Feng shui loppis

Här bilder på allt jag säljer just nu, som resultat av bokhyllesskiftet. Plötsligt kom en massa energi i rullning. Hojta till om ni ser något som kunde intressera. Till mitt försvar vill jag understryka att det mesta av barnkläderna har använts av alla tre barnen och några vänner däremellan eller kommit till oss som gåva. I en idealvärld skulle vi ha levt med mindre stuff och enbart naturmaterial (typ ylle), men då jag inte har tid för sånt så använder vi det som är lättast tillgängligt.

Chokladpudding

2 dl blötlagda cashew
5 blötlagda stora dadlar
1 avokado

0,5-0,75 dl kakao beroende på hur starkt du vill ha det

Halv vaniljstång

2 msk kokosolja
2 dl kall havregrynsgröt (gf)

Kör slätt! Njut!

Feng shui i skolådan...

Jag rensar i röran. Men vad göra då alla dessa skor i praktiken har en efterföljare? Det finns Kuoma i varje storlek från 23 till 32. Det finns Converse från baby till tweeny. Det finns festskor. Crocs. Gummistövlar. Somnarsandaler. Vattenskor. Gympatossor. Ja och så promenadskor I Timberland, Puma och andra märken.

Att sånt.

Det värsta är att jag anser att de alla kommer att behövas en vacker dag. Eller en regnig. Eller en kall... okej conversen behövs inte, dem kan jag göra mig av med, det är fadern i huset som shoppar sånt. Helt omöjliga svettskor som orsakar  plattfot...om man frågar mig.

Jepp Feng shui är så fungerande i vår  familj... men tar istället superstrukturer na till hjälp. En låda för varje storlek. Det borde ju fungera...

V som i val och i vindkraft

För några dagar sedan utmynnade den årliga gängträffen i något av den mer ovanligare sortens diskussioner: plötsligt satt vi där och diskuterade politik (!). Jag fick för mig att kläcka ur mig att det här med att rösta inte känns helt rätt mera eftersom alla alternativ skavar. Att inte rösta känns plötsligt som ett ställningstagande som är värt att överväga. Om den stora majoriteten inte röstar så kan man väl inte skylla på att den stora majoriteten är lat, utan man måste väl förstå att själva systemet tappat legitimitet. Eller? Det var svårt att förstå för många av mina vänner, som alla lägger stor vikt vid att man är med och påverkar i samhället. Kan inte annat säga än att jag förstår dem, det är inte länge sedan jag tjatade på min egen man att han måste rösta. Men nu förstår jag hans ståndpunkt bättre, och jag kan t.o.m. tänka tanken att hans ställningstagande genom att inte rösta är i vissa situationer bättre än att lägga en röst på ett system man inte tror på (håller fullständigt med då det gäller hans hemland där grundlagen är triggad på sånt sätt att vinnaren är given redan innan valkampanjen ens börjat).


Här i Finland visar den nuvarande partipolitiken inga tecken på att den klarar av den omställning som krävs för att vårt snedvridna samhälle ska genom politisk vilja kunna föras in på den bana som jag anser vara den mest hållbara (bort med tillväxtekonomi, fram med småskaliga lokala lösningar, ge folk mer eget ansvar och sluta upp med statligt förmynderi som bara leder till slappare och sjukare befolkning - även det snedvridet väldigt ofta, se bara på kostråden som kommer från myndigheterna). Än mindre ser jag att det jag önskar av samhället är något som kan styras uppifrån av politiker, utan viljan till förändring kommer från folket, viljan att skapa nya alternativ som gör att den enskilda individen, samhället och miljön börjar må bättre (läs: downshiftning mot självhushållning, agroecology, regenerative farming, satsa på lokala återvinnbara råvaror etc). 'Ställ upp själv', var det någon som sa, och jag kontrade med 'aldrig i livet!' - i dagsläge med det politiska klimat vi har betyder det att jag ju gå in i ett politiskt spel om kompromisser som i slutändan bara äter upp mina egna ideal. Låt mig leva kvar i min drömvärld, låt mig fortsätta forska i världar som inte existerar, eller i alla fall inte i medie- och den politiska diskursen. Jag känner att mitt kall här i världen just nu är att lyfta fram de verkligheter som klassas som obefintliga i de stora diskurserna, de där verkligheterna som ändå lyckas existera, fast den politiska och massmediala analysen av någon konstig anledning aldrig sätter fokus på dem. Det är där jag hör hemma. Och eftersom politiken inte lyckas omfatta de här verkligheterna så har jag svårt att se poängen i att lägga min egen röst på politikerna. Men som jag avslutade mitt delatagande i den här diskussionen igår: jo jag kommer att rösta, no worries, men inte för att jag själv vill understöda nuvarande samhällsstruktur utan delvis för att motarbete en ännu värre situation än den vi har idag (låta andra rösta för rasism, fascism, och alla andra idiotiska ismer som baserar sig på rädsla istället för respekt för det annorlunda). Men också för att om jag inte är med och försöker rösta fram en gradvis förändring så förespråkar jag en chockartad övergång till något okänt och en sådan snabb förändring riskerar leda till bara mer lidande och kaos.

