Hufvudstadsbladet lyfter upp ett viktigt tema idag inför skolstarten: vikten i att äta tillsammans. Läs artikeln här: Annars skulle man bara äta hotdoggar.
Jag har prioriterat bort en massa i vardagen för att se till att familijen äter äkta hemlagad mat varje dag. Jag är inte alltför ivrig på att fylla barnens kalendrar med en massa fritidsintressen om det innebär att kvaliteten på maten tar stryk av det. Vi började en gång med konstskrinning i Helsingfors. Vi gick tre gånger. Jag totalvägrade att äta middag "on-the-go", bestående av en smörgås och en jogurt. Bästisen fortsatte. Hon är nu en duktig skrinnare och skrinningen tar upp allt mer tid redan nu. Vid 6-års ålder. Mamman är fundersam om det är så här det ska vara...
Så i höst blir det en utmaning att hitta på tillräckligt med program för att hålla ungarna på replängdsavstånd från Buu-klubben (anser inte att det är hälsosamt att de är så fixerade vid ett barnprogram heller, fast det ger mig en halvtimmes andrum i köket) men så att det inte går ut över våra gemensamma måltider. På samma gång behöver jag själv få komma ut och lufta på mig, helst av allt skulle jag vilja börja springa igen, göra yoga och återgå till min stora passion: dansinspirerade träningspass a la salsa/zumba. Och hubben har ju också rätt till att få ta ett varv på fotbollsplan, utan att jag blir alltför bitter över att jag själv aldrig orkar så långt. För grejen är den, att när maten är gjort, äten, och bortplockad, ja då är jag själv för det mest så mör att det enda jag vill är att krypa upp i vår sköna soffa och somna där.
Känner ibland att livet skulle vara lättare med en kokerska/hushållerska a la Alva i Madicken där hemma. Så skulle jag få ägna mig åt migrän-attacker på sofflocket i stället! ;-) Nej skämt å sido, så skulle jag kunna låta barnen bli både OS-medaljörer i vilken tävlingsgren som helst, eller Finlands svar på sydamerikas största fotbollsproffs (skämtar inte, pojken har talang, inte minst då det gäller att fejka något straff!). Men framförallt skulle det ge mig själv en möjlighet att ta hand om mig själv. Tyvärr har den sidan av myntet varit bortprioriterad en lång tid nu, till förmån för familjemåltiderna....
12.8.13
9.8.13
Heureka!
Så plötsligt händer det. Jag tar tag i en bok (Just FYI den här: Justicia y Diversidad en América Latina pueblos indígenas ante la globalización) och läser ett kapitel som på basen av mina anteckningar (med blå kulspetspenna!) redan verkat relevant i ett tigare skede. Och voilá. Där i det ögonblicket säger det klick, nyckeln vrids om, dörren öppnar sig. Jag står på tröskeln till min egen lilla upptäckt! Två års frustration plötsligt bortblåst. Jag förstår sambanden!!! Heureka! Jag har hittat min tvål!
Bara att sätta i gång med tvätten nu då.
Nu vet ni, nu ska det gå undan....Deadlinen närmar sig.
Bara att sätta i gång med tvätten nu då.
Nu vet ni, nu ska det gå undan....Deadlinen närmar sig.
8.8.13
Där Underlandet möter Verkligheten
Tankarna om den psykedeliska Alice har snurrat på i mitt huvud sedan jag skrev gårdagens blogginlägg. Nej nu ljuger jag. De har snurrat på i mitt huvud sedan vi var och tittade på sommarteatern Alice i Underlandet för snart tre veckor sedan. Hela familjen var fascinerad, alla på sitt sätt. Förutom miljön och de proffsiga skådespelarna så gav den pjäsen oss så mycket. Min man njöt av att äntligen kunna följa med en hel teaterpjäs på svenska, barnen älskade alla karaktärer och konstiga äventyr, och jag själv slogs av hur mycket av vad Alice upplevde korrelererade med mitt eget liv just nu.
