Jag tycker inte om att använda ordet neoliberalism i mina akademiska texter. Inte heller kapitalism, marxism eller socialism. Orden är för stora för mig. Eller kanske inte för stora, jag har ju inga problem med att drämma till med ord som dekolonialitet, eller kolonialitet. Kanske det har att göra med att dessa ord framkallar en frånstötande effekt på mig. Det är så lätt att skylla allt på det abstrakta; kapitalismens fel, neoliberalismen maktstrukturer etc. Bakom alla dessa stora ord står individer och fattar beslut enligt deras egen övertygelse. Vilken verklighet eller story de valt att tro på kommer att färga deras val. Om man tror på det fria kapitalets förmåga att skapa välfärd så blir det lätt så att besluten gestaltas som neoliberalism. Tror man på statens förmåga att göra det samma blir det socialism av det hela. Men i virvelvindens mittpunkt står personer som du och jag och känner oss maktlösa då vi ser på hur de ena beslutet efter det andra förminskar vår egen känsla om hur vi ska kunna leva det goda livet.
Jag sörjer just nu. Djup sorg. Nästan varenda nyhet förmedlar en känsla av vanmakt. För det mesta går jag omkring med känslan att vi just nu går i neoliberalismens fotspår. Den våta drömmen till ekonomisk modell för de absurt rikaste delarna av befolkningen som förverkligades med hjälp av diktaturens hårda grepp i Chile på 70-talet och som senare kunnat implementeras under s.k. demokratiska förhållanden i bl.a. USA och Storbritannien. Den är här nu. Den är ett faktum. Och enligt kvällens Spotlight på YLE 5 är universiteten ett av dess första offer. Logiskt med tanke på att vi lever i en 'demokrati' och folk som forskar i en massa (kritiska) ämnen på universiteten kan få för sig att utföra forskning som inte är smickrande för denna modell. Bort med fria tanken, in med projektfinansierade forskare. Det är lättare att ha koll på läget när de övriga åtgärderna rullas ut (privatisering av pension, vatten, hälsa, natur och kanske även skola). Inte så många kritiska röster om svångremmen sitter hårt från början.
Jag pratar om fotspår för det vi nu upplever i Finland är inget nytt påhitt, 40 år fyllda redan. Mitt hopp är nu att de länder där detta människofrånstötande system hunnit längst (Chile och USA) snart visar sina svagheter öppet och ärligt så vi kan undgå samma experiment här hos oss. Det har bubblat länge i Chile redan. I USA bubblar det också under ytan. Idag lyssnade jag på tre podcastar (kan länka imorgon) med yttersta klarsynta typer som har klara visioner om vart vårt rymdskepp jorden skulle kunna vara på väg om vi valde den vägen (det är ett val vi kan välja enligt dem). Vi kan ju inte ta oss härifrån. Istället för att använda vår mänskliga intelligens till att förstöra möjligheterna till liv här på jorden borde vi ju vara så pass intelligenta att vi börjar jobba på lösningarna - mot en 'livable economy' som någon av talarna uttryckte det. Han sa dessutom att han ser tecken på att detta håller på att hända överallt i världen just nu.
Kanske neoliberalismen skuffas ut från sitt ettestup innan fler biosfärer och samhällen hamnat under dess våld. Jag lever med hoppet att detta kan hända. Egentligen kan väl vad som helst hända. Även mirakel. En av killarna i podcasten talade om mirakel som något helt logiskt inom en annan storyn, det är bara det att i den story- neoliberalismen, kapitalismen eller vilken ism som helst - som vi befinner oss i ser det ut som ett mirakel. Och det är ju det som är charmen med livet, det som gör det så gött att leva! Miraklens tidevarv, välkommen!
Fyy vad bra skrivet! Och vad glad jag är att jag hittade din blogg :D underbart!
SvaraRadera