Den andra intressanta diskussionen vi hade var det här med vindkraft. Jag blev ställd mot väggen: var står jag i vindkraftfrågan? Svaret: Eftersom jag forskar i hållbarhetsfrågor och små lokala samhällen så kan jag inte annat än göra en hållbarhetsanalys av vindkraften. Och vad jag kunnat se av vindkraftsdebatten i de lokala samhällen som det berör så handlar det inte om ett utsläppsfritt alternativ till kärnkraft. Vinkraften innehåller en annan sorts utsläpp, nämligen ett socialt utsläpp som förstör byabgemenskapen i de områden som berörs av planeringen av stora vindkraftsparker. Dessutom verkar det finnas så mycket osäkerhet gällande bullerutsläpp och den ekonomiska hållbarheten att i slutändan verkar det som om alla tre pelarna i "tripple bottom line" (socialt, miljömässigt, och ekonomiskt hållbart) står och vacklar. Vindkraft om något skapar vinnare och förlorare på den ort som drabbas - divide et impera: söndra och härska.... Det jag försökte säga igår men som jag än en gång kände att inte riktigt gick hem var att det inte går att frånkoppla energifrågan från samhällsutvecklingen i stort. För att komma åt energiproblematiken måste vi våga attackera den grundläggande paradigmen i vårt leverne: tillväxtekonomin. Jag anser nämligen att vi inte kan diskutera energifrågor utan att våga ifrågasätta det växande behovet av energi, och fundera på våra möjligheter att omstrukturera samhället mot det hållbarare hållet . För energin är bara en del av pusslet. Vår värld är begränsad, oberoende vilken källa vi använder till att generera energi så kommer vår värld alltid att vara begränsad. Så tänker jag om vindkraften.

Och det är intressant att surfa runt lite och läsa att de som lever med hotet (obs, inte hoppet!)från vindkraft, inte alls är så tjohejsans glada över den sortens "ren energi":  Jonna Jintons tankar om vindkraft, Lev mer på mindre: Not in my backyard. Och då det gäller degrowth, så kan vi inte mera kalla det för en extrem ideologi, utan snarare något som borde öppet diskuteras i precis alla samhällsdebatter där ekonomi och framtid är på agendan, oberoende var på jorden vi befinner oss. Haha, bra det blir val snart då... jag ser så framemot att höra kandidaternas åsikter om just precis detta... ahhaaa... se de två första styckena i detta blogginlägg, misstänker starkt att dett här med degrowth kommer att tigas ihjäl i de flesta debatter...

Här ett bra föredrag om allvaret i situationen (obs, det gäller oss alla - som jag tidigare skrivit: vi är alla sammankopplade)

Generationsskifte

Sedan jag åkte och studerade har jag haft mammas och pappas gamla mörkgröna Lundia-hylla för mina böcker, papper, printrar, datorer - da shit helt enkelt. Var än jag bott (i Finland), vare sig det varit ett rum på 9 m2 eller lya på 16m2, eller detta aningen större residens där vi nu befinner oss så har Lundia stått mig troget bi. Man kan nästan säga att utan Lundia inget hem. När böckerna blivit placerade brukar lugnet infinna sig. Och varje gång suckar mina föräldrar förnöjt över att den hyllan hållit så länge. Tänk, vår första egna möbel, brukar de utbrista varje gång efter att vi riggat upp den (Lundior är inte roliga att rigga upp - ett stor minus med dem).