Det slog mig nämligen igår att mitt blogginlägg om att vara hemma igen egentligen motsvarade Alices upplevelser när hon vaknade efter sin underbara dröm. Den där känslan av att ha sett och upplevt en helt annan verklighet och sedan vakna upp till den riktiga verkligheten. Eller för att precisera: den verklighet man alltid trott att är den riktiga verkligheten. För det absurda med att vara hemma igen den här gången var att det som jag tidigare trodde var verkligt inte längre passade in i min nya verklighet. Lite som Alice när hon säger:
“I wonder if I've been changed in the night. Let me think. Was I the same when I got up this morning? I almost think I can remember feeling a little different. But if I'm not the same, the next question is 'Who in the world am I?' Ah, that's the great puzzle!”
Ju mer jag insåg att jag faktiskt var hemma på "trygg mark" destu djupare föll jag ner i kaninhålet. Nej, det är inte de som är galningar. Det är vi här i vår "verklighet" som är galningar. Vi har fått allting om bakfoten. Allting är fel. Ju mer jag lyssnade på nyheterna, läste tidningen, följde med samhällsdebatten destu mer kändes det som om det är vi som är galningar allihop. Även jag. För som katten sa till Alice så måste hon ju vara galen, annars skulle hon inte vara här.
Jag drömde mig bort till en riktig verklighet. En verklighet som motsvarade den jag upplevt bland småbönder och ursprungsbefolkning i Chile. Den verklighet som överensstämde med vad naturen har att erbjuda, inte en verklighet där ekonomin sätter våra gränser för hurdana vi ska vara och hur vi ska producera för att kunna leva, och där slavarbetande chineser bestämmer takten för hur väl den finska industrin kan erbjuda jobb och välfärd i vårt eget land. Jag drömde om en idyll "a la Underbara Clara" (utan glossiga glansbilder dock!) men verkligheten jag levde i gav inget utrymme för en sådan dröm. Min man har inte rest med mig till Underlandet och tillbaks. Jo, han var med på en del av resan, men inte på min interna resa, inte resan in i Underlandet. Han såg alla dessa bloggar och det idylliska livet på landet endast som en övergående "hipster" trend. För honom är verkligheten inte en dröm. Han har redan slutit fred men sin ilska över världens orättvisor. För honom är det som vi har här och nu det som verkligen existerar. Och handen på hjärtat så vill nog jag också tillsvidare leva så här. Jag klarar inte av att förverkliga tanken om ett annat liv någon annanstans. För medelklass, för ingrodd, för bekväm. Jag menar, på riktigt, jag och höns? Eller jag bland får och getter? Jag som knappt klarar av att rensa ogräs eller skörda alla dessa goda ting som vi just odlat på vår lilla urbana gård. Nej när jag tänker den tanken riktigt till slut är jag egentligen ganska glad att min mans verklighet höll oss tillbaka.
Så just nu försöker jag hitta ett sätt att leva med vetskapen om att min verklighet egentligen är en helt annan än den verklighet jag just nu befinner mig i. Jag älskar att läsa Marias berättelser på bloggen Jordliv, om hur hon och hennes familj söker reda på en sådan verklighet. Jag är så glad att det finns de som faktiskt lyckas bryta sig fria. Sådana livsstilar visar att det går att radikalt ändra på vårt eget öde, av egen fri vilja, mot en hållbarare värld. Jag hoppas hennes blogg inspirerar fler att ta steget ut. För min egen del har jag insett att min uppgift just nu nog ändå ligger gömd någonstans i denna absurda verklighet som omständigheterna har gett mig. Min uppgift handlar om att brygga broar mellan Underlandet och Verkligheten - vilken som nu sedan är vilken, det kan vi debattera.
Jag säger ändå som Alice:
“Have I gone mad?
I'm afraid so, but let me tell you something, the best people usually are.”
Det slog mig nämligen igår att mitt blogginlägg om att vara hemma igen egentligen motsvarade Alices upplevelser när hon vaknade efter sin underbara dröm. Den där känslan av att ha sett och upplevt en helt annan verklighet och sedan vakna upp till den riktiga verkligheten. Eller för att precisera: den verklighet man alltid trott att är den riktiga verkligheten. För det absurda med att vara hemma igen den här gången var att det som jag tidigare trodde var verkligt inte längre passade in i min nya verklighet. Lite som Alice när hon säger:
“I wonder if I've been changed in the night. Let me think. Was I the same when I got up this morning? I almost think I can remember feeling a little different. But if I'm not the same, the next question is 'Who in the world am I?' Ah, that's the great puzzle!”
