Här sitter jag vid köksbordet. Snön yr utanför trots att vi närmar oss första maj med stormsteg. Den här dagen har jag väntat på. Som jag har väntat. I flera månader har jag varit medveten kom att min kropp skriker efter paus. Men så länge jag var ansvarig för att två-åringen skulle ha det bra så kunde jag inte pausa. Och före det gick det inte heller då en avhandlingsdeadlinen låg och tyngde på. Plus att jag hade lovat mig till en massa olika (väldigt roliga) seminarier och föreläsningar nu i april som också krävde sitt. Men min kropp skrek och visst lyssnade jag. Annars skulle jag ju inte sitta här nu ännu dåsig av förmiddagssömnen jag just gett mig själv.
Den där känslan klockan nio på morgonen när jag står och bäddar sängarna i övre våningen och dottern håller på med sitt lekande i sitt eget rum och hela kroppen bara skriker efter att få lägga sig ner i den mjuka sängen och ta en tupplur en stund. Det går ju inte med en två-åring. Så jag kokar mitt kaffe, slänger i mig det snabbt på stående fot och klär på oss ytterkläderna och går ut på något morgonprogram anpassat till barn och föräldrar i samma situation. Dåsar mig igenom programmet, får lite energi av att prata med andra mammor och av att känna en sorts gemenskap i den tunga vardagen. Eftermiddagarna har gått åt att planera alla dessa åtaganden, svar på emails, planera framtiden, försöka skriva på artiklar, skriva forskningsplaner, och föra de äldre barnen på sina eftermiddagshobbyn och program. Det säger ju sig självt att det inte går att pussla ett sånt pussel i längden. Speciellt inte efter att man just lämnat in sin avhandling för förhandsgranskning och egentligen är totalt slut efter att ha skrivit ihop alla tankarna till något läsbart. Vila, vila, vila. Men när?
Som ett mirakel råkade vi få en dagmammaplats hos världens bästa dagmamma (enligt rykten och egen intuition), som dessutom råkar bo strategiskts optimalt i närheten av de äldre barnens skola och på vägen till mitt jobb. Jag tvekade i några dagar. Ska vi faktiskt ge upp all den frihet och alla de fördelar som finns med att inte ännu ha ett dagvårdsberoende barn? Hur går det med kosten? Kommer hon att hålla sig frisk? Kommer hon att trivas där? Och alla de andra tankarna som dyker upp då när det är dags att fatta ett stort beslut som detta. Men det var inte jag som behövde fatta det beslutet. Det var min kropp som gjorde det för mig. Utan dagmamma, ingen vila. Nu har dottern varit en vecka hos dagmamman, jag har hunnit gå på alla inprickade mötet och har hunnit hålla alla mina föredrag. Nu är det dags för vila. För utan vila fungerar inte jag. Det blir ingen forskning utan vila. Det blir inga publikationer utan vila. Det blir ingenting utan vila helt enkelt. Och vila kan man inte om man ska ansvara för ett helt hushåll, ett litet barn, två lite äldre barn, och allt annat som livet kräver av en just nu.
Tacksam för att jag har den här möjligheten just nu. Att vila. Det är så grundläggande viktigt och ändå så grundläggande svårt. Iofs, skulle jag ha ett vanligt dagtidsarbete skulle jag väl aldrig ha försatt mig i den här situationen. Och i sådana fall kan man ju faktiskt stämpla ut som sjukledig (men gör man det? Inte jag i alla fall i mina tidigare liv...).
Att välja det akademiska är oerhört inspirerande och ett fantastiskt val på många sätt. Men det här med vila är inget som kommer gratis inom den genren. Oftast får nattsömnen ta stryk under de mest intensiva skrivperioderna. Man stämplar aldrig ut ur en kreativ skrivarprocess, den mal på, dag som natt. Att hålla föreläsningar är oerhört givande och inspirerande, men också energikrävande. Att träffa så mycket olika människor både i klassrum men också ute på konferenser tär på. Visst ger det en hel massa, men ack så tungt det är att processa allt det som sker i dessa intensiva möten med fascinerande människor och deras berättelser.
Det regeringen har gjort (både sittande och tidigare regeringar) med universitetsvärlden i sina styrmekanismer är egentligen en riktigt rävsax då det kommer till att skapa de bästa förutsättningarna för en välmående yrkeskår. De har klippt av möjligheterna till vila. Pressen att presentera är konstant. Så ska man klara sig som akademiker måste man själv lägga upp sina vilostrategier. De kommer inte med paketet, akademikerpaketet. Jag tar nu en ledig dag, kanske t.o.m. två, eller tre...Den där bädden ligger ännu obäddad och nu ropar den på mig igen!
Ha det gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar