Jag lyssnade på en intressant radiointervju idag som behandlade mycket av de saker jag själv dagligen går och funderar på, om dock diskussionen i radion tedde sig aningen mer strukturerad än mina egna tankar.
Det handlar om hur vi lever i tron om att verkligheten är på ett sätt, och att den måste vara så även i framtiden, fast vi egentligen skulle kunna (och borde!!!) tänka på framtiden på ett helt annat sätt.
Och det är just här jag tror att orsaken till allt illamående sitter. Folk tror att de lever i alternativlös värld utan andra utvägar. Att systemet tvingar dem att leva ett liv på ett sätt som går helt emot deras eget väsen. Så de låtsas, låtsas och låtsas. De låtsas att allt är bra. Vissa klarar av det ganska bra, och det är väl därför de andra känner sig så fel, för de ser ju att det finns så många som verkar må så bra i detta totalitära system. Så de tiger sin inre sanning, sitter och pantar på den av ren och skär rädsla att någon ska komma på dem, och avslöja hur fel de tänker. Nu säger jag inte att alla låtsas eller tänker fel fast de har kontakt med sitt inre väsen och tycker att den här verkligheten är helt rätt. Nej, jag tror fortfarande att det finns många som är genuint övertygade om att vi är på rätt väg, och för dem finns det ju inga problem. Deras sanning är deras sanning, den är inte fel. Men alla de som mår illa, kan det vara så att deras egen sanning inte egentligen funkar med den där officiella 'sanningen' längre? Kanske de helt har stängt av kopplingen till sitt inre, just på grund av den där rädslan av att det blir fel. Och så går de omkring och mår illa istället.
Men egentligen är det ju så att om vi var mågna som pratade om de här sakerna, om vi var många som vågade erkänna att vi känner att det skaver, att allt inte står rätt till, och inte bara erkänna att allting inte står rätt till utan våga bryta oss fria och tänka på vår framtid på ett annat sätt, ja då skulle vi ha möjlighet att kollektivt ta ett steg mot en annorlunda framtid. Så länge vi tiger kan detta inte ske. Istället fortsätter vi låtsas som om allt är bra.
Jag är nu i det skedet att jag redan kan visualisera en annan framtid, tankarna om den kommer automatiskt till mig. Jag har idéer om vad man kan göra. Jag har vänner runt omkring mig som tänker i liknande banor, vi smider planer. Och jag kan berätta att detta är en otroligt befriande känsla! Att ha kommit ifrån den där känslan av att sitta fast, att det inte finns några alternativ, this is it, live with it (or die), till att verkligen få använda sin kreativitet till att utstaka en ny story. Aaah, underbart! Jag kan leva med dagens mörka vardag tackvare mina egna visioner om framtiden.
Så jag hoppas verkligen att också andra vågar. För om jag tänker på mig själv för fem år sedan och nu så är det just här skillnaden ligger i mitt eget mående: jag mår så himla mycket bättre så här!!! Under de här fem åren har jag många gånger levt i ett avgrundsdjupt mörker då jag bit för bit lärt mig mer om världens tillstånd, då jag tillåtit mig själv att se utan att stänga av pga rädsla. Rädslan har varit där hela tiden, jag kan inte säga att den inte skulle vara där ännu. Det är den, men jag är medveten om den, och jag gör något för att inte låta den förlama mig. Fast jag öppnat upp för omvärlden så mår jag ändå så mycket bättre nu då jag inte längre stänger av inför mitt inre. För att jag bygger upp något nytt, inifrån. Och det känns just precis som det ska. Det är inte fel, det är ju helt enkelt fantiskt rätt!
Våga öppna dörrar, våga vara sårbar, våga sök dig mot ljuset, hitta vägen mot nya drömmar, våga drömma och våga visualisera dem - det är så en ny verklighet blir till. Och det är så vi blir av med detta förbenade kollektiva illamående - som en enda lång vinterkräksjuka som aldrig vill ta slut. Bryt upp, bryt dig fri - våga tänka, våga drömma, våga prata, våga skriva! Det finns en värld på andra sidan fasaden, och den är ju bara så underbart härlig!
Ja vi måste våga bryta oss loss från rädslan och våga se och tro på de nya visionerna och drömmarna för oss och för världen! Det är ju ofta så att när man är otillfreds med livet så är det för att ens egen inre verklighet (tankar, känslor, värderingar)inte stämmer överens med omvärldens och det kan kännas lättare att stänga av den glimt man får av sin inre verkligheten och förbli omedveten för att det nya känns skrämmande. Det kan vara tryggare att välja att inte se och förbli inne i bubblan när det nya och okända känns så skrämmande. För där kan ingen döma dig, du kan följa massan och blunda för det du innerst inne vet.
SvaraRaderaMen när man öppnar sig för sig själv, när man ser och accepterar den man verkligen är och vad man vill och sedan ser hur världen verkligen är, när skygglapparna faller, då finns ingen återvändo. Det kan vara jobbigt men samtidigt så underbart att inse att man inte behöver vara rädd, det är rädslan som skapar problem, särskilt rädsla som man inte vill erkänna. (Därmed inte sagt att det är lätt att bli av med rädslor...de kan sitta hårt)
Man kan inte förändra allt direkt men jag tror det ligger en stor kraft i ökad medvetenhet i världen där allt fler riktar sin energi mot att skapa goda och positiva förändringar.
När man slutar fly från sig själv och blir medveten om sin egen rädsla så har man möjligheten att inte låta den styra längre och då finns alla möjligheter tillgängliga att skapa något nytt. Och inte bli förlamad av det gamla som kan verka så svårt att förändra. Många små kärleksfulla steg tillsammans blir till slut ett stort gemensamt hopp tror jag :) Men först måste man våga ta ett "leap of faith" inom sig för att kunna manifestera något i den yttre världen.
Fina reflektioner där.
Radera