Ju mer jag insåg att jag faktiskt var hemma på "trygg mark" destu djupare föll jag ner i kaninhålet. Nej, det är inte de som är galningar. Det är vi här i vår "verklighet" som är galningar. Vi har fått allting om bakfoten. Allting är fel. Ju mer jag lyssnade på nyheterna, läste tidningen, följde med samhällsdebatten destu mer kändes det som om det är vi som är galningar allihop. Även jag. För som katten sa till Alice så måste hon ju vara galen, annars skulle hon inte vara här.
Jag drömde mig bort till en riktig verklighet. En verklighet som motsvarade den jag upplevt bland småbönder och ursprungsbefolkning i Chile. Den verklighet som överensstämde med vad naturen har att erbjuda, inte en verklighet där ekonomin sätter våra gränser för hurdana vi ska vara och hur vi ska producera för att kunna leva, och där slavarbetande chineser bestämmer takten för hur väl den finska industrin kan erbjuda jobb och välfärd i vårt eget land. Jag drömde om en idyll "a la Underbara Clara" (utan glossiga glansbilder dock!) men verkligheten jag levde i gav inget utrymme för en sådan dröm. Min man har inte rest med mig till Underlandet och tillbaks. Jo, han var med på en del av resan, men inte på min interna resa, inte resan in i Underlandet. Han såg alla dessa bloggar och det idylliska livet på landet endast som en övergående "hipster" trend. För honom är verkligheten inte en dröm. Han har redan slutit fred men sin ilska över världens orättvisor. För honom är det som vi har här och nu det som verkligen existerar. Och handen på hjärtat så vill nog jag också tillsvidare leva så här. Jag klarar inte av att förverkliga tanken om ett annat liv någon annanstans. För medelklass, för ingrodd, för bekväm. Jag menar, på riktigt, jag och höns? Eller jag bland får och getter? Jag som knappt klarar av att rensa ogräs eller skörda alla dessa goda ting som vi just odlat på vår lilla urbana gård. Nej när jag tänker den tanken riktigt till slut är jag egentligen ganska glad att min mans verklighet höll oss tillbaka.
Så just nu försöker jag hitta ett sätt att leva med vetskapen om att min verklighet egentligen är en helt annan än den verklighet jag just nu befinner mig i. Jag älskar att läsa Marias berättelser på bloggen Jordliv, om hur hon och hennes familj söker reda på en sådan verklighet. Jag är så glad att det finns de som faktiskt lyckas bryta sig fria. Sådana livsstilar visar att det går att radikalt ändra på vårt eget öde, av egen fri vilja, mot en hållbarare värld. Jag hoppas hennes blogg inspirerar fler att ta steget ut. För min egen del har jag insett att min uppgift just nu nog ändå ligger gömd någonstans i denna absurda verklighet som omständigheterna har gett mig. Min uppgift handlar om att brygga broar mellan Underlandet och Verkligheten - vilken som nu sedan är vilken, det kan vi debattera.
Jag säger ändå som Alice:
“Have I gone mad?
I'm afraid so, but let me tell you something, the best people usually are.”
7.8.13
Alice i doktorandträsket
Jag var på det årliga handledarmötet. Det där som ska försäkra både mig själv och insitutionen som stöder mitt projekt om att det blir något av det hela. Och det blir det väl. Det har i alla fall min handledare alltid trott. Själv har jag vacklat.
Det visade sig idag att det hör till processen. Handledaren talade om legitimitetstrappan, om att man i ett visst skede är så förbryllad av precis allt att man varken vet ut eller in. Från den stund jag började doktorera kan jag säga att min legitimitetstrappa för det mesta pekat neråt. Före jag inledde mina studier förstod jag mig på världen och mig själv i den. Men sen plötsligt var det som om jag hamnade i Alice i Underlandets djupa harhåla. Jag tappade helt greppet om verkligheten. Allting ställdes på ända. Värst var det i våras. Då hade jag lyckats tappa bort både mig själv och den röda tråden. Handledaren menade att de som ger upp oftast gör det i det här skedet.
Jag vet inte om jag kan tjuta Heureka ännu, men på något sätt känns det som om förtvivlan över att inte veta vad jag håller på med inte längre är så stor. Handledaren menade att jag klarat mig på min legitimitetstrappa. Nu lättar det. Vi ska hoppas det.
