Tankar om jordbrukets varande

Just nu funderar jag mycket på hur det kommer sig att folk anser att det är helt normalt att vi i Finland inte har råd att hålla på med äkta jordbruk. Med äkta menar jag då alltså ett jordbruk som inte innefattar kemikalier varken som gödsel eller bekämpningsmedel, och som definitivt inte innefattar genmanipulerat foder till djuren. Hur kan den allmänna opinionen, jordbrukare inkluderad, blivit så förblindade att de tar nuvarande situation som huggen i sten, som något så normalt att det inte kan ifrågasättas. En del av orsaker är ju definitivt den billiga maten och stöden som förvränger uppfattningen om vad som bör odlas på våra marker. Men det är nog inte hela sanningen.

Hela sanningen är mycket större. Det handlar om allmänhetens likgiltighet gällande vad man sätter i mun, det handlar om handelns strypgrepp om vad som produceras, konsumeras och hur det prissätts, det handlar om osynliggörandet av bonden i media, eller jordbrukaryrket som något attraktivt. Det slog mig nämligen igår när lokala tidningen skyltade med stor rubrik på insändarsidorna om ungomsarbetslösheten som ett akut tema, att egentligen borde man ju skriva om möjligheterna som finns på landsbygden för de unga. Men man skriver aldrig om det. Aldrig. Varför inte? Man skriver bara att servicen dras in, att det är omöjligt att få jordbruket att gå runt utan stöd (om ens då). Hur kan det vara omöjligt? På samma gång skriker medvetna konsumenter efter rena och lokalproducerade råvaror. Är det konsumenten som inte fattar? Eller är det samhället i stort som inte fattat galoppen?

Tycker att första steget mot en vettigare ekvation skulle vara att göra (det ekologiska) jordbrukaryrket lika attraktivt som läkarnas, eller juristernas, eller bankdirektörernas... Men så länge de som producerar vår mat själva väljer att vara onsynliga inför oss konsumenter så kan vi ju inte känna till deras verklighet, det goda i att bruka jord. Det finns väl orsaker till att de väljer att fortsätta sträta trots att de verkar ha hela världen emot sig. Eller?

I USA har många högutbildade sadlat om och startat eko-grönsaksodlingar. Okej, det är kanske lite lättare att göra sånt i Kalifornien än i Österbotten. Men ändå, jag ser en hip trend på kommande där. Varför inte här?

Vårstressen i odlingslandet

Jag har varit små stressad över hur snabbt sommaren kom (igen) i år. Man hann ju inte liksom med. Hade tänkt hinna njuta av alla blommande rabatter och i lugn och ro botanisera vad som är riktig rabatt och vad som är ogräs. Nu fick jag istället sätta igång med grovjobbet i ett huj då jag insåg att ogräset sprider sig med himla fart över f.d. ägarinnans vackra skapelse. Ibland känner jag en viss avund till dem som köpt hus där trädgården hunnit förfalla. Jag menar, man kan ju bara förbättra i sådant läge. Här var trädgården i tipp topp skick när snön smälte förra året. Jag visste redan då att den antagligen var i sin vackraste skrud just då. Ingen chans att jag skulle hinna hålla den så vacker, utan Roundup dessutom (som vi alltså hittade i förrådet - vet ännu inte vad vi ska göra av giftet). Men att det skulle bli så tufft att hålla bort förgätmigejjarna och de där gula blommorna vars namn jag inte har koll på (nej inte maskrosor fast även de har gjort intrång på vår gård i år med besked - fanns inte en enda ifjol) hade jag ingen aning om.  Vad ska man gör av med allt ogräs som inte går att äta upp? Komposten är redan full och inte värkar den vara pigg på att förmultna snabbt heller... måste nog lära mig det här med kompostering i något skede...

Nåväl, min verkliga iver i trädgården ligger ju inte i blomrabatten utan i den ätbara delen. I år har jag kämpat med att få mina odlingsrutor inramade i tegelstenar så att jorden inte faller ut ur rutorna under sommaren. Märkte också att grannens goda kirskål är hotande nära våra odlingar, så förutom tegelstenarna fick jag också ta itu med att förnya stenbeläggningen som ligger mellan vår och grannens tomt. Tufft jobb i nästan 30 graders hetta! Är nu smått orolig att tidningspapret inte står emot kirskålstrycket, speciellt inte om sommaren blir regnig. Räknar alltså kallt med att vi hamnar förnya stenbeläggningen igen nästa år.