Men så idag, eller egentligen redan igår, var det dags att ta farväl. Äntligen hade jag hittat ett skrivbord i rätt storlek, i rätt färg, fullträff i allt, t.o.m. pris (hela 18 euro på lokala loppisen). Äntligen var det dags att utföra generationsskifte. Inte modernisera, eller nja, jovisst modernisera, om definitionen på modernitet går enligt tidsepok 1950-talet så ja absolut. Men nej, egentligen skiftade vi bakåt i generationer. Ut med mammas och pappas mörka 70-tals hylla (som de själva redan tröttnade på någon gång på 80-talet) och in med farmors och farfars stringhylla i trä. Den har stått i flera delar utplacerad i vårt residens i över ett år, i väntan på det där perfekta skrivbordet. Men nu är den här. Med den här hyllan i åtanke valde jag tapeter för mitt arbetsrum. Nu har den dessutom återförenats med sina kompanjoner den-obeskrivligt-hårda-och-obekväma-(men-stiliga)-bäddsoffan, taklampan, och fotlampan från samma tipsepok, några tavlor och farfars skrivbordsstol.Skrivbordet däremot, det var ju som sagt ett loppisfynd - farfars eget det försvann bokstavligen med vinden  - men så ville jag ju aldrig ha det heller.

Jag kan inte sluta beundra stringen. Jag försöker ju verkligen distansiera mig från all sorts materialism. I grund och botten är materialismen av ONDO. Det är min helhjärtade övertygelse. Men då jag tittar på stringen så har sådant tjafs ingen betydelse. Den är ju så stilig, så vacker att se på, den ger mig lugn och frid. Otroligt dessutom att Lundian tog upp nästan en meter mer i utrymme men böckerna fick trängas mycket mer i den än i den här skönheten. Dessutom har printern och allt mig studiematieral stuvats in bakom sidodörrarna i skåpen nertill. Out of sight, out of mind! Nästan som om mitt hemmakontor och min mångåriga plåga inte alls existerar....som bortblåst är det där dammiga kaoset som rådde här i samma rum bara för några veckor sedan då jag ännu försökte mig på att deschiffrera sociala föreställningar och legitimitetsuppfattningar i ett par hundra tidningsartiklar från ett tidigare sekel...

Och Lundian då, var är hon nuförtiden? Hon har riggats upp än en gång, den här gången i vårt s.k. "hobbyrum", eller kanske mer korrekt vårt eviga kaosrum dit allt bråte slängs hullerombuller innan jag orkar ta itu med att sortera, slänga, sälja, sy om etc. Där bor hon nu och sköter om att allt bråte ser lite mer organiserat ut. Bara jag läst ut alla mina självhjälpsböcker i vardagseffektivitet och superstrukturer så ska hon fyllas med välsorterade lådor prydda med vackra limlappar där det står "julpynt", "påskpynt", "sömnadsprojekt", "stickprojekt", "åretshonungslager, "årets dadellager", "vinterskor", "sommarskor", "cocacola-burkar från tidigt 90-tal"... ja allt det där väsentliga som en icke-materialist bara MÅSTE ta till vara, ifall att man skulle behöva det en vacker dag! :-)

Och förresten, nu då hemmakontoret ser ut att bli mer eller mindre permanent, och bullernivån inne i det allsköna 50-talsinspirerade arbetsrummet inte alltid gynnar koncentrationen, så kan det mycket väl hända att jag själv installerar mig och mitt portatila arbetsrum bredvid Lundian. Som jag skrev i inledningen: hon har ju varit en trogen följeslagare genom alla dessa studieår! Men böckerna, de ska få njuta av den sköna stringen även i framtiden.

Och med dessa ord önskar jag er alla en bra början på det nya året - året som kommer att bli superstrukturernas år om man vill tro att jag kommer att ta alla självhjälpsråd på allvar och gå från slarvmaja till innehavare av svart bälte i vardagseffektivitet....