Så kom jag på att googla lite Alice i Underlandet citat. Och vet ni vad, hennes ord träffar ganska mitt i prick för en doktorand. Eller vad säger ni om det här?
“But I don’t want to go among mad people," Alice remarked.
"Oh, you can’t help that," said the Cat: "we’re all mad here. I’m mad. You’re mad."
"How do you know I’m mad?" said Alice.
"You must be," said the Cat, or you wouldn’t have come here.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Haha, just precis så där känner jag mig ibland inom det akademiska! Självironi, den bästa av ironier!
“Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Just det. De där morgonstunderna när man vaknar och PhD-tåget kommer tuffande in i det stackars överarbetade huvudet. Och man får känslan att hjälp, snabbt, till kontoret för att skriva ner alla dessa viktiga tankar... men så långt hinner man ju aldrig, eftersom alla dessa vackra omöjliga tankar är putsveck innan barnen är placerade på dagis och jag själv i skrivarstolen.
“Begin at the beginning," the King said, very gravely, "and go on till you come to the end: then stop.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Just det. Ett typiskt råd från en inbiten forskare. Som om skrivarprocessen skulle vara så lätt.
Eller den här:
“Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to."
"I don't much care where –"
"Then it doesn't matter which way you go.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
När jag var som mest förvirrad bad jag om vägledning från en massa olika håll. Det kändes som om citatet ovan var svaret jag fick av dem alla... Men nu kanske, kanske, vet jag åt vilket håll jag ska gå...
Och så ett mitt-i-prick citat:
“I can't go back to yesterday because I was a different person then.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Jag har sagt adieu mon dieu till den värld som existerade i mitt förflutna. Den enda vägen härifrån är framåt!
“Who in the world am I? Ah, that's the great puzzle.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
En fråga som min forskningsprocess fått mig att grubbla på en hel del. Och jag lär fortsätta grubbla livet ut...
Och till slut en liten illustration efterom Alice inte tycker om böcker utan bilder:
Det visade sig idag att det hör till processen. Handledaren talade om legitimitetstrappan, om att man i ett visst skede är så förbryllad av precis allt att man varken vet ut eller in. Från den stund jag började doktorera kan jag säga att min legitimitetstrappa för det mesta pekat neråt. Före jag inledde mina studier förstod jag mig på världen och mig själv i den. Men sen plötsligt var det som om jag hamnade i Alice i Underlandets djupa harhåla. Jag tappade helt greppet om verkligheten. Allting ställdes på ända. Värst var det i våras. Då hade jag lyckats tappa bort både mig själv och den röda tråden. Handledaren menade att de som ger upp oftast gör det i det här skedet.
Jag vet inte om jag kan tjuta Heureka ännu, men på något sätt känns det som om förtvivlan över att inte veta vad jag håller på med inte längre är så stor. Handledaren menade att jag klarat mig på min legitimitetstrappa. Nu lättar det. Vi ska hoppas det.
Så kom jag på att googla lite Alice i Underlandet citat. Och vet ni vad, hennes ord träffar ganska mitt i prick för en doktorand. Eller vad säger ni om det här?
“But I don’t want to go among mad people," Alice remarked.
"Oh, you can’t help that," said the Cat: "we’re all mad here. I’m mad. You’re mad."
"How do you know I’m mad?" said Alice.
"You must be," said the Cat, or you wouldn’t have come here.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Haha, just precis så där känner jag mig ibland inom det akademiska! Självironi, den bästa av ironier!
“Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Just det. De där morgonstunderna när man vaknar och PhD-tåget kommer tuffande in i det stackars överarbetade huvudet. Och man får känslan att hjälp, snabbt, till kontoret för att skriva ner alla dessa viktiga tankar... men så långt hinner man ju aldrig, eftersom alla dessa vackra omöjliga tankar är putsveck innan barnen är placerade på dagis och jag själv i skrivarstolen.
“Begin at the beginning," the King said, very gravely, "and go on till you come to the end: then stop.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Just det. Ett typiskt råd från en inbiten forskare. Som om skrivarprocessen skulle vara så lätt.
Eller den här:
“Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to."
"I don't much care where –"
"Then it doesn't matter which way you go.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
När jag var som mest förvirrad bad jag om vägledning från en massa olika håll. Det kändes som om citatet ovan var svaret jag fick av dem alla... Men nu kanske, kanske, vet jag åt vilket håll jag ska gå...