Men så här ser det ut efter nästan en veckas kämpande:



Mina plantor som jag drev upp inomhus ser inte ut att ha klarat av flytten ut i rabatten alltför bra. Måste också erkänna att jag inte gett dem samma kärlek som fjolårets plantor fick... har ju en baby som behöver den kärleken just nu. Så nu funderar jag starkt på om jag borde ta en tur till en plantskola och skaffa några rediga plantor. Synd att sätta ner så här mycket jobb på en trädgård med dåliga plantor...

Vi får se vad jag hinner med. Nu då allt är ute i jorden ser det ju dessutom ut att bli kallt och ruskigt. Dålig tajmning, to say the least. Men löken ser ut att ta sig, gröna stjälkar på bara några dagar. Så gjorden den även i fjol men sedan avtog tillväxten, undrar varför.

En fråga till mina kloka läsare: Kan man  odla fjolårets charlottenlök? Hur går det till i så fall?

Musikens mysterium

Har du någonsin lyssnat på Eva Dahlgrens texter? Jag menar på riktigt lyssnat och tänkt på vad de kan innebära för just dig? Jag gjorde det idag och blev lite paff över hennes budskap. Visst har jag tänt stjärnorna förr, men inte mer än så. Bara tänt dem, inte låtit mig själv inspireras av dem. Här tre fyra sånger som gav mig mycket denna ljuva sommardag. Nu ut i jorden och odla, odla, odla!

Ängeln i rummet:

Vem tänder stjärnorna:

När en vild röd ros slår ut:

Jag brukar vara bra på att sätta ord på mina funderingar här. Men idag låter jag de här sångerna tala för sig själv och åhöraren får ta till sig det budskap som passar dem bäst i det livsskede där de är.

Njut av dagen!

Idag var en sån dag...

Idag har jag...

... fått känna av hur det känns att vara en tankstation på bensinmacken. Smuack! Oj så det har tankats idag, sjutusans sug. Antar att man får betala för förlorad närhet under de hektiska restaurangdagsdagarna.

...styckat tjur. Ekologisk sådan. Highlander. Börjar nästan drömma om att starka egen köttdisk i stan. En sådan där Bäckerei som finns i var och vartannat gathörn i Tyskland. Nästan var ordet. I övermorgon fortsätter jag. Ännu över 10 kg ostyckat i kylen.

...bokat in en semesterresa till södern. Södern as in Tölö, Helsingfors. Bannemej så skoj det ska bli! Utomhusbad, lekparker med gratis lunch för barnen, vänner, mer vänner och lite mer vänner. Som min man skulle säga: "pXXa que linda la ciudad, oiga!!!". Hehe, the hillbillies are coming to town, watch out!

... Sett Jaime Oliver tillreda en fisk och ärtpaj med "baked beans" på tv (man hinner med sånt tankardagarna) och funderat hur sjutton den smakkombin riktigt fungerar. Och om han inte alls är uppdaterad om de senaste trenderna då hans team informerar om hur low calorie intake den rätten är. 

...Gjort det där vanliga: förberett middag till familjen på ingenting (ryms ju inte in något i vårt kylskåp medan den där tjuren ligger där), dvs lite primörer i form av kirskåls- och quinoasallad samt några överlopps stekta entrecote-bitar, tvättat blöjor (som ännu i skrivandets stund, ca 12 timmar senare ligger och väntar på att bli upphängda inne i tvättmaskin), dammsugat upp ett söndrigt snapsglas (barnen åt blåbär ur dem), hållit köket i någotsånär skick (det tar ju faktiskt mest tid - efter tankandet då).

...inte plockat bort tvätten som stått torr i två dagar redan, inte röjt i alla knutar där bomber slagit ner, inte rengjort illaluktande toaletter, inte bäddat sängar, inte plockat upp efter mina barn (eller mig själv).

Observera ännu att det där sista är vad jag inte gjort, men som på något vis "hör till" hemmamammans obligatoriska dagliga to-do-lista. Icke jag icke. Man måste våga vara rebell, bryta sig fri, leva i röran istället för att rensa den, leva i nuet i dess verkliga bemärkelse.

Ja ni, imorgon ska vi hoppas att kaffe-huvudvärken har försvunnit så att jag slipper den frästelsen. Dag 3 på min detox. So far so good. 

Ajöss och gonatt! 

Potäter i jorden

Efter att ha tillbringat morgonen på rådgivningen och förmiddagen på lunch med bästa av vänner, använde jag eftermiddagen på årets hittills varmaste dag till att vända upp mer brukbar jord. Hade kollat in ett ställe bakom huset som såg ut att ha tillräckligt med sol för att fungera som potatisland. Det jag inte insett var att det låg en halv gammal gran i form av rötter begravd under grästofsarna. Jag svettades och slet, då jag arbetade med den lilla jordplätten... under tidspress dessutom. Unga damen har nämligen inte visat något större intresse till samarbete då det gäller trädgårdsarbete och på basen av den tryckande hettan kunde jag räkna ut att ett åskväder var på kommande. Det är ett konststycke i sig att sköta sina mammaplikter och på samma gång hinna släcka odlingstörsten utan extra hjälp.

Undrar om mina odlingspretentioner klassas som "jobbigare tider" som kunde berättiga till extra hjälp från kommunen som rådgivningstanten informerat mig imorse.  De är noga är i den här kommunen med att mamman ska orka tydligen, erbjuder hjälp och allt. Annat var det när man skulle sköta två skrikiga småbarn, och sig själv i metropolen medan mannen satt fast på möten och askmoln ute i stora världen.  Inte erbjöds det någon hjälp där inte. Bodde tydligen i fel kommun. Men undrar om odlingstiden anses vara extra körigt i den här stan? Kunde man få hemhjälp? någon som skuffar vagn och ploppar in tutt i munnen medan man själv ploppar ner fröna i jorden. Njaa, misstänker att kommunen kanske ändå inte är så tillmötesgående...

Hoppas nu att rötterna som jag lyckades frigöra inte hörde till granen på andra sidan stenmuren. Den ligger så pass nära vårt hus att den lätt skulle kunna ramla på våra huvud när det stormas om natten på hösten. Nåväl, den dagen, den sorgen.

Lyckades frigöra tillräckligt med utrymme för tre rader med potäter. Lyckades också få ner potäterna i jorden innan det var dags att åka iväg och hämta de äldre barnen. Och JA, jag hade dåligt samvete att hålla barnen i skola/dagis en dag som denna - de kunde ju ha hjälpt/stjälpt till på gården... men, men... inte tycktes de ha lidit av den heta dagen på sina respektive platser heller.

Min känsla för regn slog också rätt eftersom vi nu också haft årets första åskväder. Det bådar gott det här. Förra gången vi hade tropisk hetta i detta land var mina svärföräldrar här på besök. De kommer snart igen... vågar man hoppas på en het sommar då? Få se. Men ialla fall lär äppelträden stå i blom inom några dagar.

Nu ska jag sluta svamla. Har tydligen helt tappat förmågan att formulera vettiga meningar under min blogg-torka. Oroväckande men högst antagligen ett övergående fenomen...

Vad gör en mammaledig matentusiast?

Under mina lediga stunder av mammaledigheten har jag varit upptagen med att hjälpa till att organisera följande evenemang:

Affisch layout by Peppy Design / Petra Långfors 

Är otroligt glad, imponerad, och överväldigad över de aktiva matentusiasternas engagemang och alla de fina donationer vi fått för att ställa i ordning en pop-up restaurang på lördag. Vår baktanke är alltså att visa att det faktiskt går att göra riktigt god lokal och nästan helt ekologisk mat t.o.m. i maj när vinterförråden sinar och sommarskörden ännu inte riktigt kommit igång.

Och det finaste av allt är att jag hittat världens bästa nässelgömma. Men den avslöjar jag förstås inte till någon här!

Kom istället och smaka på resultatet på lördag!

Fredagsfilmen

TedTalks har levererat en hel del fina insikter. Jag gillar starkt bredden på deras produktioner.

Här är en fin föreläsning med en talare som talar ungefär mitt språk. Man blir bara så glad så här en fredagkväll. Tycker att det kanske ändå finns hopp om en vackrare framtid.

Stacey Mitchell: Why we can't shop our way to a better economy:

Ha det gott!