ibland blir det bara så. Speciellt efter att verkligheten formats för stunden av djupa diskussioner med en annan rotlös själ.
24.6.13
Husvärme
Det är något speciellt med att ha gamla vänner på besök i det nya hemmet. Det värmer. Riktigt på riktigt. Det värmer att vänner bemödar sig om att resa nästan 500 km utanför Ring 3 med två små barn i baksätet för att träffa oss. Att få en flaska olivolja och ett stort paket ekologiska dadlar i inflyttningspresent -precis vad vi behövde. Att få prata allt mellan himmel och jord och skratta av sig riktigt ordentligen i ett härligt kaos av barnalekar och torgshopping. Att inte tala om hur det värmde att en annan vän rest 10.000 km från Rio hit för att avverka en flaska hembränt körsbärsvin i garaget i vår bil kl 2:00 på midsommarnattsafton (don't ask, men det var nödvändigt).
Huset är varmt nu. Den nygamla kökssoffan är ingrodd. Gästrummen och alla gästsängar är inkörda. Alla anekdoter från de senaste 12 månaderna är välanalyserade. Barnen är flytande på både finska och franska. Okej, det är att ta i, men visst snappade de upp ett och annat i vår språkliga röra av svenska, spanska, engelska, finska, franska och portugisiska. Morsan har dammat av sin förlegade finska. Huh, man inser hur svenskt det är här i den här stan när man inte fått ha en vettig diskussion på finska under de senaste sex månaderna, help! Och lagerhållningskostnaderna för körsbärsvinet nere källaren är optimerade.
Säger som Finnairs flygvärdinnor:"vi hoppas ni trivts ombord och välkomna åter".
Huset är varmt nu. Den nygamla kökssoffan är ingrodd. Gästrummen och alla gästsängar är inkörda. Alla anekdoter från de senaste 12 månaderna är välanalyserade. Barnen är flytande på både finska och franska. Okej, det är att ta i, men visst snappade de upp ett och annat i vår språkliga röra av svenska, spanska, engelska, finska, franska och portugisiska. Morsan har dammat av sin förlegade finska. Huh, man inser hur svenskt det är här i den här stan när man inte fått ha en vettig diskussion på finska under de senaste sex månaderna, help! Och lagerhållningskostnaderna för körsbärsvinet nere källaren är optimerade.
Säger som Finnairs flygvärdinnor:"vi hoppas ni trivts ombord och välkomna åter".
18.6.13
Rabarberpaj och gelikar
Nämen, titta vad jag har hittat då?.
En bloggare från mina "amerikanska hemtrakter" som nu bor i Finland och bloggar om samma "riktiga mat" som jag: http://www.realfoodsuomi.com/. Hon åker in på min blogglista. Egentligen passar hon bättre på min engelska blogg, men jag vill ha henne under uppsyn på Roten.
Intressanta grejer som är på gång just nu. Slow Food rör sig sakta men säkert framåt. Ett möte idag och några telefonsamtal imorgon.
Och jag använder kvällarna till att ta kål på Slow Foods logons äkta hälft (den långsamma med hus ni vet) i min egen trädgård. Jag fick nog av min "play-it-nice-strategi" när jag såg de stora hålen på rabarberbladen och märkte att två rackingar kommit upp på höga höjder för att mumsa i sig våra salladsblad. Nu är det saltvattenshinken som gäller. Och i natt drömmer jag om mitt liv som massmördare....
På tal om rabarber, gjorde en paj idag. Receptet var ungefär detta:
Botten:
3 dl mandelmjöl
1 ägg
1 banan
7 stjälkar rabarber, kokade i två skedar honung och vatten som knappt täckte de styckade raberberbitarna
Topping:
2 dl havregryn
3 msk kokosolja
kanel
1-2 msk socker (hujedamej, jag använde socker!!! men bara för att honungen och dadlarna var slut, och vi råkade ha ett paket med oss i flytten).
Släng botten-ingredienserna i matberedarn och tryck sedan ut i en pajform. Grädda i 200 grader ca 10 minuter medan du kokar rabern och förbereder toppingen. Sila bort vattnet från rabarbern och tillsätt den ovanpå pajformen. Strö över havre blandningen ovanpå. Grädda i 20-25 minuter till.
Kan avnjutas med vaniljsås. Jag brukar göra en mjölkfrivariant med kokosmjölk, banan och vaniljpulver. Det hann jag inte med idag, eftersom jag också skulle se till att vi fick ugnstekt sik innan barnen var alltför vrålhungriga. En annan gång.
Förresten, medan jag stog och svettades med middagssalladen skrattade jag för mig själv: Slow Food in my dreams - när man har småttingar är det nog FAST slow food som gäller... Som tur behärskar jag den tekniken ganska bra nu... och så finns det alltid Buu-klubben, en räddare i nöden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)