Och så ett mitt-i-prick citat:
“I can't go back to yesterday because I was a different person then.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
Jag har sagt adieu mon dieu till den värld som existerade i mitt förflutna. Den enda vägen härifrån är framåt!
“Who in the world am I? Ah, that's the great puzzle.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland
En fråga som min forskningsprocess fått mig att grubbla på en hel del. Och jag lär fortsätta grubbla livet ut...
Och till slut en liten illustration efterom Alice inte tycker om böcker utan bilder:
5.8.13
Modernitet vs. verklighet?
Jag har en bekännelse att göra. Jag är en radioknarkare. Eftersom jag dessutom är lat av naturen så knarkar jag mest bara en radiokanals sändningar. Orkar inte byta. Det betyder att jag i sommar har lyssnat på många repriser av Radio Vegas vinterprogram och många gånger har jag också lyssnat två gånger på dagens sommarprat. I söndags blev det helt enkelt för mycket (och gudstjänst är ändå inte min grej liksom) så jag kom mig för att ratta in andra kanaler. I bilen landade vi på P1. Underbar kanal. Förstår inte varför jag inte lyssnat mer på den nu då den når oss utan att behöva gå in via nätet.
Nåja, lyssnade på ett program om några författare från Bulgarien. Där råkade vara en ung författare som talade om sitt hat-kärlek förhållande till sitt hemland. Jag lyssnade och tänkte att jag nog kan hålla med om mycket av det hon säger. Också den hat-kärleksrelationen blir faktiskt bara starkare ju mer man ser och reser utomlands. Nuförtiden har jag också en hat-kärlek-relation till mitt andra hemland, Chile. Nåja, men det riktigt intressanta i hennes prat var hur kärleken låg förankrad i en liten by på landsbygden, eller närmare bestämt hemma hos hennes moster och morbror som hade en småskalig odling av vattenmeloner. Den värld de levde symboliserade för författaren det verkliga Bulgarien, en verklighet som inte längre finns kvar.
Jag tänker att just så är det. När vi tappar kontakten med maten som håller oss vid liv, när vi tappar kontakten med landsbygden, då försvinner också det där verkliga från vår verklighet. Putz weg, finns inte mer. I Finland existerar den verkligheten inte mera. Eller kanske den existerar, men på mycket få ställen. Jag kan få en känsla av den när vi åker ut och hämtar mjölk från bonden. Men ändå inte. Verkligheten har fått ge vika för moderniteten.
En annan dag lyssnade jag på ett program om björnens betydelse för den finska folksjälen. Detta program sändes dock på Radio Vega. Och det var en repris från vintern. Det var intressant att höra, inte enbart hur central björnen varit i den finska folktron. Men ännu mer intressant var det att höra om "kolonialiseringen" (de kallade det inte för det men det var just var det var) som en man vid namnet Stenius genomförde i östra Finland under svenska tiden. Tanken var att få det finska folket att assimilera sig. Folktron, som den om björnen, skulle utrotas. Jag tänkte för mig själv att det nog är där roten till svenskagget ligger. Jag tänkte att kanske mina finska vänner ändå talade en gnutta sanning då de talade om Sverige som en kolonialmakt på finska marker. Men det man glömmer att säga i sådana sammanhang är att den svenska kronan betedde sig precis lika illa i svenskbygden i det svenska riket. Inte handlade det om att vara finne eller svensk, det handlade om "det civiliserade" kungadömet med högsäte i Stockholm mot det hedniska och barbariska ute i periferin, det som skulle koloniseras.
Så lyssnar jag på nyheterna idag. Metso säger upp 750 personer. Småhandlarna hamnar stänga sina butiker pga bristande lönsamhet. Vemod, och elände. Det går snabbt utför för den moderna staten. I Vasabladet skrivs stora rubriker om ungdomsarbetslösheten och de olika programmen som ska tackla denna arbetslöshet. Jag känner mig helt utmattad. Programmen handlar om vad? Utbildning, utbildning och utbildning. Suck och stön. Okej, låtom oss utbilda oss - men är det faktiskt lösningen på Finlands problem? Vad ska vi utbilda oss till? Vad ska vi sälja på export? På något sätt skulle jag vilja återgå till den där trygga känslan av verklighet. Den känslan av att vi som grupp kan må bra bara vi tyr oss till vår omgivning. Kanske vi inte behöver börja dyrka björnarna, men nog marken som omringar oss. Varför kan vi inte jobba mot en hållabarare livstil som inkluderar småskaligt jordbruk? Jag har sagt det förr och säger det igen: jag tror att måna av dessa unga arbetslösa kunde göra en bra insats som ekobönder. Efterfrågan på ekologiskt odlade produkter är så stor i Finland att man måste importera produkter för det finns inte tillräckligt att få på lokalt håll. Färska ägg från frigående höns är en bristvara, åtminstone är i stan. På samma gång faller ögonen på en liten notis i tidningen: jord- och skogsbruksministeriet ska införa fler föreskrifter mot handeln av mjölk direkt från bonden. Endast de stora producenterna har kapacitet att uppfylla kraven. Man blir bara så less. Ibland känns det som om det inte är så stor skillnad på den finska staten idag i jämförelse med det svenska kungariket... När det förr handlade om att uppbära skatter och att kolonisera folket så handlar det idag om att göra så galna föreskrifter att ingen människa i världen kan leva ett gott liv på mindre. När ska vi någonsin lära oss? Stort är inte alltid bra. Ibland kan smått faktiskt vara riktigt optimalt.
Sådärja. Nu har jag förvirrat mig själv och den stackare som orkat läsa så här långt.
Egentligen hade jag tänkt skriva om feminism, om att vara mor och om att jobba med akademiskt arbete. Men det får bli en annan dag!
Gonatt på er.
Nåja, lyssnade på ett program om några författare från Bulgarien. Där råkade vara en ung författare som talade om sitt hat-kärlek förhållande till sitt hemland. Jag lyssnade och tänkte att jag nog kan hålla med om mycket av det hon säger. Också den hat-kärleksrelationen blir faktiskt bara starkare ju mer man ser och reser utomlands. Nuförtiden har jag också en hat-kärlek-relation till mitt andra hemland, Chile. Nåja, men det riktigt intressanta i hennes prat var hur kärleken låg förankrad i en liten by på landsbygden, eller närmare bestämt hemma hos hennes moster och morbror som hade en småskalig odling av vattenmeloner. Den värld de levde symboliserade för författaren det verkliga Bulgarien, en verklighet som inte längre finns kvar.
Jag tänker att just så är det. När vi tappar kontakten med maten som håller oss vid liv, när vi tappar kontakten med landsbygden, då försvinner också det där verkliga från vår verklighet. Putz weg, finns inte mer. I Finland existerar den verkligheten inte mera. Eller kanske den existerar, men på mycket få ställen. Jag kan få en känsla av den när vi åker ut och hämtar mjölk från bonden. Men ändå inte. Verkligheten har fått ge vika för moderniteten.
En annan dag lyssnade jag på ett program om björnens betydelse för den finska folksjälen. Detta program sändes dock på Radio Vega. Och det var en repris från vintern. Det var intressant att höra, inte enbart hur central björnen varit i den finska folktron. Men ännu mer intressant var det att höra om "kolonialiseringen" (de kallade det inte för det men det var just var det var) som en man vid namnet Stenius genomförde i östra Finland under svenska tiden. Tanken var att få det finska folket att assimilera sig. Folktron, som den om björnen, skulle utrotas. Jag tänkte för mig själv att det nog är där roten till svenskagget ligger. Jag tänkte att kanske mina finska vänner ändå talade en gnutta sanning då de talade om Sverige som en kolonialmakt på finska marker. Men det man glömmer att säga i sådana sammanhang är att den svenska kronan betedde sig precis lika illa i svenskbygden i det svenska riket. Inte handlade det om att vara finne eller svensk, det handlade om "det civiliserade" kungadömet med högsäte i Stockholm mot det hedniska och barbariska ute i periferin, det som skulle koloniseras.
Så lyssnar jag på nyheterna idag. Metso säger upp 750 personer. Småhandlarna hamnar stänga sina butiker pga bristande lönsamhet. Vemod, och elände. Det går snabbt utför för den moderna staten. I Vasabladet skrivs stora rubriker om ungdomsarbetslösheten och de olika programmen som ska tackla denna arbetslöshet. Jag känner mig helt utmattad. Programmen handlar om vad? Utbildning, utbildning och utbildning. Suck och stön. Okej, låtom oss utbilda oss - men är det faktiskt lösningen på Finlands problem? Vad ska vi utbilda oss till? Vad ska vi sälja på export? På något sätt skulle jag vilja återgå till den där trygga känslan av verklighet. Den känslan av att vi som grupp kan må bra bara vi tyr oss till vår omgivning. Kanske vi inte behöver börja dyrka björnarna, men nog marken som omringar oss. Varför kan vi inte jobba mot en hållabarare livstil som inkluderar småskaligt jordbruk? Jag har sagt det förr och säger det igen: jag tror att måna av dessa unga arbetslösa kunde göra en bra insats som ekobönder. Efterfrågan på ekologiskt odlade produkter är så stor i Finland att man måste importera produkter för det finns inte tillräckligt att få på lokalt håll. Färska ägg från frigående höns är en bristvara, åtminstone är i stan. På samma gång faller ögonen på en liten notis i tidningen: jord- och skogsbruksministeriet ska införa fler föreskrifter mot handeln av mjölk direkt från bonden. Endast de stora producenterna har kapacitet att uppfylla kraven. Man blir bara så less. Ibland känns det som om det inte är så stor skillnad på den finska staten idag i jämförelse med det svenska kungariket... När det förr handlade om att uppbära skatter och att kolonisera folket så handlar det idag om att göra så galna föreskrifter att ingen människa i världen kan leva ett gott liv på mindre. När ska vi någonsin lära oss? Stort är inte alltid bra. Ibland kan smått faktiskt vara riktigt optimalt.
Sådärja. Nu har jag förvirrat mig själv och den stackare som orkat läsa så här långt.
Egentligen hade jag tänkt skriva om feminism, om att vara mor och om att jobba med akademiskt arbete. Men det får bli en annan dag!
Gonatt på er.
3.8.13
Sommarprat om mat och barn
Jag vill rekommendera Harriet Strandviks lysande sommarprat på Ålands Radio om mat och barn.
Harriet Strandvik sommarprat
Jag delar en stor del av hennes tankar om hur viktigt det är att lära barnen om maten, varifrån den kommer och hur man förvandlar råvaror till goda matupplevelser.
Synd att pratet endast gick ut i etern på holmen. Känns som om de greppar det här med mat där redan. Vi var till Micke Björklunds Smakby när vi var där för några veckor sedan. Lokalproducerad glad gris. Det åt jag. På samma gång hörde man på nyheterna hur man i Finland nu börjat rulla ut GMO-sojan till grisuppfödarna. Kändes helt motstridigti förhållande till den inspirationsfyllda lunchen ute vid Kastelholms slott. Mera Björklundare och Strandvikare på fastlandet, tack!
Harriet Strandvik sommarprat
Jag delar en stor del av hennes tankar om hur viktigt det är att lära barnen om maten, varifrån den kommer och hur man förvandlar råvaror till goda matupplevelser.
Synd att pratet endast gick ut i etern på holmen. Känns som om de greppar det här med mat där redan. Vi var till Micke Björklunds Smakby när vi var där för några veckor sedan. Lokalproducerad glad gris. Det åt jag. På samma gång hörde man på nyheterna hur man i Finland nu börjat rulla ut GMO-sojan till grisuppfödarna. Kändes helt motstridigti förhållande till den inspirationsfyllda lunchen ute vid Kastelholms slott. Mera Björklundare och Strandvikare på fastlandet, tack!
2.8.13
Förvirrande tankar
Jag är tillbaka i skrivarstolen och känner att det är dags att avlägga en kort rapport även här. Mellan varven försöker jag även göra något vettigt av mina tre vetenskapliga artiklar som nu legat och väntat på mig så pass länge att jag nästan tycker själv att de verkar bra.
Om feminism om kvinnoidealet: Jag har tänkt mycket och fortsätter min inre strid. Jag håller inte alls med alla feminister om att striden om jämställdhet alltid är värd att befatta sig med. Tyckte om inlägget av "Kvintettfamilj" om ämnet. Jag ser istället att en sådan strid leder till utbrändhet bland många kvinnor och vilsenhet bland män. Och det leder till onödigt många skiljmässor och personlig olycka. Problemet är att vi redan är programmerade in i våra roller - åtmistone vi kvinnor har från ung ålder fått veta att "the world is at our feet", männen har väl fått haka på eftersom de inte haft något val. Det är inte lätt att programmera om i vuxen ålder. Att bestämma sig att det där med karriär var egentligen bara ett dumt påhitt, man blir lyckligare med mindre. Ja och att de egna valmöjligheter till en inre lycka kanske faktiskt ökar (!) om man är beredd att välja rätt. Det är inte lätt. Fast jag predikar om hemmet och hur viktigt det är att satsa där hemma så har jag inte lyckats släppa taget om mina yrkesambitioner. Jag kan inte för mitt liv heller identifiera mig med hemmafru-idealet. Handen på hjärtat, efter två månader hemma vid spisen är jag glad att få vara ute på fronten igen!
Om normer: det är jäkligt jobbigt att gå omkring och fundera på normers vara eller inte vara hela tiden. Speciellt jobbigt är det att göra förändringar i praktiken. Man blir helt slut bara av själva tanken. Så istället för att leka strikt, återhållsam eko-morsa var jag i början av veckan till H&M och köpte slavarbetes jeans åt mina barn. Billigt och bra, synd bara att jag är medveten om att det antagligen gömmer sig några underbetalda bangladeshkor i sömmarna på de byxorna. Men barnen blev jätte glada att äntligen få ett par nya och passliga jeans, exakt sådana som de har önskat sig. Sen för att ännu uppfylla deras högsta konsumtionsönskan hittills var vi inne till skoaffären och köpte blinkande springskor åt dem. Det skär i ögonen på denna mor varje gång de lägger ner foten i marken och disco-ljusen börjar blinka. Men oh well, ungarna är glada och skoproblemet är löst. Vad mer kan man begära? Ja det skulle vara att skorna skulle vara slavfria då. Men det är nog för mycket begärt.
Om feminism om kvinnoidealet: Jag har tänkt mycket och fortsätter min inre strid. Jag håller inte alls med alla feminister om att striden om jämställdhet alltid är värd att befatta sig med. Tyckte om inlägget av "Kvintettfamilj" om ämnet. Jag ser istället att en sådan strid leder till utbrändhet bland många kvinnor och vilsenhet bland män. Och det leder till onödigt många skiljmässor och personlig olycka. Problemet är att vi redan är programmerade in i våra roller - åtmistone vi kvinnor har från ung ålder fått veta att "the world is at our feet", männen har väl fått haka på eftersom de inte haft något val. Det är inte lätt att programmera om i vuxen ålder. Att bestämma sig att det där med karriär var egentligen bara ett dumt påhitt, man blir lyckligare med mindre. Ja och att de egna valmöjligheter till en inre lycka kanske faktiskt ökar (!) om man är beredd att välja rätt. Det är inte lätt. Fast jag predikar om hemmet och hur viktigt det är att satsa där hemma så har jag inte lyckats släppa taget om mina yrkesambitioner. Jag kan inte för mitt liv heller identifiera mig med hemmafru-idealet. Handen på hjärtat, efter två månader hemma vid spisen är jag glad att få vara ute på fronten igen!
Om normer: det är jäkligt jobbigt att gå omkring och fundera på normers vara eller inte vara hela tiden. Speciellt jobbigt är det att göra förändringar i praktiken. Man blir helt slut bara av själva tanken. Så istället för att leka strikt, återhållsam eko-morsa var jag i början av veckan till H&M och köpte slavarbetes jeans åt mina barn. Billigt och bra, synd bara att jag är medveten om att det antagligen gömmer sig några underbetalda bangladeshkor i sömmarna på de byxorna. Men barnen blev jätte glada att äntligen få ett par nya och passliga jeans, exakt sådana som de har önskat sig. Sen för att ännu uppfylla deras högsta konsumtionsönskan hittills var vi inne till skoaffären och köpte blinkande springskor åt dem. Det skär i ögonen på denna mor varje gång de lägger ner foten i marken och disco-ljusen börjar blinka. Men oh well, ungarna är glada och skoproblemet är löst. Vad mer kan man begära? Ja det skulle vara att skorna skulle vara slavfria då. Men det är nog för mycket begärt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)